Nedan följer ett utdrag av Svensk Golfs intervju med Ludvig Åberg, som genomfördes i slutet av 2024 och publicerades i sin helhet ursprungligen i Svensk Golf nummer 1, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Ludvig Åberg är ensam svensk i fältet under veckans signaturtävling på PGA Tour – Genesis Invitational. Tävlingen spelas normalt på Riviera i Los Angeles men har flyttats till San Diego och Torrey Pines, South Course, på grund av bränderna i Pacific Palisades, där Riviera är belägen.
Åberg peggade inte upp i föregående WM Phoenix Open och upplevde två tunga tävlingsveckor före det, där han först blev magsjuk halvvägs in i Farmers Insurance Open på just Torrey Pines och tappade mark under helgen efter att ha inlett strålande och varit i ledning efter första och andra varvet. Veckan därpå var Åberg fortfarande inte helt återställd, och det blev bara en runda i AT&T Pebble Beach Pro-Am för svensken, som drog sig ur tävlingen.
Nu är han förhoppningsvis helt återställd och redo att prestera för fullt på Torrey Pines södra bana.
Svensk Golf träffade Ludvig Åberg i slutet av förra året på hans nya hemmabana, TPC Sawgrass, för att fråga honom vad han hade att säga om…
…att han hade en lång tävlingspaus efter knäoperationen
– Det har varit skönt att ha både veckor, ja till och med månader, då man kan jobba på saker och ting utan att känna att man ska iväg och tävla nästa vecka. Man har verkligen kunnat gräva ner sig, träna, slå mycket bollar och känna att man blir starkare i kroppen och att man är redo för nästa år, vilket jag verkligen känner att jag är just nu, konstaterar Ludvig Åberg.
…om nya hemmabanan och vikten av spelträning
– Jag presterar mycket bättre på tävlingarna när jag spelar mycket under min träning. Jag gillar proffslivet där man spelar mycket golf. På college kunde jag ibland märka att jag slog för många järnsjuor på rangen. Men det är inte så man spelar golf. Du måste ut och fatta beslut, hitta rätt linjer och missa på rätt ställen. Det tycker jag att man får med sig genom att spela mycket. Framförallt här på Sawgrass där det finns många som jag spelade mycket med i college och många i min ålder som spelar på PGA Tour eller Korn Ferry Tour. Duktiga golfare som man kan spela matcher emot och betta lite mot.
…om fjolårssäsongen
– Efter slutspelet ägnade vi en del tid åt att reflektera och analysera, vilket jag tycker är en viktig del av idrotten. Att lista ut vad man gör bra och vad som kan förbättras. Det fanns många saker att ta med sig från förra året. Det var många bra upplevelser och även en del förändringar jämfört med tidigare. Tidigt på året fick jag en ny caddie [Joe Skovron, reds anm], vilket medförde att jag började se banorna lite annorlunda. Han tillförde otroligt mycket erfarenhet och kunskap, som sakta men säkert började integreras i mitt spel. Det är klart att det blir en liten inkörningsperiod när man försöker lära känna varandra, vilket naturligtvis tar lite tid. Men det var ändå en mjuk övergång, och det är något som jag tycker har utvecklat mitt spel.
…hur knäskadan påverkade 2024
– Ja, det går inte att undvika att jag var lite halvskadad under stora delar av säsongen. När obehaget i knäet först uppstod påverkade det mig inte så mycket i början, utan mer vad jag kunde och inte kunde göra i gymmet. Men ju längre säsongen pågick, desto mer påverkades jag, med tanke på hur svag jag blev i vänsterbenet eftersom svullnaden i knäet hindrade lårmusklerna. Plötsligt kunde jag inte svinga som jag ville, jag kunde inte riktigt överföra trycket ordentligt till vänstersidan och tappade lite fart. Med det i åtanke, tycker jag ändå att jag hanterade den perioden bra och fick vara med och konkurrera i några stora tävlingar, och hade chans att vinna. Även om jag inte riktigt lyckades hela vägen genom alla fyra ronderna, så fanns det ändå många aspekter som jag anser vara väldigt positiva.
