En amerikansk golfbanearkitekt som till stor del alltid kommer att vara förknippad med den där ö-greenen som byggdes i ett träsk strax utanför Jacksonville. Och det är ju inte det sämsta.
Hål 17 på TPC Sawgrass föddes visserligen på idéstadiet hos hustrun och ständige designpartnern Alice Dye, som gick bort för ett knappt år sedan. Men The Players Stadium Course är också ett utmärkt koncentrat av allt det där som gjorde Pete Dye till en av den moderna tidens mest spännande och oförutsägbara arkitekter. Hål 17 är bara ett av flera tongivande avsnitt under banans avslutning där spelaren pressas hela vägen in i kaklet fram till att den allra sista putten rullas. Utslaget på sista hålet är ett skolboksexempel på risk och belöningsfilosofi där den vinklade greenen ska locka spelaren ut mot vänstersidans vatten.
Pete Dye drog sig inte för att blanda inslag från klassiska brittiska linksbanor med moderna designgrepp. Inte för att tvinga fram en uppenbar stilkrock utan som ett skarpt verktyg där klassisk strategi sammanfördes med gastkramande linjer över framschaktade vattenhinder och avlånga bunkrar. Allt för att göra oss mer obekväma än nödvändigt, och tvinga spelaren att verkligen besvara de taktiska frågor som hålet ställer.
Jag träffade Pete Dye en gång i Florida, för drygt tio år sedan. Frågan om han någonsin satt sin fot i Sverige glömdes bort eftersom Dye glatt matade fram ett smattrande batteri av motfrågor om Sven Tumba och andra svenska golfprofiler som han sprungit på genom åren.
Men vi vet bestämt att Dye aldrig ritade en bana i detta land. Trots detta vill jag hävda att han var den utländska arkitekt som satt djupast avtryck i Golfsverige.
Det handlar om hål 17 på Bro Hof Stadium Course och ö-greener som smugits in på åtskilliga andra av landets banor. Det bottnar också i det övergripande designspråk med slipers och gapande sandytor som i olika grad jobbats in på banor som Öster by Stenson, Fågelbro och åtskilliga fler. Och Harbour Town Golf Links, med sina luriga trädkorridorer och giftigt krängande dogleg-passager, har absolut funnits någonstans i bakhuvudet hos Pierre Fulke och Adam Mednicksson under Åhus Östra och andra renoveringsprojekt.
Ja, sedan har vi ju Sand utanför Jönköping. En bana där Whistling Straits Irish Course fanns på ett övertydligt karbonpapper med vulkaniska kraterbunkrar och överdådiga dynformationer.
Pete Dyes penna är nu nedlagd för gott. Den fanns i handen som med yviga streck skissade upp TPC Sawgrass på servetter som ramats in och hängts upp i klubbhuset.
Hans härligt orädda syn på banarkitektur kommer dock fortsätta att krypa djupt under skinnet hos mängder av golfare för en lång tid framåt.
Både här i Sverige och i resten av golfvärlden.
