09.50 I kabinens främre del sipprar det disiga förmiddagsljuset in mot en halvt slumrande Felix Herngren. Han och vi andra i den sömndruckna passagerarskaran hajar till när hjulen på det halvtomma SAS-planet studsar bestämt ner på landningsbanans asfalt. Vi som tagit söndagens grynings-flight från Stockholm till Palma kan snart promenera in och hämta våra väskor vid bagagebandet utan större trängsel. I slutet av november har ön gått in i ett behagligt lågsäsongsläge, vilket gör det något prisvänligare för den som, likt vi, desperat suktar efter att krama ur ytterligare några ronder golf under slutspurten av året.

11.05 Palmas brokiga stadssilhuett breder ut sig framför havskusten när balkongdörrarna slås upp. Bilfärden från Palmas flygplats tar bara 15 minuter till Castillo Hotel Son Vida, vilket ger en hög smidighetspoäng för den som vill starta ankomstdagen med 18 hål. Högt uppe på kullen har detta slott från 1200-talet omvandlats till en tillflyktsort för golfare och andra livsnjutare av den tyngre graden. Golf kan avnjutas på många olika sätt och i olika delar av ön. Här är det tre dagar på Mallorcas största golfresort, Arabella Golf Resort, som gäller. Vid sidan av Castillo Hotel Son Vida ingår tre 18-hålsbanor och ett hotell i Sheraton-kedjan också i Arabella-konceptet.

12.50 Några minuter med shuttle-bussen som cirklar runt mellan Arabella Golf Resorts hotell och banor avverkas innan det är skarpt läge. På Son Muntaners överfulla range är det endast tränarens mustigt tyska brytning som lyckas överrösta ljudet av bollarna som slås. Bollbanor renderas på Toptracer-skärmarna samtidigt som en juniorgrupp har intagit puttinggreenen. Atmosfären sjuder av aktivitet och energi, vilket är en positiv avvikelse från hur en -typisk golfresort annars kan upplevas.

14.20 Den tyske medlemmen i 50-årsåldern som jag delar starttid med visar sig vara en mycket trevlig och -solbränd herre, som dock blir väldigt irriterad när bollen framför råkar ta lite extra tid på sig ute på fairway. Hans fru vilar sin skadade axel från golfen men promenerar med under ronden. De utgör sinnebilden av det goda Mallorca-livet eftersom de sedan några år tillbaka bor i ett hus i närheten av banan och har ett medlemskap som ger dem rätt att spela på Arabellas tre olika banor.

– Jag gillar den här banan även om den är lite svår ibland, men Son Vida är min favorit här, där det känns som att du spelar i en stor och vacker trädgård, säger herren.

17.15 Och mycket riktigt. Efter den ganska vänliga inledningen börjar Son Muntaner bita ifrån sig alltmer under rondens gång, där arkitekten Kurt Rossknecht kanske slår näven i bordet allra hårdast på hål 11. Ett par 3 där greenen skymtas nära 200 meter bort – utan direkt hjälpande höjdskillnader. Den modernt betonade parkbanan bjuder visserligen också på välkomna andningspauser i form av kortare par 4-hål, men har genom åren stått värd för tävlingar på herrarnas och damernas Europatour, och testar det långa spelet därefter.

18.45 Skymningen har börjat falla och avslutningshålet spelas nästan i mörker. Men jag hinner runt. Mina nya tyska vänner tackade dock för sig redan efter hål 9. De sista nio hålen visar sig ställa något mer precisa krav från tee, samtidigt som ett antal vattenhinder tas i spel. Landskapets höjdskillnader adderar variation och puls, vilket gör att designens mer utmanande element kan accepteras utan att bli för överväldigande.

20.45 Den långa dagen och 18 hål golf börjar ta ut sin rätt. Med släpande steg hamnar jag i den murrigt trivsamma Bar Armas på Castillo Hotels nedervåning, komplett med röd heltäckningsmatta och allt. De imponerande raderna av gin- och whiskysorter får ingen uppmärksamhet denna gång. Istället vankas det Coke Zero och en riktigt matig caesarsallad av bättre sort. Minuterna mellan att notan signeras och att ögonen sluts mot huvudkudden blir skrämmande få.

Dag två – Son Vida

07.15 Energinivån är återställd, och boostas ytterligare ett snäpp när den enorma frukostbuffén träder fram. Serveringspersonalen slänger suspekta blickar åt mitt håll när tallriken med en ockult blandning av sardiner, pannkakor, diverse spanska korvar och ostar samt äggröra bärs fram till bordet. Hade det varit sommar hade utsikten mot ett uppvaknande Palma kunnat avnjutas parallellt med frukosten genom restaurangens vida fönster. Men då hade man troligen hellre suttit på terrassen och funderat vidare på om den där tredje cappuccinon som åkte ner verkligen var en bra idé.

09.40 Den krypande koffeinstinna känslan i kroppen är en passande bortförklaring efter den skakiga insatsen på Son Vidas inledande hål. Mallorcas äldsta bana väntar bara en kortare promenad från hotellet. De första nio hålen på FW Hawtrees skapelse öppnades 1964 och utgör en golfmässig tidsmaskin till en era då driverns persimonhuvud eller järntvåan mer än gärna skruvade balatabollen runt skarpa doglegpassager. Smalt från tee? Jajamensan. Åtminstone ibland. Men främst en teknisk och charmig dos parkgolf av den äldre skolans snitt.