…snöpliga andraplatsen i AT&T Pebble Beach Pro-Am
– Det var tråkigt att det blev avkortat till tre rondor. Jag tyckte att jag spelade bra, hade genomfört tre bra rundor och kände mig laddad för att spela mer. Jag var väl ett slag bakom ledningen inför sista rundan, men sedan bestämde de sig för att det fjärde varvet inte skulle spelas. Det känns dumt att klaga, men det är klart att det hade varit kul att få chansen. Huruvida det hade blivit en seger eller inte kunde vi bara spekulera om. Det jag mest stör mig på är nog ändå Scottish Open. Jag skulle gärna sett att jag hade spelat bättre under sista rundan. Jag tyckte att jag hade en bra chans och var i delad ledning eller nära det med nio hål kvar, men avslutade ganska dåligt och kom på fjärde plats. Den hade jag gärna velat få tillbaka.
…andraplatsen i majordebuten i The Masters
– Hade du frågat mig direkt när jag gick av 18:e hålet så var jag nog besviken. Jag hade gärna velat göra om de sista nio. Men hade du frågat mig igen två dagar senare så hade jag nog tagit med mig allt det positiva från min första major, efter att ha fått lite distans till själva tävlingen och varit supernöjd med resultatet.
– Oavsett om man vill det eller inte, så är det lite annorlunda att spela en major. Det är lite större och atmosfären skiljer sig något. Framförallt på Augusta National som är ett väldigt speciellt ställe. Men jag tycker att jag hängde med bra, samtidigt som Scheffler spelade väldigt bra golf. Efter plurret på elvan kände jag ändå inte att jag var ur tävlingen när jag slog ut på tolvan. Jag visste att det var mycket vind och att man behövde spela bra golf, även om jag låg tre, fyra slag efter. Men jag tycker ändå att jag gjorde det bra därifrån med birdies på 13 och 14, även om Scottie drog ifrån till slut.
…när valet att stå över tävlingen veckan före PGA Championship inte blev lyckat
– Jag gillar att spela veckan innan en major och tycker att det är ganska najs att vara lite varm i tävlingssituationen. Jag tycker trots allt att jag spelade och svingade ganska bra, men fick inte riktigt igång det fullt ut. Jag minns att jag behövde göra en eagle på det sista hålet för att kvalificera mig för helgen, och jag lyckades slå upp mig på greenen på två slag på det par 5-hålet, men missade putten. Det var ändå en rolig upplevelse eftersom det var många svenskar i fältet, och jag spelade inspelsrundor tillsammans med Sebastian Söderberg och Jesper Svensson.
…bländande spel på tuffa Pinehurst No.2 under U.S. Open
– Från tee till green kan det nog ha varit årets starkaste. Där slog jag många bra slag. Jag kommer ihåg att det var en spoon på första hålet som var lite sned, men sedan hade jag inte många dåliga slag utan tror att jag träffade alla fairways och de flesta greener.
– Det var en riktigt kul tävling. Jag började med att träffa många fairways och greener, vilket var precis vad vi ville försöka göra på ett US Open – där det är riktigt svårt och jag hanterade det bra. Skillnaden var att banan blev något hårdare och svårare till helgens rondor samt att jag inte utförde slagen på samma sätt, även om jag tycker att jag ändå spelade ganska bra. På lördagen gick jag med Bryson, och det är ju klart att han drar mycket uppmärksamhet, men det var inget som störde mig. Det är en runda golf, precis som vilken annan som helst. Men jag hade gärna velat ha tillbaka de nio sista hålen där. Och jag gjorde en trippel både på lördagen och söndagen. Hade jag undvikit det så hade jag varit med i toppen.
…vad som behövs i framtida The Open
– Royal Troon är en monsterbana där det var mycket vind och den spelades svårt. Speciellt under första nio, där jag tror att vi slog järnsjuor från typ 110 meter. Jag spelade väl inte jättebra men man ska väl lära sig att hantera de yttre faktorerna och kunna prestera även i dessa fall.
…spelet med drivern
– Spelet från tee har fungerat bra, men successivt tycker jag att det blev lite sämre under året när jag blev svagare i benet och svingade lite sämre. Men jag tycker ändå att jag höll ihop det ganska bra. Drivern är en av mina styrkor och i träningen ägnar jag mycket tid åt den, och försöker använda den så mycket som möjligt i spelet ute på banan – även på hål där det blir lite tajt och jag kanske kunnat gå ner till spoon. Men vi vet att vi kommer att tjäna på det över tid.
…utvecklingen av järnspelet
– Tidigare har jag alltid haft en tendens till att ha ett lite öppet blad i nersvingen. Då blir det lite att jag backar ifrån under slaget och att det sedan blir lite flippigt. Nu har det blivit bättre och bättre med ett lite starkare blad, och då kan jag slå en något tajtare draw och har lite fler slag i bagen. Jag kan ligga på den mer, och trycka på, medan det tidigare nästan var en flippdraw istället för en stark draw. En flagga som står till vänster på den bakre delen av greenen kunde jag tidigare ha lite svårt med, men det har blivit bättre och bättre nu.
