En mer än 100-årig historia bådade ju gott.
Liksom en par 3:a på 70 meter, samt det faktum att varje tee hade havsutsikt.
Men för Bloggens del kommer Ilfracombe GC, i Englands sydvästra hörn och en bana som avhandlades under helgens semester, för alltid att vara ihågkommen som något annat.
Det här kan nämligen vara världens märkligaste golfbana.
Jo, faktiskt.
Äventyret börjar med ett par 5 där utslaget slås in i något som påminner om en vägg och efter tee finns inte en enda plan yta där bollen ligger stilla förrän den till slut parkerat på botten av hålet. Sedan brakar det loss på allvar, med tre raka par 3-hål, där det första är blint, det andra mäter 180 meter och spelas uppför något som motsvarar svart pist innan vi tar oss vidare till nästa som mäter 70 meter.
Sedan väntar en blandning av blinda utslag, lika blinda inspel, greenkanter som har så dramatiska linjer att ett inspel som landar en decimeter fel kan studsa out eller in i en buske och hål som spelas nedför typ slalombackar. Vi hittar delade tees, utslag som korsar fairways och andra utslag som ska slås över greener.
Och inför ronden får vi ett råd av pron hur det 16:e hålet, som delar tee med det 17:e, ska hanteras. Eftersom 16:e är en par 3:a på 160 meter nedför och som spelas i ungefär samma riktning som det 17:e, så bör vi slå två utslag från tee, för att slippa gå tillbaka upp för backen igen efter vi har hålat ut på 16:e. Så alltså går vi direkt från 16:e green, till den boll som lagt sig tillrätta i högerruffen på 17:e, efter det utslag vi slog för typ en kvart sedan – och innan vi visste hur vår score såg ut efter att ha hålat ut på 16:e.
Sedan avslutar vi med en minimal och blind liten punchbowlgreen på det 18:e hålet och det kan ju vara pikant om man står med en wedge i näven, men här handlar det om järnfemmor.
Så hur var ronden då?
Tja, märkligt nog är det en upplevelse jag inte vill vara utan, trots att det kanske är den märkligaste golfbana jag har spelat. För Ilfracombe var otroligt vacker och nånstans blev det här ett så knasigt äventyr att man knappt kunde bärga sig för att se vad som väntade bakom nästa krök eller kulle.
