Intensiteten och spänningen i Ryder Cup och Solheim Cup är snudd på oöverträffad i golfsammanhang. Foto: Getty Images
Därför älskar vi Ryder och Solheim Cup
Vi har pratat med flera svenska Ryder- och Solheim Cup-veteraner för att nysta i alla ingredienser som gör det här till golfkalenderns två absoluta höjdpunkter.
Det här reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 7/2021. Vill du få tidningen direkt hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera.
När Phil Mickelson tog av sig kepsen och, fortfarande med handsken på, skakade Francesco Molinaris hand till kören av tiotusentals rusiga supportrar på 16:e tee på Le Golf National var Europas seger i Ryder Cup 2018 ett faktum. Ett år senare kulminerade tre dagars intensiv kamp på Gleneagles i en enda putt, som Suzann Pettersen sänkte för att vinna Solheim Cup 2019 för Europas räkning.
I september 2021 ska bägge pokaler försvaras. Men ett Solheim Cup eller Ryder Cup är mycket mer än bara den slagmässiga duell vi få följa på teveskärmen. Från lagbyggen till psykningar, laddade presskonferenser och nerver på nivåer vi aldrig annars ser. Följ med bakom kulisserna på golfens supermatcher.
Nerver olikt något annat
Webb Simpson hade visserligen en majorseger och ett tidigare Ryder Cup under bältet när han skulle slå sitt första slag i 2014 års match på Gleneagles i Skottland. Men även om vi räknar välvilligt flög Simpsons skyade spoon, efter ett besök på månen, inte långt förbi 100-meterstrecket.
Bara tjugo minuter senare gjorde Patrick Reed, som debutant i Ryder Cup-sammanhang, samma sak.
När Jessica Korda som 20-åring debuterade i Solheim Cup i Colorado 2013 slog hon iväg sin drive på ettan och gick sedan direkt till sidan av tee och… spydde.
Alla som någonsin spelat i Solheim Cup eller Ryder Cup verkar skriva under på att det inte finns något som liknar pressen du känner i dessa sammanhang.
Helen Alfredsson är en av Sveriges mest rutinerade Solheim Cup-spelare, med åtta matcher som spelare och en som kapten på meritlistan. Ett ögonblick hon aldrig glömmer är bästbollmatchen på lördagseftermiddagen 1994. Alfredsson och Lotta Neumann spelar mot Patty Sheehan och Sherri Steinhauer där matchen har nått 18:e hålet.
– Vi hade varsin 1,5-metersputt för att vinna matchen och göra hela matchen lika inför söndagens singlar. Hon var ju känd för sin puttning så jag tänkte ”Lotta, putta först du”. Så missar hon sin och då tänker jag ”vad fan gör jag nu”. Alla står runtomkring och tittar. Jag ställer mig över bollen och känner hur det antingen håller på att bli mörkt väldigt fort eller så håller jag på att svimma. Jag svär på mammas och pappas grav att det här är hundra procent sant, säger Helen Alfredsson när hon minns tillbaka.
På något sätt gick putten i innan Alfredsson hann svimma, svenskorna vann matchen och ställningen inför singlarna var 5–5.
– Du går från hysteriskt nervös till total eufori inom loppet av sekunder. Det är vad som gör Solheim Cup så häftigt. Så känner man aldrig annars. Men man spelar med sin kompis, vill inte svika henne eller alla de andra lagkompisarna. Det är en viss stolthet i det där också. Man vill inte vara den som inte drar in poäng till laget.
Sophie Gustafson har precis som Alfredsson spelat åtta Solheim Cup-matcher och även fast hon vid tillfället spelat fyra gånger tidigare minns hon särskilt ett utslag i en foursomematch från 2005.
– Första tee kan vara lite skakande, jobbigt att få upp bollen på peggen… Jag slog ut först i en av matcherna tidigt på fredagsmorgonen. Ett tajt par 4-hål och publiken stod i fyrdubbla led längs hela fairway. Jag tänkte dels ”hoppas att jag träffar bollen” och dels ”hoppas att jag inte dödar någon”. Grymt nöjd med mitt utslag, som visserligen missade fairway på högersidan, men någon ambulans behövde inte tillkallas varken för åskådare eller för mig, säger Sophie Gustafson.
När Robert Karlsson skulle slå sitt första slag i Ryder Cup, i Irland 2006, hade han en tydlig plan för hur han skulle bete sig under uppvärmningen.
