Den här Bloggen gör ju sitt absolut bästa för att tråka ut er på olika sätt, men är det något jag brukar lämna därhän är det min egna golf – eftersom den berör ytterst få utom mig själv.
Men det kan väl få bli ett undantag i dag då, mest eftersom ämnet märkligt nog var uppe tidigare i veckan då jag slog fast att jag har haft en 27 års Hio-fri tillvaro, trots att jag kanske har ett snitt på 50-60 ronder per år.
Men på lördagsronden var det dags.
Jag tänker inte tråka ut er med detaljer, utan nöjer mig med att konstatera att det var roligt, men faktum är att det som gjorde det allra roligast var att jag fick glädjas tillsammans med kamraten Max som var på besök i stan. Dessutom hade vi för en gångs skull tid efter ronden, så vi fick möjlighet att sätta oss ned och dricka något glas champagne – tillsammans med spelkamraterna Ronny och Carl som vi lottats i hop med och som också tog sig tid att stanna kvar – och prata igenom ronden, dagen och slaget i lugn och ro.
Istället för att bara slänga in bagen i bagageluckan och störta hemåt.
Det var nog det bästa med alltihop.
Varje gång vi får en anledning att fira ska vi ta den, ögonblicken blir ju liksom så mycket mer minnesvärda så.
