U.S. Open-magi från 2008, när Tiger Woods dräper sin putt på 18:e för att låta mästerskapet avgöras under ett omspelsvarv. Foto: Getty Images.

U.S. Open

Fem skäl till varför vi älskar U.S. Open

Ugnsbakade greener, diabolisk ruff och souvenirhangarer. Det är äntligens dags för golfens argaste majortävling.

Text: Eric Franzén • 2024-06-12 Uppdaterad 2024-06-13

PINEHURST, NORTH CAROLINA Klockan 6:45 lokal tid under torsdagsmorgonen kommer den lokala spelaren Michael McGowan att äntra första tee och slå det första slaget i 2024 års U.S. Open. Sedan är golfens argaste major igång på allvar. U.S. Open är kanske inte en omedelbar bekantskap för precis alla golfälskare. Men den som verkligen är beredd att omfamna tävlingen blir ofta rikligt belönad framför tv:n och skärmen. Ingen organisation lyckas vara lika träffsäkert retfulla som det amerikanska golfförbundet (USGA) när det gäller att krypa under skinnet på världens bästa herrspelare. Så följ med när vi irrar runt mellan resliga tallar och gapande wasteareas på Pinehurst No 2 för att kärleksbomba denna major lite extra, och inte minst listar de fem främsta skälen till varför vi älskar US Open.

1) Utmaningen
Nej, banuppsättningen eller vädret landar inte alltid helt rätt. För vi har fortfarande svårt att erkänna Rory McIlroys triumf på sockerkaksmjuka Congressional som en riktig U.S. Open-seger. Men när pusselbitarna verkligen faller på plats, som exempelvis under Winged Foot 2020, med ondsint ruff och delikat ugnsbakade greener blommar U.S. Open ut till att vara golfens allra bästa långkok, där spelarna maler i par efter par samtidigt som den totala och ödesmättade katastrofen alltid kan lura runt hörnet. Den som vill hitta US Open-historiens motsvarighet till den där rökiga whiskyn som smakar flytande tjära bör snarast youtuba fram avslutningsvarvet på Oakmont 1973, där Johnny Millers bländande spel och Tom Weiskopfs illgula byxor kommer att hemsöka dina drömmar på ett väldigt bra sätt.   

2) Atmosfären
Tävlingen i sig handlar om att urskilja den allra bästa spelaren och i praktiken exkludera resten av fältet till ett annat postnummerområde. Men när det gäller publikupplevelsen så vet USGA hur man skapar en extremt välkomnande, inkluderande och livfull atmosfär. Här på Pinehurst avgörs ett inofficiellt VM i hur stora led-skärmar som kan baxas ut i en tallskog för att övertydligt berätta på vilket inspelshål som Jackson Suber befinner sig på i denna sekund. Publikbyarna är luftiga serviceinrättningar som exempelvis är utrustade med laddstationer för mobiler, öppet wi-fi, putt-tävlingar ihop med den hangarliknande byggnad där all tänkbar och otänkbar U.S. Open- och Pinehurst-loggad bråte som kan tänkas frambringas. Medan en biljett till The Masters och Augusta National medför en laddad stämning av once-in-a-lifetime-möjlighet så åker många till U.S. Open med ett avslappnat semester-sinne där en blasköl eller två ska avnjutas framför världens bästa golfare i goda vänners sällskap. En klar publikfest i golfens tecken är liksom aldrig fel.   

3) Banorna
I The Open ska vi tvångsmatas med mästerskapsbetonad linksgolf från en utvald skara av banor som är belägna på de brittiska öarna. Punkt slut. I U.S. Open vill vi samtidigt helst uppleva den gamla skolans klassiska och rätt ilskna amerikanska banor som ritats av namn som Donald Ross, AW Tillinghast och William Flynn. Vi pratar ofta om extremt strategiska parkbanor som saknar rent spektakulära element, men vinner över spelare och publik genom sin själ och excentriska personligheter. Ja, sedan finns det undantag från detta i form av Torrey Pines. USGA har genom åren gjort förvirrande avsteg från detta (hej, Erin Hills och Chambers Bay) men nu hittat hem igen när framtida US Open för Oakmont och Shinnecock Hills utannonserats och radats upp fram till (typ…) år 2128.

4) Startfältet
I våra ögon är detta nästan den perfekta majoranrättningen, där grunden utgörs av någon näve från det öppna mästerskapets mustiga kvalprocess ackompanjeras av en skopa grytbas med världsranking och kryddas upp med någon mer eller mindre dunkel inbjudan. Både här och till The Open har finalkvalen utvecklats till egna levande väsen där vi på helspänn följer hur ultrakompetenta spelare som Tim Widing får en chans att pressa sig igenom ett slutligt nålsöga. Lägg till att U.S. Open också via amatörkategorierna utgör ett ypperligt tillfälle för vissa av collegegolfens allra hetaste namn att presentera sig på golfens världsscen. Som på rangen här i Pinehurst, där en och annan tung tourprofil stannar till i steget för att bevittna hur Gordon Sargent ledigt eldar på klubbhuvudet i 125 mph.      

5) Dramatiken
En inställd konsert är också en konsert, hävdade Ulf Lundell bakåt i tiden. En på gränsen till ospelbar U.S. Open-green är också en U.S. Open-green, vill vi nästan kontra med. 
I årets upplaga dröjde det inte alltför många inspelstimmar innan de första farhågorna om att USGA skulle tappa greenytorna började ventileras. Och visst, så länge som gränsen inte överträds med skadade handleder i Oakmont 2007-ruffen eller någon helt urspårad Shinnecock Hills-green adderar spelarnas, stundtals välbefogade, beska kritik lite extra puls under upptakten av tävlingen. Phil Mickelsons sura slängar och demonstrativa upptåg i USGA:s riktning har också medfört en viss grad av underhållningsvärde under åren. Något som kanske kulminerade åt fel håll på just Shinnecock Hills 2018 där han medvetet och utstuderat trotsigt puttade till sin egen boll medan den var i rörelse, för att obstinat påvisa hur missnöjd han var med USGA:s hantering av banan. Men U.S. Open-historien kantas i stor grad också av ett antal rent magiska idrottsögonblick av mer elektrisk sort. Som när en rejält sargad Tiger Woods hänger mot repen och sänker den knappt fyra meter långa putten på 72:a hålet under 2008 års US Open på Torrey Pines, för att tvinga fram måndagens omspelsvarv mot Rocco Mediate. Men för er läsare och mänsklighetens skull väljer vi att stanna precis där. Alltså precis innan denna text riskerar att slå över i en 42 000 tecken lång detaljerad skildring av Corey Pavins träfyra mot 18:e hålets green under 1995 års US Open. 

Läs också:


Text: Eric Franzén • 2024-06-12
TournyttUS Open
Rulla till toppen