Mauritius– 180 år av drömgolf

Klubbhusets restaurang personifierar begreppet ”indoor-outdoor living” till fullo, och saknar väggar på den öppna del som helt vänts ut mot banan. Didier Gayat sitter där, bekvämt nersjunken på en stol, och betraktar hur de omgivande bergen sträcker sig uppåt mot himlen framför en av dagens troligen otaliga koppar kaffe. Fransmannen har en avlägsen karriär som tourproffs i ryggen, och landade senare i olika tränarroller här på Mauritius. Nu lyder titeln director of golf för La Reserve Golf Links, anläggningen vi befinner oss på.

En mjukt slagen halv wedge framför oss framträder de tydligt skarpa platåerna på avslutningshålets green, där vinden från havet rycker lekfullt i den fladdrande flaggan.

Den som fortsätter med blicken uppför bergen kan skönja konturerna av fairways och andra delar av La Reserve Golf Links slingra sig fram i det tropiskt lummiga landskapet.

– Ser du den vita fyrkanten där uppe, frågar Didier Gayat och pekar mot toppen av bergspartierna. Det dröjer några sekunder innan hans fråga kan besvaras med ett ja.

– Det är starterhuset för La Reserve Golf Links och där banans första tee ligger, förklarar han.

Efter den uppskattningsvis drygt tio minuter långa färden med golfbil står vi i alla fall precis där. På första tee, och med ett avlångt glas med några milliliter tolvårig lagrad whisky under MacAllas signum i handen. En tradition som etablerats under det dryga år som banan varit öppen för spel, och som ska utgöra någon slags övertydlig blinkning åt banans linksinspirerade karaktär.

De 18 hålen som ligger framför oss i ett -slingrande pärlband nedför bergen har designats av Peter Matkovich med input av sydafrikanske majorsegraren Louis Oosthuizen.

Det är en skapelse som bygger vidare på de nu över 180 år som man har spelat golf här på Mauritius. Allt startade 1844 då banan på blivande Mauritius Gymkhana Club stod öppen för spel, vilket fem år senare följdes av att den tillhörande klubben bildades.

De 15-talet banor som idag formar öns utbud av golf utgör en viktig del av turistnäringen, och ökar årligen på den strida ström av företrädesvis tyskar och britter som mer än gärna lägger sina semestrar här. Mauritius lockar också en ansenlig del svenskar. Att flygresan är lång och ofta kräver en mellanlandning i exempelvis Dubai eller Istanbul överskuggas av att tidsskillnaden bara uppgår till en futtig timme – och ett klimat som mellan december och mars bjuder på temperaturer mellan 25 och 30 grader.

La Reserve Golf Links är den senaste banan som byggts på ön. Syftet var att skapa en ny flaggskepps–anläggning för Heritage Resorts, och bara några veckor efter hålen öppnats för spel var den redo att stå värd för sjunde upplagan av AfrAsia Bank Mauritius Open – som avgjordes i mitten av december månad under fjol-året. Den rond på 64 slag som segraren Antoine Rozner gnetade fram under fredagens spel känns väldigt avlägsen under inledningen, där det andra hålets knappnåls-smala fairway kryper in långt under skinnet uppe på tee. Hålen ligger visserligen infogade i ett vidöppet landskap, men avskiljs effektivt av mäktiga dynformationer som schaktats vid fairways och greenområden.

På hål fyra ställs vi inför ett par 3 där en delikat wedge slås mot den upphöjda greenen, som omges av branta dalar. Banans första nio är visuellt intagande, med majestätiska vyer både mot de lummiga bergen och Indiska oceanen. Men spelupplevelsen är snarare starkare under andra nio där den eftersökta linkskaraktären börjar framträda tydligare och mindre forcerat. Här lämnas vi mer utrymme att välja mellan olika linjer från tee, och tänka mer strategiskt.

