Att sova med en ledning sägs vara bland det svåraste som finns i golf.
Så låt oss backa bandet till fredag kväll. När en 24-åring som gör sin elfte start som proffs på världens främsta golftour ska släcka lampan med en bräcklig ledning på ett futtigt slag skavandes under huvudkudden.
Jag har naturligtvis ingen aning om hur Ludvig Åbergs nattsömn artade sig under de där timmarna mot lördagen. Om han trynade på gränsen till medvetslöshet eller febrigt inväntade gryningen med varenda tillgängligt Liverpool-klipp som YouTube kan frambringa?
Nej, det enda vi vet är 61-61.
Två nu smått klassiska helgronder som gnuggades under de mest gynnsamma förhållanden som kan tänkas på Sea Islands Seaside Course. Där MacKenzie Hughes var några decimeter i sidled från att notera en 59:a under lördagen.
Det gör absolut inte prestationen mindre imponerande.
När större delen av fältet bara vräker in röda siffror i scorekorten är det så lite som behöver gå fel för att du ska hamna i ett riktigt stressat läge, där du frustrerat går och muttrar över de par som för dig allt längre från toppen av ledartavlan.
Fråga bara Eric Cole.
Men när Ludvig Åberg ställs inför denna utmaning pressas pedalen bara ännu hårdare i mattan. Fast med bibehållen kontroll.
Trots några få läck till höger, som får personifiera Tiger Woods forna våta drömmar om att ta den vänstra sidan av banan ur spel, rubbades inte Ludvig Åberg en millimeter från den ledning som utökats och nästan cementeras fast.
När Mackenzie Hughes ormar i en galen räddning för par på elvan svarar Åberg bara med ytterligare en iskall birdie.
Efter att tävlingens första bogey krupit in i kortet på tolvan och wedgen från fairwaybunkern sedan stannat kort om greenen på hål 13 bjuds vi på ytterligare en påminnelse om hur starkt Åbergs närspel egentligen är. Uppstår en situation runt greenen öppnas en prydligt sorterad verktygslåda på vid gavel där något högt, lågt, spinnigt eller mindre spinnigt plockas fram utan omsvep.
…i likhet med de nästan skruvlösa drivar som vräks ut från tee med nonchalant automatik och droppar ner med typ noll i spinn för att kicka framåt på banans sockerkaksmjuka fairways
…eller den bekymmerslösa puttning som inte skiftar skepnad beroende på om det är en eagle eller svettig historia för par som ska rakas i. Plussa också på ett majestätiskt järnspel med den höjd och fräsande bollhastighet som gör utbudet av tänkbara flaggor ännu en aning bredare.
Ja, vad kan man säga. Möjligen något om att säsongen 2024 och The Sentry på Maui plötsligt inte kan komma snabbt nog?
Äh, vi stannar nog vid 61-61 för denna gång.
