Det är samma visa varenda gång det nalkas Ryder Cup. 

Eller åtminstone sedan Europa tagit över initiativet och vunnit sex av de sju senaste matcherna.

Formuleringar som: ”Vi har det bästa laget genom tiderna” eller ”USA:s spelare håller högre kvalité och ligger bättre till på Världsrankingen”

God morgon.

Världsrankingen i Ryder Cup är ungefär lika relevant som vilken färg majblomman kommer att ha 2017.

Ännu en gång känns det som att Europa fått precis den roll man vill ha, som underdogs.

All press finns ännu en gång på USA – den här gången måste man vinna. Är det en skön känsla att ha när man snubblar upp på första tee?

Det spelar ingen roll om man heter Phil Mickelson, Dustin Johnson eller Jordan Spieth – too high expectation kills.

Risken känns överhängande att det blir ännu en kollektiv harakiri för det pompösa självbelåtna amerikanska laget och kapten Davis Love III har inte direkt imponerat med strategiskt kunnande eller  smartness inför matchen.

Det är i min värld skrämmande osmart att gå ut och säga att man har bästa laget genom tiderna. Omvänd psykologisk krigföring mot sina egna spelare.

Ser man till spelare för spelare ser USA marginellt starkare ut i mitt huvud.

Europa har några osäkra kort men man får vara bra dum om man tror att Chris Wood, Andy Sullivan, Rafa Cabrera Bello och Matthew Fitzpatrick inte gjort allt för att vara i skapligt slag den här helgen, därav inga sylvassa resultat senaste tiden.

Visst, det är inte glasklart att de pallar pressen fullt ut men det är långt ifrån glasklart att Ryan Moore, Rickie Fowler eller JB Holmes gör heller när det blir skarpt läge.

Det kan man aldrig säkert veta.

Jag lutar mig mer mot hela stämningen i laget. Vilken press man lägger på sig själva och sina lagkompisar. Alla spelare i Ryder Cup kan slå slagen, det gäller bara att må tillräckligt avslappnat och fritt att våga göra det.

Där ligger anledningen till att jag tror på ännu en seger för Europa.

Men det kommer att bli tajt.