Att korthålen är en av banans allra största styrkor understryks tydligt på det 17:e, ett par 3 som skapats med irländska Watervilles tolfte hål som uttalad förebild. Den nästan nedsänkta greenen bäddas in av ruffbeklädda dynor, som i den förlängda nedre kanten har något mer nerklippt gräs för att tillåta att slagen vallas in mot flaggan från sidorna.

– Vad tyckte ni om banan, lyder inte helt oväntat Didiers första fråga när vi åter sitter på den öppna restaurangen och tar in vyerna över banan och bergen. De rundor han själv hunnit spela här ryms utan problem på den ena handens fingrar, eftersom anläggningen lockat många nyfikna golfare under det första knappa år som banan varit öppen.  

Vinden som färgat spelet uppe på La Reserve Golf Links gör sig bara påmind i form av de milda vågor som lojt ebbar ut vid strandlinjen på Heritage Le Telfair Golf & Wellness Resort. Vårt basläger ligger tio minuter från banan, och är en av de resortanläggningar som radas upp vid öns södra kustlinje – och ligger vägg i vägg med systerresorten Heritage Awali.

Prisnivån är något högre på Le Telfair där minisviter med havs- eller trädgårdsutsikt väntar i de kluster av kolonialt inspirerade låga trähus som är utspridda på området. Fem restauranger finns att välja på, och några timmar senare styrs stegen ut mot strandremsan i resortens västra ände, där menyn på Gin’ja huvudsakligen utgörs av panasiatiska fusionsrätter.

Sushin som intar bordet på den avlånga serveringsplankan är inte gränsöverskridande i sitt utförande, utan bara väldigt färsk och nygjord i det öppna köket ovanför oss – och framförallt galet smakrik.

De stilmässiga kasten blir desto större morgonen därpå när det åter är dags att träda in i golfbubblan. Le Chateau är Heritages första 18-hålsbana, och löper stundtals i avlägsna delar av samma bergslandskap som La Reserve Golf Links är beläget i. Även här står Peter Matkovich för designen, där han primärt använt sig av marken nedanför bergen och låtit många av hålen omges av lummiga afrikanska trädgårdsmiljöer. Den nu 20 år gamla skapelsen har mognat som en mer typisk resortbana trots att man också här stått värd för det årliga DP World Tour-stoppet på Mauritius vid tre tillfällen.

Denna dag är det främst Marcel Siems närvaro vid klubbhuset som sätter tourprägel på tillvaron. Detta är ingen ovanlig syn, eftersom den sexfaldige segraren på DP World Tour bor permanent på Mauritius sedan några år tillbaka – vid ett av hålen under första nio på Le Chateau. För oss presenterar sig banan inledningsvis som en något snällare skapelse för inspelen i jämförelse med La Reserve, då greenerna har begåvats med något mildare unduleringar. Från tee behöver vi dock tänka till vid ett antal tillfällen. Inte minst på de korta par 4-hålen, som utgör en bärande del av den otvungna spelglädje som banan effektivt förmedlar.

Hål fem är ett talande exempel där greenen bakom dalen till vänster kan drivas av den som har tillräckligt med fart i klubbhuvudet, samtidigt som ett kortare utslag till den något säkrare högra sidan tar in bunkrarna i diskussionen.

Andra nio har samma variationsrika tonläge och ställer stundtals något högre krav på utslagen. Avslutnings-hålet tar oss tillbaka mot klubbhuset med ett medryckande par 5 där vattnet till vänster om greenen ändå äter sig in i medvetandet om pinnen ska attackeras.

Det finns många sätt att njuta av livet på Mauritius. Golfen bör definitivt räknas in där. Men för många som besöker ön blir också maten ett viktigt element i strävan efter att sätta extra guldkant på semestern, som kanske inte helt sällan är av påkostad once in a lifetime-karaktär.

Det är därför vi åter glider in på området som Le Chateau ligger på när mörkret börjar falla över banan. Golfbilen styrs dock i motsatt riktning från klubbhuset.