– Jag värmde upp och till höger om rangen fanns en storbilds-tv. Men jag var väldigt bestämd med att jag inte skulle kolla på den utan bara göra min grej. Då säger Gareth (Karlssons caddie): ”Robert, kolla teven”. Nej, svarar jag. Han insisterar ”Du vill kolla på teven. Nu!”. Då är det en repris på Tiger Woods utslag och han håller ju nästan på att missa bollen och slår ut i det där vattenhindret till vänster på ettan på K Club. Vi hade spelat European Open där kanske fem gånger innan och jag hade aldrig sett någon slå ner i det vattnet. Det är så jäkla snett att det finns inte. Då sa Gareth ”If he can do that, I think we’ll be fine”.
Trots den vetskapen kunde Karlsson inte undkomma nervdallret väl uppe på tee.
– Gareth sa till mig efteråt att ”du var helt okej, men när de ropade upp ditt namn blev du helt vit i ansiktet, jag har aldrig sett något liknande”. Det är verkligen något annat. Alla som är i publiken är antingen för eller emot dig. Det är något vi inte upplever i vanliga fall.
Men med nervositet kan det också komma ett förhöjt fokus. En slags extra växel i spelet. Det är ju inte ovanligt att vi som publik får njuta av oerhört högoktanig golf under Solheim och Ryder Cup.
– Nerver kan vara på gott och ont men det gör ju också att du kan spela något av din bästa golf under Solheim Cup. Suzann på sista hålet i Skottland var sjukt. Missar hon så vinner ju USA, säger Anna Nordqvist, som representerat Sverige och Europa i Solheim Cup sex gånger tidigare.
Vi behöver inte backa bandet längre än till 2017 för att minnas hur Anna Nordqvist själv lyfte sin golf till en annan nivå i singelmatchen mot Lexi Thompson. Svenskan gjorde åtta birdies och den sista, på 18:e hålet, efter en briljant järnåtta var avgörande för att vinna hålet och fixa en delning mot en lika storspelande Thompson.
– Ett perfekt slag vid rätt tillfälle. Det är då, när du verkligen pressas som det är kul att spela. Ögonblicken man har i Solheim Cup, det betyder mycket. Det triggar mig i träningen, säger Nordqvist.
Psykningarna…
Den mest omskrivna rivaliteten i Ryder Cup-sammanhang är troligen de mindre vänskapliga känslorna mellan Seve Ballesteros och Paul Azinger. Det började med en skavd boll som Ballesteros vill byta ut på andra hålet på The Belfry 1989 men som Azinger inte godkände. Sedan hettade det till ytterligare på 18:e hålet i samma match när Azingers skärningslinje i vattenhindret diskuterades flitigt med diametralt olika åsikter mellan spelarna. Två år senare kulminerade det hela på Kiawah Island när allt från Azingers felaktiga bollbyten till Ballesteros hostande i baksvingar eldade upp stämningen.
Dåvarande europeiska kaptenen Bernard Gallacher gav sin bild av stämningen mellan Azinger och Ballesteros i en intervju med Golf Digest.
”Paul Azinger gjorde inte saken bättre, han var så volatil. Jag vet att han skyller på Seve för att använda fulspel men det är bara pinsamt. Helt ärligt var Paul den värsta i det avseendet, han försökte med vad som helst för att vinna. Det var sannerligen så när han och Chip Beck höll på att byta bollar.”
En månad senare beskrev Ballesteros det amerikanska laget som ”elva trevliga spelare och Paul Azinger”.
I en podcast med No Laying Up kommenterar Paul Azinger det hela så här:
”Den där lilla kontroversen gjorde Ryder Cup fantastiskt. Det fick amerikaner att faktiskt bry sig om tävlingen. Alla tyckte att jag var ett svin i Ryder Cups men jag var bara patriotisk och visade att mitt hjärta bultade för USA.”
Men hur ser det ut numera då, förekommer det psykningar?
– Ja, det är mycket som förekommer innanför repen som många inte känner till. Jag tycker matcherna ska ske under fair play och man vet vilka motståndare som kommer vara tuffare än andra just för man vet lite vad de gör och sådana saker diskuterar man i laget så att ingen ska bli förvånad, säger Anna Nordqvist.
Nordqvist har spelat i sex Solheim Cup och minns hur det var för henne i debuten 2009.