Går det åt samma håll sett till de kortare järnen och distanswedgarna?
– De har också varit helt okej, tycker jag. Det är klart, jag skulle vilja vara ännu lite bättre där. Men sett till statistiken har det varit en förbättring jämfört mot 2023. Min filosofi har lite varit att vara aggressiv från tee, men sedan konservativ in mot green. Jag tror det är vad man behöver göra för att kunna vinna många tävlingar och få många chanser. Gärna hålla sig till att vara på rätt sida om flaggan, runt sex meter från. Och det ska vi nog fortsätta med.
…spelet runt greenerna
– Jag tycker ändå att det har skett en liten förbättring där. Jag tycker att jag har fått fler slag i min lilla verktygslåda. Sedan kanske inte det direkt har dykt upp under tävlingarna. Men jag tycker att det blir bättre och bättre. Jag och Peter Hanson har jobbat mycket med närspelet, och från bunkern tycker jag att det har blivit mycket bättre. Jag känner att jag kan slå de här höga slagen med lite mer spinn. Chippningen började bra under året, men sedan blev det samma tendens som jag pratade om tidigare med lite öppet blad och sämre kontakt. Så jag behöver jobba med lite starkare blad så jag kan hålla bouncen samtidigt som jag roterar igenom.
…puttningen
– Jag tycker ändå att puttningen har varit okej. Fram till Augusta så läste jag alla linjer själv. Sedan på Augusta där greenerna är lite speciella började jag ta mycket hjälp av min caddie Joe, och vi läste mycket tillsammans. Sedan fortsatte vi med det fram till sensommaren. Sedan ändrade jag på det. Det blev lite mindre att jag ägde min puttning från mitt håll, och lite för mycket att jag litade på honom – och min rutin på greenerna blev något sämre helt enkelt. Så vi tog bort det, och jag har kört allting själv igen sedan OS i Paris. Det blev mer commitment från mitt håll, och kommer nog att göra gott över tid.
…vikten av att ha tävlat på merparten av banorna i schemat på PGA Tour under 2024
– Det gör absolut saker och ting mycket enklare. Bara en sådan sak, måndag till onsdag när man ska spela inspelsvarv och pro-am, behöver man inte lägga all energi och tid på att lista ut var de enkla chipparna finns och var flaggorna kommer att stå, utan man har lite mer erfarenhet – också kring var man ska parkera, var man ska käka, var jag kommer att bo… Sådant kommer med tiden och med erfarenhet. Vare sig man vill eller inte så är jag fortfarande relativt ny i proffslivet. Men jag ser absolut fram mot att komma tillbaka ut på banorna och veta vilka av dem som jag gillar, och också kanske inte gillar lika mycket.
Och vad baseras oftast detta på, hur den övergripande karaktären känns eller om hålen passar bra för de linjer som du vill ta?
– Nej, egentligen inte. De banorna som man slår mycket driver på gillar jag. Jag älskar exempelvis Torrey Pines. Det är världens bästa ställe, typ. Lång bana med tjock ruff där det blir mycket driver och många långa järn. Det är lite där min styrka ligger i spelet. Att jag kan skicka upp en järnfyra lite högre än många andra och kan fläska på en driver lite hårdare än många andra. Alltså sådana banor mer än Hilton Head som är lite tajtare. Jag kom visserligen dit från Augusta och var lite hög på adrenalinet från The Masters, och det är klart att man kan spela bra överallt. Men vissa banor är lite roligare. The Players Championship på TPC Sawgrass, där vi sitter nu, är en bana som jag älskar. Det är bland de bästa banorna i världen. Så jag har hittat mina favoriter litegrann.
Med tanke på det du upplevde under fjolårets Ryder Cup i Italien så lär det inte saknas motivation för att ta dig in i laget som ska över till Bethpage i år?
– Oja, absolut. De säger att så fort du varit med i ett lag så vill du aldrig missa att vara det igen. Och det är väldigt sant. Jag kommer definitivt att göra det jag kan för att sätta mig i så bra läge som möjligt fram mot slutet av säsongen och få vara med där – och förhoppningsvis inte behöva lita på att bli vald av kaptenen utan kvalificera mig direkt in i laget.