På radarn finns ett av Bel Ombre-traktens mest väl-kända historiska landmärken i form av Chateau de Bel Ombre. En herrgårdsbyggnad i kolonial stil, vars försiktigt upplysta fasad framträder när vi lämnat golfbilen, och börjat följa raden av diskreta lampor längs med gångvägen mot huvudentrén.

På övervåningen väntar extravaganta boendemöjligheter i form av den presidentsvit där väggarna av ädelträ inhyser ett större middagsbord ihop med en kombinerad loungedel, och ett sovrum där sänghimmeln har några meter till godo på byggnadens generösa takhöjd. På nedervåningen samsas en gourmetrestaurang med en välförsedd vinkällare, där urvalet delvis kureras av resortens vd – som tidigare arbetat som sommelier.

Vi hamnar till bords i ett av rummen där dörren till verandan lämnats öppen, för att släppa in en sval kvällsbris och ett lätt sorl från middagsgästerna som placerats där ute.

Här träder vi in i fine dining-världens njutningszon. Med finkalibrerade servitörer som presenterar både tapenaden till brödet och huvudrätterna med samma korrekt utförliga tonfall, och ständigt står redo i kulisserna när nivån i ditt vatten- eller vinglas sjunkit någon milli-meter för lågt.

Gåslever blir det första stoppet i den fasta fyrarätters-meny där vi spänner fast oss och åker med på den kulinariska resa som kocken planerat för kvällen.

Det dröjer inte många timmar innan matlusten åter väcks till liv, under efterföljande morgon. Denna gång bara genom anblicken av de grällt målade foodtrucks som siktas vid parkeringar och vägkanter som vi åker förbi, där kreolska rätter serveras med en blygsam pris-lapp.

Kanske är det ett underliggande tecken på att resort-livet börjat anta skepnaden av en skyddad verkstad, där tillvaron av strandliv samt utdragna frukostar, luncher och middagar riskerar att flyta ihop en aning. Åtmin-stone om den inte livnärs med andra intryck.

Men bortom sina ändlösa fält av sockerrörsodlingar erbjuder också Mauritius många små byar att utforska med marknader och restauranger där förbipasserande turister bemöts med samma hjärtliga leenden som överallt annars på ön.

Ska man vara sådär jobbigt efterklok är det nog detta som vi borde ägnat dagen åt. Men istället hamnar vi borta i Chamarel ihop med horder av andra turister.

Visst, den naturliga skönheten i områdets vattenfall är odiskutabel, samtidigt som den sjufärgade jorden i den geologiska parken är fascinerande att betrakta. Men istället för att vandra fram bland leden av människor som låter mobilkameran gå varm finns det andra delar av ön som kommer att hamna högre upp på listan till nästa besök. Främst för att mer kunna ta del av den råhuggna charm och det avslappnade tempo som i högre grad speglar tillvaron på Mauritius.

Vistelsen på ön kommer att stängas med ytterligare en runda på La Reserve Golf Links. Ett naturligt val som ger oss ytterligare en chans att bena upp banans nyansrika layout. Kanske genom att hitta mindre defensiva eller aggressiva linjer från tee, och inte minst de landningspunkter som krävs för att mata in bollen på rätt del av greenerna på vissa av hålen. Men först väntar -ytterligare en kopp kaffe i restaurangen i sällskap med Didier -Gayat. Han sträcker blicken upp mot bergen som denna dag är helt inbäddade i tjocka moln.

– Nu ser du knappt den vita fyrkanten där uppe. Men titta riktigt noga så glimtar den fram, konstaterar han.

En liten stund senare börjar golfbilen rulla i riktning mot första hålet.

• Heritage Golf Club: https://heritagegolfclub.mu/
• La Reserve Golf Links: https://heritagegolfclub.mu/golf/la-reserve-golf-links/
• Le Chateau Golf Course: https://heritagegolfclub.mu/golf/le-chateau-golf-course/
• Heritage Le Telfair: https://heritageresorts.mu/hotels-mauritius/le-telfair
• Heritage Awali: https://heritageresorts.mu/hotels-mauritius/awali-all-inclusive