AUGUSTA, GEORGIA Att sätta sig själv i läge under söndagen i en major är oftast målsättningen för spelare på den allra högsta nivån. Där storlekar på prischeckar och eventuella poäng till världs- och Ryder Cup-ranking kan underordnas känslan av att vara i hetluften. Att känna adrenalinet pumpa uppe på greener, fairways och tees under sista nio av The Masters. Ja, att till och med få vara i delad ledning under slutskedet av en major är en rejäl delbetalning för alla timmar som lagts vid övningsgreener, ranger, gymmet och banan genom åren.
För andra året i rad hamnade Ludvig Åberg precis där under söndagen i The Masters, vilket inte ska förringas. Oavsett vad den slutliga placeringen blev. För Åberg själv är det viktigare att känna att han vågat ge allt på banan, än att hänga upp sig på om en möjlig andraplats blir en sjundeplats.
Givetvis är det en dämpad och smått besviken Åberg som möter den lilla klungan av svensk media efteråt. Som gör jobbet, tar sig tid att svara på frågorna om hans rond på par – trots att det troligen är det absolut sista han egentligen vill göra just där och då. Kanske inte på grund av den stökiga trippeln på 18, där han slår två slag i fairwaybunkern och sedan drar slaget från greenbunkern över puttytan, chippar och… ja, ni förstår.
Det slag som möjligen kommer att vevas en del inuti hans huvud är putten på 17:e. Den han försöker sänka för birdie för att haka på Rory McIlroy – som då är i ensam ledning på elva under par.
– Jag missade på 17 för att det var en aggressiv putt och det kan jag vara okej med, konstaterar han.
Backar vi bandet till tidigare på dagen så gjorde Åberg precis det som krävdes av honom för att ta sig in i söndagens svettigaste hetluft. Fjärde speldagen rivstartades med en birdie på ettan och följdes sedan av riktigt starkt spel under första nio. Nästa utdelning kom på sjätte hålet i form av ytterligare en sänkt birdieputt – som föregicks av ett riktigt fint järnslag i den luriga vinden i dalen där greenen är belägen. Åberg ser själv att det finns många saker att ta med sig från denna sekvens.
– Att komma ut hett, utan att forcera saker och ting är svårt att göra. Jag gillar att jag var aggressiv, att jag gjorde birdie på ettan och hade flera chanser första nio.
Under andra nio stegrades sedan attacken mot banan ännu mer. Både som en följd av att Åberg kände att spelet möjliggjorde en aggressivare spelplan, och för att ledartavlorna runt om på banan visade att det hände saker i tätstriden. Exempelvis gick han mot 13:e och 15:e hålets greener med andraslagen, vilket gav utdelning i form av två viktiga birdies. På 16:e hålet hölls heller ingenting tillbaka när slaget täckte pinnen, men stannade strax utanför greenen. Samtidigt grävde han djupt inom sig och räddade paren på hål elva och 15 där han i båda fallen inte lämnat sig själv en möjlig linje in mot greenen.
– Vi såg på ledartavlan att McIlroy sprang iväg lite grann, men man vet aldrig vad som händer på denna banan. Det är många slag som kan gå åt båda hållen. Så det enda vi kan göra är att vara lite mer aggressiva. Vi tog lite fler aggressiva linjer, vilket jag gillar. Ibland lönar det sig, och ibland gör det inte det.
Ska man ändå prata placeringar är sjundeplatsen (-6, fem slag bakom McIlroy och Justin Rose delade slutscore) i The Masters hans näst bästa notering i en major. Den kommer dessutom efter att han änlänt till årets första major med frågetecken kring formen efter två raka missade kvalgränser.
Tre majors och större delen av tävlingsschemat återstår fortfarande av 2025 års säsong. Redan till nästa vecka väntar signaturtävlingen RBC Heritage nere på Hilton Head i South Carolina.
– Allt som allt är jag nöjd med veckan, och ser fram mot ett kul nästa vecka också.
– Jag kunde ändå nu vara med och hugga på en sån här bana och en sån här tävling. Det tar jag med mig till nästa gång, och vet om att de saker som jag jobbar på, de funkar mot de bästa i världen.