– Jag fick ta väldigt mycket psykningar från två amerikanska spelare som rookie 2009. När de inte kände att de kunde slå mig så började de försöka psyka och säga att jag inte sa ’bra slag’ och annat. Då gick jag fram till den ena tjejens caddie och konfronterade honom och ville bara få bekräftelse att han i alla fall hörde vad jag sa. Vilket han gjorde. Men man får ta det med en nypa salt och därför känns ännu bättre att slå de spelare som är tuffare när de kör lite fulspel.
Anna Nordqvists erfarenhet är också att européerna bättre på att hantera en förlust.
– Jag upplevde när vi vann 2013 att amerikanskorna inte kom fram och gratulerade oss till vinsten. Samma sak skedde från flera av spelarna i Gleneagles 2019 när vi alla var samlade innan vi skulle få bucklan. Jag skulle nog säga att européerna är bättre förlorare.
På Ryder Cup i Paris 2018 minns Robert Karlsson hur en amerikansk spelares agerande stack ut från mängden.
– Det finns absolut spelare som försöker med saker. Framför allt en spelare som spelade i Ryder Cup 2018 och slår ganska långt, om vi säger så. Han var ju på en av våra spelare i singeln hela tiden. Jag gick med från nian och frågade vår spelares caddie hur det gick och kändes. Han svarade att ”det går väldigt bra förutom att han snart håller på att slå till den där jäkeln, jag har aldrig sett honom så förbannad förut”. Amerikanen betedde sig fruktansvärt illa. Varje gång en putt gick i var det högljutt snack om hur ”ingen kan ha sån här tur och sänka så många puttar” och ”hur kunde den där gå i, den var ju inte ens bra slagen”, säger Karlsson och utvecklar.
– Sådär höll det på hela tiden och hade gjort tidigare i veckan också, då mot Tommy Fleetwood. Amerikanen gick nära Tommy när han skulle slå en putt och pratade om hur ”den där putten går inte att sänka, det är omöjligt att få bollen att hålla linjen på de här greenerna”. Det var så utstuderat och pågick hela tiden. Det är inte många som håller på så här, det här var första gången jag själv bevittnade det på nära håll.
Allvaret som byggts upp
Nuförtiden är Solheim Cup och Ryder Cup ett väloljat maskineri med tusentals människor involverade med allt runt matcherna. Från administrationen kring respektive lag till all logistik på värdbanan.
För spelarna är det en stor kontrast mot vanliga veckor där de är sin egen chef. I Cup-sammanhang gäller det att rätta in sig i ledet och följa schemat som delas ut.
– Du kan få någon ledig timme här och där, men oftast har du inte ens tid att klia dig i örat, säger Sophie Gustafson.
Anna Nordqvist fyller i:
– Vi får ett fullspäckat schema från måndag när vi anländer tills söndag kväll. Det är fotograferingar som tar några timmar, träffar med sponsorerna, många prylar som ska signeras, oftast mellan 200–300 flaggor och foton. Sen ska det hinnas med en galamiddag, invigningsceremoni, inspelsvarv, lagmöten och så vidare. Man somnar rätt gott på kvällarna.
Det gäller helt enkelt att lita på att spelet sitter när man anländer.
– Utöver inspelsvarven finns det knappt någon träningstid. Det gäller att ha skött träningen innan! Absolut mer stressat än normalt och man får anpassa sig. Det går inte att förvänta sig att göra samma rutiner som andra veckor, säger Nordqvist.
Jämfört med dagens minutiöst organiserade evenemang såg det minst sagt annorlunda ut i begynnelsen. Helen Alfredsson var med i de sju första upplagorna av Solheim Cup, från starten 1990.
– Det här var på Dalmahoy 1992. Trish (Johnson) gick in och skulle hämta sina kläder och jag minns det så väl. För det var olika storlekar i alla plagg. Trish försökte ifrågasätta det men fick svaret att ”you will have to make do”. Det skulle ingen våga säga idag. Men vi fick bara acceptera det. Å andra sidan var det inte så viktigt för vårt fokus var bara att spela bra golf. Så länge jag spelade bra golf kunde jag ha på mig vad som helst och sova på en soffa. Vi var ju glada att vi fick gratis mat och kläder på den tiden, säger Helen Alfredsson.
Tävlingsandan den fanns dock där redan från start i Solheim Cup, även om evenemanget är betydligt yngre än Ryder Cup som spelats sedan 1927.
– På den tiden tog det nästan sex månader upp till ett år innan vi pratade med varandra efteråt. Nu vet jag inte hur det är idag, men det var ingen bra stämning då. I synnerhet när vi hade slagit dem. Det var verkligen inte så att alla var vänner, säger Alfredsson.
