Lite mer än 24 timmar till tee off på Gleneagles nu och för att komma i rätt stämning ägnade Bloggen gårdagskvällen åt att ännu en gång sluka finaldagen av den klassiska matchen från Medinah.
Det är lika makalöst varje gång; hur uppgivenheten övergår i någon gnista av hopp när Europa kopplar grepp om de fem första matcherna, den amerikanska minicomebacken som så småningom dör ut när puttarna inte trillar i och till sist – den fullständigt osannolika kulmen på alltihop.
Om jag ska välja ut ett enda nyckelslag under finaldagen (hur man nu ska kunna göra det) som på något sätt avgör alltihop så blir det Jim Furyks fenomenala birdieputt på det 16:e hålet. Den ser ut att vara mitt i hål, vilket skulle ta hnom till dormie mot Sergio Garcia, men bollen gör istället tidernas koppsnurr – och därefter skär jänkaren i hop totalt på de två sluthålen och torskar.
Matchen kommer för alltid i mitt minne vara den mest dramatiska och häftiga idrottshändelse jag har följt, för mer spännande kan det helt enkelt aldrig bli och det här är vad jag skrev efteråt.
Jag har också en bekännelse att göra.
Den krönika som jag skrev inför finaldagen är min andra version den dagen. Jag hade ägnat stora delar åt lördagseftermiddagen åt att fila fram en text som dömde ut det europeiska lagets insats så långt (med ndantag för Puoulter) och jag gav dem mindre än en snöbolls chans i helvetet att vända det hopplösa läget. Men i lördagens sista match gick som bekant Ian Poulter bananas i fyrbollen och tog hem den sista poängen på egen hand via fem transartade birdies på de fem sista hålen.
Det betydde 10-6 för USA och det var förstås lika kört i alla fall.
Men uppvisningen fick mig i alla fall att inte vilja måla verkligheten i allt för mörka färger, så för att ge läsarna lite hopp inför söndagen så kastade jag ursprungsversionen och valde jag ett något mer positivt anslag.
Det var tur det.
Jag har letat den där förstakrönikan i datorn, men tyvärr inte hittat den för det hade kunnat vara roligt att bjussa på den så här två år efteråt. Årets match följer jag från tv-soffan och här på golf.se är det i stället redaktör Oskar Åsgård som står för bevakningen. Jag räknar inte med att vi ska sno tittare från Viasat, men använd gärna exempelvis Tävlingsbloggen som en second screen när du tittar för att få ännu mer känsla från Gleneagles.
Hur det går i år?
Jag har aldrig tippat något annat än amerikanskt i den här matchen och tycker att de är favoriter varenda gång de peggar upp. Den här gången tror jag annorlunda och tror på europeisk överkörning.
Jag säger 17-11.
Något som inte bådar särskilt gott för hemmalaget.
