240417 Houston TX USA / Foto Christer Höglund / The Chevron Championship årets första major i damgolf på The Club at Carlton Woods / Anna Nordqvist spelar Chevron Open.

Anna Nordqvist: ”Det viktigaste är att hitta och bygga upp mig själv”. Foto: Christer Höglund

Chevron Championship

Nordqvist: ”Golf definierar mig inte längre”

Anna Nordqvist i en lång och öppenhjärtig intervju inför veckans majortävling The Chevron Championship.

Text: Roger Andersson, Foto: Christer Höglund • 2024-04-18 Uppdaterad 2024-04-18

THE WOODLANDS, TEXAS Anna Nordqvist har missat en enda major i sin långa karriär, fjolårets Chevron Championship här på Carlton Woods utanför Houston. Nu sitter vi nedanför klubbhuset inför årets tävling och samtalar om vad som hände då, vad som händer nu och vad som ska hända sedan.

– Man kan väl säga att livet kom emellan. Jag är stolt över att ha tagit mig igenom det året. Det finns inga ord för att beskriva hur vidrigt det varit, säger Anna Nordqvist.

För att prata framåt behöver vi alltså backa ett år. Istället för att spela den här tävlingen valde Anna att avsluta ett äktenskap som blivit en mardröm och långt ifrån den dröm hon tänkt sig. Anna lämnade in skilsmässopapper och valde att åka hem till familjen i Sverige.

– Mitt liv gick i tusen bitar och det har varit svårt att smälta att alla framtidsplaner sprack. Jag har ju alltid velat ha familj, gifta mig med en supportande man och få barn, det har alltid varit en dröm. För några år sedan hade jag gärna suttit med ett barn här och nu. Nu fyller jag 37 om två månader och det här med barn kanske aldrig händer.

Att hantera en skilsmässa är en sak, men när också ex-maken Kevin McAlpine i höstas hastigt avled, så blev livet fortsatt tungt.

– Jag försöker hantera skilsmässa och Kevins död, börja om från början. Det viktigaste är att hitta och bygga upp mig själv, bearbeta allt jag varit med om. Nu när jag mår lite bättre kan jag se det med andra ögon och inse att det är en hel del saker jag behöver bearbeta genom terapi. Välmående är en viktigare resa även om jag älskar golf. I fjol var det bara tufft att vara på golfbanan. Jag hade ändå fantastisk support från alla på touren förra året då alla såg hur dåligt jag mådde.

Om vi tänker en skala, var skulle du säga att du är just nu?

– Fysiskt? Jämfört med den här tiden för ett år sedan är det stor skillnad. Det är inte storm omkring mig nu, jag mår betydligt bättre men har en bit kvar till där jag vill vara, men en femma eller sexa på en tiogradig skala. Hade önskat att den här resan dit skulle gått snabbare men förra året var en etta eller två. Så jag har kommit väldigt långt, men är fortfarande stresskänslig och väldigt ljudkänslig. Jag trodde kroppen skulle kollapsa ifjol, men det hände istället två veckor innan tävlingen i Thailand i år. Jag hade väl nästan gått och väntat på det med alla utmaningar.

– Mentalt? Mental hälsa vill många inte prata om men många som inte tar hjälp går vidare som inget hänt, men jag har alltid varit öppen med att jag gått igenom mycket. Jag vill också vara en förebild. Kan jag hjälpa någon annan genom min öppenhet så kan det göra skillnad. Men det är tufft att gå in i känslor och bearbeta dessa. Jag blev väldigt bra på att paralysera mig själv för att överleva och ta mig igenom saker. Jag är så otroligt mycket gladare nu, har lättare till skratt. Känner mig mer levande även om minnen kommer ikapp ibland. Jag tar avstånd från negativa människor som inte får mig att må bra, som inte finns där och stöttar, men trivs inte i större folksamlingar, det blir jobbigt.

Så hur ser nuet ut när du ska försöka ladda för en större tävling? Du är trots allt en av våra mest framgångsrika golfare med tre majorsegrar, nio segrar på LPGA, två OS och en mängd Solheim Cup. Finns det en Anna Nordqvist 2.0?

– Jag tar livet lite mer med en klackspark, golf definierar mig inte längre, jag kan skjuta 74 och rycka på axlarna, tidigare var det tufft att inte ha en bra dag på banan.  Patrik (Jonsson) kom till Singapore och jag fick nästan be honom om att skaka liv i mig, kände att hjärnan och hjärtat inte var på golfbanan. Livet innanför repen ser inte ut som det gjorde för ett år sedan, jag blev sviken av många. Jag bröt med två agenter, med mina amerikanska fystränare, kiropraktor och golftränare. Samt att min caddie sedan fyra år tillbaka valde herrarnas tour. Det var ingenting som såg ut som tidigare, ingen trygghet där. Jag försökte hitta den bland andra spelare på touren, familj, mina vänner Maria Bertilsköld och Katarina Vangdal som har varit helt ovärderliga, samt Susanne Egemar, min terapeut sedan 10 år. Hon har fått många, många telefonsamtal mitt i natten och varit ett stort stöd genom hela resan. Så tog jag hjälp av Tony Andersson för att bygga min fysik med hans koncept 16 weeks of hell. Tacksamt att ha Jack Clark, en av mina riktigt bra kompisar, som min caddie och Patrik Jonsson min tränare. Det känns ändå familjärt mitt i en känslostorm.

Kan det vara en fördel att inte ta det så allvarligt?

– Kanske. Det har alltid varit min personlighet att seriöst försökt bli bättre och hatat att förlora. Nu spelar jag för mig själv, behöver inte bevisa något för någon. Mina år kvar inom golfen kanske är lätträknade, men tacksam att kunna göra det bästa av dessa.

OS, Solheim Cup, och sedan då?

– Tänker inte så mycket på framtiden. Vill ta det försiktigt, leva i nuet och vara lycklig och glad. Jag har jobbat hårt på att våga vara mig själv och vara stolt över den jag är. Det vore förstås en dröm att spela OS igen men det är hård konkurrens och just nu känns inte golfen eller resultaten som det viktigaste utan det är resan jag påbörjat för att bygga upp mig och mitt liv igen. Körtelfebern jag fick 2017 märks också. Jag pushade för hårt och gick in i väggen. Den gör att jag inte återfår samma uthållighet som tidigare. Vissa dagar känner jag att inte kroppen eller att hjärnan hänger med. Jag måste göra bästa möjliga med mina förutsättningar men måste också lyssna på signalerna kroppen ger.

– Solheim Cup? Jag är vice kapten och skulle gärna vara spelande sådan. Solheim Cup var otroligt svårt för mig förra året, jag kunde inte hantera stresspåslaget och adrenalinet. Älskar den tävlingen men det var tufft. Visst, jag är proffs men också människa med känslor och tankar som inte syns utåt under en tävling. Jag känner mig inte klar med golfen. Suzann Pettersen är en av mina bästa kompisar, vi har haft många långa samtal om livet och golfen, senast i Vegas.

Den här veckan då?

– Ska bli kul att se golfbanan, tydligen byggt om greenerna sedan ifjol. Det viktiga är väl som Suzann påpekat, det kommer att märkas när jag känner mig klar med golfen, men det känns inte så än, avslutar Anna. Med ett leende.

Läs också:


Text: Roger Andersson, Foto: Christer Höglund • 2024-04-18
TournyttAnna NordqvistLPGAThe Chevron ChampionshipTournytt
Rulla till toppen