Jag läser i Expressen att Patrik Ekwall kallar Ryder Cup för icke-tävling och alla har rätt till en uppfattning.
Jag kan till och med ha förståelse för att en utomstående kan tycka att det känns konstruerat och märkligt att kontinent möter kontinent på ett sätt som saknar motsvarigheter i andra idrotter – och att det framstår lite lustigt att heja på ”Europa”.
Vid första anblicken, alltså.
Men studerar man fenomenet lite närmare hittar vi en lagmatch med en historik som är tre år längre än fotbolls-VM:s (även om det initialt var USA vs GB&Irland) och därmed har byggt upp så mycket prestige, rivalitet, minnen och känslor genom åren att den har hittat sin form, utanför nationsgränser och landslag.
Och det här tycker jag märks så mycket på spelarna och den uppjagade publiken att atmosfären i sig borde hjälpa en medelmåttigt intresserad icke-golfare att ta in magnituden av evenemanget.
För det går liksom inte att blunda för hur makalöst det är att alla dessa känslor kring Ryder Cup sätts i svall, utan att de 24 spelarna (som knappt rör en min under årets 51 resterande tourveckor) får en enda spänn för besväret. Det säger en del om hur högt de värderar matchen själva och hur högt de värderar att spela för sitt lag, trots att det nu råkar vara en kontinent.
Och det är väl egentligen vad som gör Ryder Cup så stort.
Alla de bästa är alltid med.
Först ska de igenom ett nålsöga till kvalificeringsprocess på sina respektive tourer och när de väl har grejat det är det aldrig någon som tackar nej eller lämnar återbud. När så de bästa kommer dit och verkligen brinner för att spela så är det också givet att publik och sponsorer hakar på och på så vis skapar den sanslösa golffest som det har blivit.
Dessutom tycker jag, till skillnad från Patrik Ekwall, att det är den absolut renaste och mest begripliga formen av golf där det finns EN tydlig moståndare att slå och att allt liksom bygger på att slå ett slag färre än den man spelar emot i match efter match. Alltså betydligt mer överskådligt, begripligt och snabbanalyserat för en normalsportintresserad icke-golfare, än den vanliga tourlunken där 150 spelare skiljs åt via 72 sega håls slagspel helg efter helg.
Men på ett sätt har Ekwall mer rätt än vad han förstår, för den här gången blev verkligen Ryder Cup en icke-tävling. Europa kändes aldrig riktigt hotat, hade egentligen full koll på händelserna och resultatet 16,5-11,5 är inget annat än en monumental överkörning. Och även om det för ett ögonblick såg lite väl rött ut på tavlorna under söndagen så ändrade det sig snabbt och det blev aldrig någon större dramatik.
Jag vet inte hur det är med er, men känns det inte som att vi kanske behöver en liten dask i rumpan på Hazeltine om två år? Europa har vunnit åtta av de tio senaste matcherna och vi skulle garanterat få lite nytt syre i händelserna om USA fick vinna en gång på hemmaplan.
Men då krävs det till att börja med ett vassare kaptensval än Tom Watson. Han må vara en av golfhistoriens största spelare och var visserligen den som senast styrkde USA till seger på bortaplan 1993, men på (och inför) Gleneagles blev det ett och annat misstag för mycket för att det skulle kännas som att han gjorde ett bra jobb.