USA krossade Europa i den första upplagan, på Lake Nona G&CC i Florida, 1990. Siffrorna skrevs till 11,5–4,5. Ingen trodde att det skulle gå annorlunda två år senare. Men efter tre dagars spel på Dalmahoy CC utanför Edinburgh hade Europa vunnit en jordskredsseger, 11,5-6,5. Den sved för ett stjärnspäckat amerikanskt lag.
– De gick ju ut innan och sa att det inte var någon utöver möjligen Lotta (Neumann) och Laura (Davies) som skulle platsa i deras lag. Det skulle ju bara vara en ”walk over”. Det blev en gemensam tändvätska för oss och man hade känslan att ”de jävlarna”.
Just att ha en gemensam sak att kämpa för är viktig i Cup-sammanhang och två episoder från Solheim Cup står ut i hur stor roll de spelar för utgången av matchen. Dels när den amerikanska kaptenen Pat Bradley tvingade Annika Sörenstam att slå om den chipp hon precis sänkt, eftersom amerikanskan Kelly Robbins var längre ifrån hål och skulle spelat sitt slag före Sörenstam. Samt när Alison Lee 2015 plockade upp en drygt halvmeter lång putt på 17:e hålet på lördagen, innan den skänkts vilket Suzann Pettersen påpekade och amerikanskorna förlorade hålet.
– Annikas omchipp 2000 var väldigt märklig. Det bet ju Bradley i baken eftersom vi européer blev så taggade av det. Tyvärr var det ju lite samma sak med Pettersen 2015. Det gav amerikanskorna en jäkla tagg i sidan som de använde till sin fördel. Både Bradley och Pettersen hade reglerna på sin sida men sådant sammansvetsar ju motståndarna något enormt, säger Sophie Gustafson.
Att vara rookie
När Per-Ulrik Johansson, då 28 år gammal, skulle göra debut i Ryder Cup på Oak Hill CC utanför New York var han med marginal yngst i laget och klev in i en obekant miljö.
– En häftig grej var att man fick ett kuvert med två tusen pund i kontanter. Jag förstod inte riktigt och frågade någon av de äldre spelarna vad det var för något. ”Det här är bettingpengar för inspelsvarven” var svaret, säger Per-Ulrik Johansson när han blickar tillbaka.
Huruvida han förlorade eller lyckades dryga ut de två tusen punden minns han inte. Men väl känslan av att kliva upp på första tee på fredagen.
– Jag spelade foursome med Bernhard Langer på morgonen. Vi bytte faktiskt spelordning på tee. Vi hade velat lite fram och tillbaka under inspelsvarven vem som skulle ta det där första slaget. Det spelade ingen större roll för vi slog ungefär lika långt. Sen hade vi sagt att jag skulle ta utslaget på ettan. Men han hade tittat på mig, frågat om allt var okej och så vände vi på det en stund innan vi skulle slå ut. Så det var ju skönt för mig.
– Ska man spela med någon sin första match i Ryder Cup måste Bernhard Langer vara den bästa. Han är så lugn, ödmjuk och metodisk. Han var som en mogen storebror när man själv var en omogen lillebror. Som lägger armen över axeln och säger ”ta det lugnt, det här kommer du fixa”.
En annan spelare som Johansson lyfter fram som en viktig person för honom 1995 är Colin Montgomerie.
– Han har ju ryktet om sig att vara en tjurskalle men som lagspelare är han helt fantastisk. Är man där som rookie känner man sig osäker, att man är den sämsta spelaren i laget, orutinerad och så. Montgomerie var en sådan spelare som verkligen såg till att man kände sig bekväm och var en del av laget.
När Helen Alfredsson peggade upp i Solheim Cup 1990 var visserligen alla spelare ”rookies” på pappret, eftersom det var den första upplagan. Men svenskan kände sig mer som en nykomling än många andra.
– Jag hade inte ens mitt LPGA-tourkort. Jag hade vunnit British Open det året, det var så jag kom med. Alla var ju rookies på ett sätt, men jag kände att jag inte alls var lika bra som de andra och ville inte vara i vägen. Jag spelade mot Nancy Lopez och Pat Bradley som verkligen var de stora stjärnorna i USA då. Jag gick och gömde mig i ruffen och ville inte störa dem. Det var lite svårt att vinna sin match då, säger Alfredsson och skrattar åt minnet.
