Det kan vara en sammanbiten Jim Furyk som sliter ihop ett par från bunkern på East Lakes avslutningshål i hällande regn. Eller en Henrik Stenson som släcker det sista hoppet för en avlägset jagande Ian Poulter i samma sekund som en mästerlig järnfemma pressas ned i vinden på Jumeirahs 12:e hål.
Detta är två olika glödande ögonblicksbilder av hur ett slutspel kan bärgas på någon av de två största tourerna.
Just det. Jag skriver slutspel.
I FedEx Cup på PGA Tour används detta begrepp ordagrant medan European Tour väljer att kalla sina fyra avslutande tävlingar för finalserie.
Båda tourerna är trots allt ute efter samma sak. Att skapa något som får deras produkt att tränga igenom sportvärldens enorma brus, och bryter det golfmässiga tomrum som uppstår i många bredare kanaler efter att årets majors och Ryder Cup klarats av.
Men i år blir det uppenbart att Europatouren ännu inte hittat rätt helt form för hur det ska göras.
Här serveras en säsongsavslutning som inte frigjort sig tillräckligt mycket från Race to Dubai-rankingen, som den ompaketerade penninglistan kallas för. Istället för en ihärdigt flåsande slutspurt om totalsegern får vi därför en mästare i kavaj – som baxat hem titeln redan innan han luftat en enda järnsjua i finalserien.
Golfpubliken lämnas därmed med en klassisk och helt rättvis Order of Merit-seger. Tillsammans med ett otydligt finalspel som drabbas av en spänningsmässig pyspunka.
Att Rory McIlroy är årets i särklass bäste herrgolfare visste vi ju redan. Han har visserligen möjlighet att leverera ytterligare en påminnelse om detta genom att sätta det övriga fältet på plats i veckans final. Fast för oss i tv-soffan finns det ändå betydligt mindre dramatik att slicka i oss när allting redan är bokfört och klart på förhand.
På andra sidan av Atlanten har PGA Tour i alla fall varit på tårna och justerat upplägget för FedExCup ett antal gånger efter 2008 års antiklimax – där Vijay Singh stod som segrare innan tourfinalen på East Lake. Där finns nu ett mer öppet upplopp med viss viktning från tidigare prestationer lurandes i bakgrunden. Och detta utan att beröva en kille som Billy Horschel chansen att verkligen smälla till under de veckor som gäller.
I mina egna vildaste och mest blåögda drömmar skulle Europatourens finalserie handla om fyra sammanhängande tävlingar, med successivt krympande startfält, där den som är flest slag under par efter 288 hål vinner.
Men detta stannar tack och lov vid ett naivt tankeexperiment. För vilka tv-rättighetsinnehavare jublar åt ett upplägg där ett flertal tunga profiler kan vara borta ur fältet redan efter första eller andra finaltävlingen?
Så uppdraget skickas istället vidare till någon mer lämpad person – som den ännu icke namngivna individ som tar vid när European Tours verkställande överhuvud George o Grady kliver av.
Allt vi ber om är bara en mer levande och angelägen finalserie, som verkligen sätter punkt för säsongen med en definitiv slutspurt i Dubai.