11.20 Banan slingrar sig runt samma kullar som hotellet tronar på, och här och där skymtar intagande vyer av Palma förbi. Vår tyska vän har helt rätt i sin hyllning av landskapet som omger banan, där relativt avlägsna hus och resliga palmer är insprängda i ett hav av prunkande tropisk grönska. På de sista nio hålen får vi också mer svängrum från tee, och kan släppa loss drivern rätt obekymrat.

13.01 Lyfter snabbt på kepsen till Magnus Perssons ära innan de sista stegen mot det 18:e hålets tee avverkas. En sekundlång ceremoni som framkallas av den väderbitna plakett som kilats in i stenarna nedanför, till minne av särspelet mellan svensken och Seve Ballesteros under Europatourtävlingen här 1990 – en duell som tyvärr avgjordes till den spanska ikonens fördel.

13.30 I klubbhusets restaurang lunchar jag med Arabella Golfs back office manager, Paco Ruiz. Han känner i stort sett varenda medlem och hejar glatt på alla som kommer inom en kilometers radie från vårt bord. Ruiz beklagar att jag inte spelade Son Vida dagen efter istället.

– Då hade du kunnat gå ut med gänget med 30-40 svenskar som spelar på våra banor varje tisdag och torsdag. Vi kallar dem The Happy Group.

13.50 Det är bara att spänna fast sig och åka med när tapastallrikarna radas upp på bordet. Ruiz visar sig vara den fulländade kulinariska ciceronen i Son Vidas spanskt präglade restaurang. Färsk bläckfisk, check! Potatisomelett, check! Ibérico-skinka som smälter i munnen, jajamensan! Direkt efter den galet goda och kubikmeter stora måltiden känns ambulans som ett mer tilltalande alternativ än den shuttlebuss mot hotellet som väntar.

15.20 De lediga timmarna på eftermiddagen borde kanske ha tillbringats i hotellets nyrenoverade spa och gym, om du frågar kroppen. Men istället vandrar jag runt i slottsgångarna och de storslagna salongerna på nedre plan och bara tar in inredningen, med dess tidstypiska konst och antikviteter från skilda perioder. En påminnelse om slottets rika historia, med olika ägarfamiljer som har satt sina avtryck på byggnadens utveckling. Det var först i början av 1960-talet som det omvandlades till ett exklusivt och unikt hotell, som idag ingår i Marriott-koncernen. Att det bara finns en restaurang på hotellet, utöver möjligheten att äta i baren, är ett medvetet val av ledningen – som vill att gästerna som stannar fler dagar ska ta en taxi ner till Palma och kasta sig ut i den baleariska storstadens rika kulinariska utbud.

20.05 Jag bortser helt från denna rekommendation när det väl är dags för middag och går istället ner till Sheraton-hotellet som ingår i Arabella Resort. Ett modernt präglat hotell med en något lägre prisbild än Castillo Hotel, men som levererar de rymliga rum som förväntas av den amerikanska kedjan. Läget vid Son Vidas avslutningshål är dessutom utmärkt för oss som primärt är här för golfen. Jag tar plats vid ett bord på La Bodega Del Green på nedervåningen för att sluta den spanska kostcirkeln en gång för alla, när kocken -Daniel Lopez inspirerande utbud av tapas fyller tallrikarna utan vidare diskussion.

Dag tre – Son Quint

09.00 Det äldre tyska paret vid första tee gillar att vara ute i god tid. Så till den grad att de har anlänt 20 minuter innan sin inbokade starttid och får vackert följa min blockade drive mot högersidan och det tunt träffade inspelet som landar kort om greenen, innan öppningshålet slutligen är deras. De ska, liksom jag själv, uppleva Son Quint, som öppnade 2007 och är Arabella Golfs yngsta bana. Det står snart klart att banan överlag har en något mer välkomnande resortkaraktär sett till storleken på landningsytorna och greenernas design.

10.45 Från hål tio och framåt blir höjdskillnaderna i det storslagna böljande landskapet mer påtagliga, och designen något mer dramatisk sett till hur vatten och bunkrar kommer in i spel. Arkitekterna Ramon Espinosa och Kurt Ross-knecht vrider upp volymen ytterligare på hål 12, där spelaren som vill attackera flaggan måste flyga bollen rakt över den gapande dammen. För de som vill ta en lugnare väg genom tillvaron utgör vänstersidans fasta mark det trygga valet.

12.55 Jag slänger en längtansfull blick mot den pasta carbonara som står på menyn, men vågar inte trotsa rekommendationen om hummerraviolin som marknadschefen och dagens lunchsällskap, Daniel Martin, med fast hand insisterar på. När tallrikarna väl står på bordet finns det ingen anledning att säga emot honom. Det italienska köket kan kännas som lite tunn is för en golfrestaurang, men med en lagom dos finlir och en mer rustik känsla lyckas man överraskande väl bakom grytorna på Son Quint. 

14.30 De 54 timmarna på Mallorcas största golfresort börjar gå mot sitt slut. Den som stannar längre och vill lyfta blicken utanför Arabella Golf kan via hotellet få hjälp med transport och starttid på öns andra högprofilerade banor som Alcanada och Son Gual. Själv kastar jag en längtansfull blick mot delar av pitch & putt-banan bredvid klubbhuset innan avfärd mot flygplatsen. Bilen kommer om en dryg timme och viss packning återstår, samt dusch och klädbyte. Men ett eller två hål kanske ändå finns på kartan?