Till sist stod han då där.
Med en medalj runt halsen och tittade på hur den svenska flaggan restes mot den djupt blå eftermiddagshimlen.
Men på en avsats högre, på den vackert utsmyckade prispallen stod en annan man, och musiken som spelades var inte Du gamla du fria, utan God save the Queen.
Henrik Stenson fick inte det efterlängtade OS-guld, som Justin Rose snodde med en vacker pitch på det 72:a hålet.
Ändå får vi betrakta hans silver som en stor framgång.
För Stenson själv.
Men också för den svenska OS-satsningen på golf.
Ända sedan det beslutades att golf ska vara en del av det olympiska programmet har Svenska Golfförbundet omfamnat detta och sett den fantastiska möjligheten.
Henrik Stenson tog en silvermedalj i herrturneringen.
Ibland har fokuseringen och jargongen känts överdriven och till synes alltför påkostad och till en början uppfattades det väldigt missriktat och märkligt att så helhjärtat stötta spelare som själva har mer pengar än vad Svenska Golfförbundet har. Sedan har en del av dem redan haft sina egna ”team” och inte varit överdrivet intresserade att ta all den hjälp som har erbjudits, utan bara vissa delar.
Dessutom har Golfförbundets totala fokus på OS inte alltid harmonierat med proffsens egna mål, som tidigare mest har handlat om karriärsdefinierande majors.
Men jag har tänkt om.
För jag hade fel.
”Skapat en relation med proffsspelare som tidigare inte fanns”
Satsningen är och har varit riktigt bra och det har egentligen ingenting alls att göra med att Henrik Stenson tog silver och David Lingmerth hamnade på en fin elfteplats, för det hade de förmodligen klarat av rätt bra själva.
Jag ser istället de stora vinsterna som framförallt två.
Först och främst har den svenska OS-satsningen skapat en relation med proffsspelare som tidigare inte fanns. Katarina Vangdal, Rickard Lindberg, Patrik Jonsson kompletterade med handplockade resurspersoner har rest världen runt i flera år och lyckats bygga ett förtroende hos proffsen för vad de gör. De har väckt deras intresse för att vara en del av de olympiska spelen och de har närmat sig försiktigt med erbjudanden om att hjälpen finns om de vill ha den, utan att vara påträngande.
Sveriges förbundskapten Katarina Vangdal.
Medan andra länder knappt har haft kontakt med sina proffsspelare alls och inte lyckas bygga engagemanget så har den svenska all in-metoden fungerat mycket bättre.
Jag tror också att det är en av anledningarna till att det aldrig var något snack om att Stenson, Lingmerth, Nordqvist och Lindberg skulle spela när de väl har blivit uttagna. Då många andra (nästan uteslutande herrar) har avböjt deltagande så har våra högst rankade svenskar istället stått där som stora ambassadörer för golf i OS och det har varit roligt att se.
”Den verkliga effekten av satsningen är den som kommer på längre sikt”
Men den verkliga effekten av satsningen är den som kommer på längre sikt. Här skulle jag kunna nämna OS i Tokyo 2020 eller en eventuell fortsättning 2024, men jag tycker att vi ska se det här i ett betydligt större perspektiv än så än bara de olympiska spelen.
För även om det är det uttalade målet är att plocka OS-medaljer i framtiden så kommer satsningen, som delvis finansieras med pengar från SOK, också att få genomslag i andra sammanhang, som majortävlingar, Solheim- och Ryder Cup och på tourer runt om i världen.
”Oerhört värdefull motivation för unga svenska talanger.”
I dag finns sex spelare med i SOK:s topp- och talangprogram och det är givetvis dessa som syns mest och profileras som OS-material – och därmed kan man förledas att tro att allt stöd riktas just mot dessa. Men precis där bakom har också en ”utmanarsatsning” byggts upp och i dagsläget inkluderar den 24 spelare, som får ta del av får ta del av utvalda bitar av verksamheten och den specialistkompetens som SGF erbjuder på olika områden. Samma sak gäller för olika typer av landslagsspelare i lägre årgångar.
För drygt ett år sedan fanns Henrik Stenson med på ett upptaktssamling för svenska pojklandslaget och i somras flög Anna Nordqvist hem från USA för att vara med på ett stort tjejläger i Sverige och båda initiativ fungerade som oerhört värdefull motivation för unga svenska talanger.
Det är en närhet och engagemang som kanske inte var otänkbar för proffsens tidigare, men åtminstone osannolik.
Så vi ska definitivt glädjas åt den medalj Henrik Stenson vann på söndagen.
Men vi kanske ska vara lika glada åt att framgången kommer att följas av fler om några år.
