De senaste åren har vi sett både vita och svarta drivers från TaylorMade. Men en sak man kunnat lita på är att det varit ett klubbhuvud konstruerat av titan.
Inte längre.
När du lyfter på den nya svartvita karossen på TaylorMade M1 ser du en konstruktion där ett nytt kolfibermaterial använts i kronan, ihop med en titankropp, vilket låtit ingenjörerna flytta vikten lägre i klubbhuvudet.
Enligt TaylorMade har tyngdpunkten i klubbhuvudet positionerats ännu lägre än i föregångaren R15.
Men när TaylorMade berättar om sin nya toppdriver märks en delvis ny retorik. De senaste åren har de varit obevekliga på att den optimala tyngdpunktsplaceringen i ett driverhuvud är lågt och långt fram, nära träffytan. Med M1 kommuniceras nu istället om möjligheten att med den röda viktskruvan i sulan flytta vikt längre bak i huvudet för att öka MOI-värdet, tröghetsmomentet, vilket bidrar till att göra drivern mer förlåtande vid träffar utanför mitten av slagytan.
Möjligheten att åstadkomma detta erbjuds av den 10 gram tunga viktskruv som kan flyttas framåt och bakåt (i slagriktningen) längs sulan, som kompletterar den 15 gram tunga viktskruv som löper närmast träffytan och låter vikt flyttas närmare klubbhuvudets tå eller häl för att påverka bollflykten i sidled.
Hoselkonstruktionen är densamma, med möjlighet att justera loft upp till fyra grader. Tre standardskaft erbjuds:
● Fujikura Pro 60 (för medelhög/hög launch)
● Mitsubishi Rayon Kuro Kage Silver TiNi 60 (medelhög launch)
● Aldila Rogue Silver 70 (låg launch)
Drivern kommer i två modeller, precis som R15, där ett huvud är 460 kubikcentimeter stort och det andra 430.
Båda drivers hittas i butik från 8 oktober med en rekommenderad prislapp på 5 999 kronor.
SVENSK GOLF TESTAR – FÖRSTA INTRYCKET
”Nyfikenheten när man rycker headcovern av M1:an är stor, som den brukar vara när TaylorMade släppt en ny driver. Lite extra den här gången eftersom det ska bli intressant att se hur ögat reagerar på den nya svartvita kronan och ännu mer hur örat kommer att trivas med ljudet. Normalt brukar ju kolfiberkonstruktioner ge en ganska stor effekt på ljudet i träffen.
Så hur låter den? Bra! Den bjuder på ett klart mer dämpat ljud än vi vant oss vid i R15 och SLDR. Men samtidigt inte dött, vilket åtminstone för undertecknad är ett avtändande karaktärsdrag.
Utseendet? Jajo, ganska stiligt faktiskt. Tankarna förs till en Odyssey Versa- eller MLA-putter och bidrar ihop med den svarta träffytan faktiskt till att göra siktet enklare. Kolfiberdelen av kronan ger också en härlig premiumkänsla.
Utan tillgång till värden från en bollflyktsradar är det förstås vanskligt att ge några knivskarpa uttalanden om prestandan men det är ju en väldigt justerbar driver. Du märker utan tvekan skillnad i bollflykten när du börjar leka runt med viktskenorna. Ett övergripande intryck är att drivern känns klart snällare än hur många upplevt både SLDR och R15 de senaste åren. Det finns viss acceptans som låter dig komma undan med sämre centrerade bollträffar – vilket sett till framgången med supersnälla Ping G30 under 2015 kanske säger något om var drivermarknaden är på väg inför nästa år.
Prislappen på sex tusen kronor upplevs förstås som rejält styv, men här gäller det att komma ihåg att en starkt bidragande anledning är den dyrare dollarkursen. Något som kommer att vrida upp prislappen på så gott som alla marknadens nya drivermodeller med runt tusen kronor 2016 jämfört med 2015.”
