Ludvig Åberg blickar ut mot ledartavlan på 18:e hålets green, och hittar sitt namn fyra slag bakom Scottie Scheffler. Foto: Christer Höglund.

The Masters

”Jag har lärt mig supermycket”

Ludvig Åberg lämnar majordebuten och Augusta National som ensam tvåa – den hittills bästa svenska insatsen i The Masters.

Text: Eric Franzén • 2024-04-15 Uppdaterad 2024-04-15

AUGUSTA, GEORGIA Den slitna klyschan om att The Masters inte börjar på allvar förrän under sista nio på söndag är ännu en gång redo att dammas av. Visst, om inte Ludvig Åberg hade pressat fram både starka räddningar och tre mäktiga birdies under första nio, så hade han inte satt sig själv i position för att finnas med i den slutliga segerstriden. På ett sätt är det väldigt talande för vad en söndag på Augusta Nationals bakre nio kan innebära när vi står i Amen Corner och ser Scottie Schefflers birdie på hål tio komma upp på ledartavlan, strax efter att Ludvig Åberg har tryckt ned ett järnslag i dammen på elvan. 

Det är dock inte den svenske världsnian som förlorar den gröna kavajen under de sista nio, utan klart och tydligt Scottie Scheffler som vinner den. Detta genom att ännu en gång jobba fram de lägen som krävs för att ta sig till den totalscore som han haft framför ögonen, ända sedan de slogs upp för dagen någon gång i förmiddags. 

När Ludvig Åberg har skrivit under scorekortet med 69 slag och landat på totalt sju under par, fyra efter Scottie Scheffler, är den hittills starkaste svenska insatsen i The Masters ett faktum. Den kommer 35 år sedan Kricken Härdin som första svensk tagit en plats i fältet på Augusta National och tolv år efter att mentorn Peter Hanson gått i ledarboll samt tio år sedan Jonas Blixt slutade delad tvåa i sin Masters-debut. 

Ludvig Åberg kommer troligen inte att tänka så mycket på just det när han lämnar Augusta National för att (troligen..) åka raka vägen till Chipotle på East Martintown Road för sisådär 128:e gången under veckan som passerat. Men när han äntrar intervjurummet på Augusta National, strax efter att det verkligen står klart att Scottie Scheffler inte imploderat på det 18:e hålet, finns det främst en fråga som måste ställas till honom. 

Vad lär man sig om sig själv som spelare och person under en söndag på Augusta Nationals sista nio? 
– Det blir egentligen inte mer nerver än så, tycker jag. Det är fantastiskt kul att få vara i den situationen och få känna av nerverna. Vi har pratat mycket om att det är så kul att få ha chansen att kunna göra det, att köra de slagen som vi har gjort och visa upp dem på det sättet som jag gjorde. Jag har lärt mig supermycket denna vecka. Framförallt runt greenerna. På greenen och in mot greenen, och jag ser fram emot att göra det igen. 

Hur stor utmaning är det här, rent fokusmässigt?
– Idag var det lite snällare med lite mindre vind. Men framförallt de första två dagarna var jag helt slut i huvudet när jag kom hem på kvällen. Det är sådan fin balans hela tiden mellan att vara aggressiv och vara på rätt sida av flaggan, och ge sig själv ett enklare slag tillbaka. Man kan inte riktigt slappna av. Det finns inget hål där man kan släppa ner garden litegrann. Man måste hela tiden hålla fokus, men jag tyckte att vi gjorde ett riktigt bra jobb med det under veckan. 

Ja, den oundvikliga frågan om vad som egentligen hände på det elfte hålet kommer från annat håll. Eller vad som hände är kanske fel sätt att formulera det… Troligen var det främst Augusta Nationals sista nio som återigen hände. Precis som vid birdien på hål 13 eller 14. Men åter till inspelet på elvan, som är slaget som egentligen inleder den ursprungliga definitionen av Amen Corner. 

– Slaget var 190 meter. Och jag har spelat det under hela veckan när jag helt enkelt siktar mot den högra kanten av greenen och försöker driva upp bollen, eller drawa in den där där. Jag försökte göra samma sak idag, men det startade lite för mycket till vänster och togs av vinden för att slå ner i vattnet. Det var troligen en av de få svingarna under veckan där jag verkligen satte mig själv i ett dåligt läge, där jag visste att jag inte kunde missa vänster – men gjorde det. Men överlag tror jag att många av de andra sakerna jag gjorde under veckan överskuggar just det slaget. 

Den publika och officiella delen av Ludvig Åbergs majordebut avslutas dock inte på Augusta Nationals sista nio, utan när han lämnar intervjurummet genom dörren till vänster om podiet. Familjemedlemmarna som varit på plats för att lyssna på presskonferensen går ut genom en annan utgång för att sluta upp med Ludvig. De kommer att finnas vid hans sida under nästa veckas RBC Heritage på Harbour Town Golf Links på Hilton Head i South Carolina.

Ludvig Åberg lämnar Augusta National med flickvännen Olivia Peet (till höger) och systern Linnea Åberg.

Åbergs team splittras dock upp för denna gång då Peter Hanson och Hans Larsson sätter kurs mot olika mål i Europa för sina respektive uppdrag kopplade till landslagsverksamhet och Riksidrottsgymnasiet. Deras arbete med Ludvig Åbergs vidare utveckling är dock långt ifrån avslutat. Nu tar den vanliga gången på distans vid, med svingsessioner över FaceTime. Ackompanjerade av GC Quad- och Trackman-siffror när behovet finns. Men tränaren Hans Larssons egna hyllningar till sin adept är allt annat än digitala, utan levande ord av kött och blod – som med en rörd underton i rösten summerar sin egen bild av Åbergs potential. 

– Det finns inga gränser för honom. Det har han bevisat idag. Det tror jag att han känt innan också. Jag vet att han gick ut idag med tanken: “Det är okej att inte vinna, men jag kommer att göra allt man kan”. Men att bevisa för sig själv att han återigen är uppe och hugger i en av de allra största tävlingarna, om inte den största. Det är klart att det är ett stort kvitto på att han är på rätt väg och har verktygen som behövs. Jag är extremt imponerad, avrundar han.

Läs också:


Text: Eric Franzén • 2024-04-15
TournyttAugusta NationalLudvig ÅbergThe MastersTournytt
Rulla till toppen