I september kommer spelare som Matilda Castren, med färska segrar på LPGA & LET, och majorvinnaren Sophia Popov debutera i Solheim Cup medan Viktor Hovland, rankad topp-15 i världen, och majorvinnaren Shane Lowry ser ut att göra sina första starter i Ryder Cup.
– Erfarenhet är värdefullt för man vet mycket vad man har att vänta under veckan. Men numera är rookies riktigt vassa så de är starka kort, säger Anna Nordqvist.
Konsten att bygga ett lag
Från Seve Ballesteros och José Maria Olazábal till Cristie Kerr och Lexi Thompson, eller varför inte Henrik Stenson och Justin Rose under 2014–2018. Det har onekligen mönstrats ett flertal synnerligen starka foursome- och bästbollkonstellationer i Solheim och Ryder Cup genom åren. Men vad är hemligheten till att hitta en perfekt sammansvetsad duo?
– Kaptenerna bollar idéer med spelare och tänker nog en hel del på ”pairings” när man väljer laget med sina sista wildcards, det gäller ju att man har starka ”pairings” och spelare som fungerar tillsammans med spelstil och personlighet. Det är klart att man kan ha önskemål som spelare, men ibland blir det så att man måste göra det bästa för laget och kanske spela med en spelare som man inte känner lika bra eller en rookie som man sätter med en mer erfaren spelare i dessa sammanhang, säger Anna Nordqvist.
Vad vore en obekväm ”pairing”?
– Kanske när man inte känner personen helt hundra och veta hur man kan stötta och peppa om hon inte spelar så bra. Jag tror helt klart att bra ”pairings” är viktiga för att man ska känna sig bekväm och prestera på högsta nivå.
I senaste Ryder Cup genomförde alla spelare personlighetstester, mest för att veta hur man kunde få dem att fungera som bäst i en lagmiljö. Men bara för att två personligheter klickar behöver det inte vara garanterad succé.
– Det är inte alltid att de man tror att man ska spela bra med eller tycker om att umgås med faktiskt är de som är lättast att spela med. Jag hade ju viss framgång med Paul Casey 2006. Han är ju inte särskilt lik mig sett till personligheten. Han var en ganska tuff och framåt typ då, sedd av många som ganska arrogant. Det är någon jag inte skulle välja att umgås så mycket med men att spela med honom var helt super. Det är inte helt enkelt som kapten att veta vad som ska funka bra och inte, säger Robert Karlsson.
I Paris 2018 var Tommy Fleetwood och Francesco Molinari ett givet par. Det hade uttryckt den viljan långt innan matchen och vann sen fyra raka matcher tillsammans på Le Golf National.
En spelare som trots sin närmast omåttliga passion för Ryder Cup kan vara lite småknepig att para ihop med någon är Ian Poulter.
– Det finns ju intressanta personligheter att ta hänsyn till. En spelare som Ian Poulter vill exempelvis gärna visa att det är han som är bäst i ett par. I en bästboll kan det omedvetet nästan bli viktigare att spela bättre än sin medspelare, än att de tillsammans vinner. Däremot i en foursome kan det där vara en grym egenskap. Så man får verkligen tänka efter, säger Karlsson.
Att leverera beskeden till de som inte ska spela en viss omgång och hantera dem är en av de viktigaste uppgifterna för en kapten.
– Det är enormt svårt att vila spelare, både för spelaren och för kaptenen. För hur hanterar spelaren att tvingas vila? Går han ner sig eller lyfter sig till nästa dag? Det är mycket gissningar, spekulationer och hopp om att det blir rätt, säger Robert Karlsson.
– 2018 var det Thorbjörn Olesen som inte fick spela alls på lördagen. Det är ett väldigt tufft samtal att ta för Thomas (Björn, som var kapten, reds anm). Han sa att det var den absolut svåraste grejen att göra den veckan. Så när Olesen gick ut och vann sin singel mot Jordan Spieth tyckte vi alla att det var riktigt skönt.
Anna Nordqvist var med om en tuff bänkning under Solheim Cup senast, i Skottland 2019.
– Jag hade blivit tillsagd inför lördagens foursomematch med vem jag skulle spela med på eftermiddagen. Nu förlorade vi foursomen men jag kände inte att jag hade spelat dåligt… Men jag hann knappt av greenen där vi förlorade innan kaptenen kom fram och sa att hon skulle ställa över mig inför eftermiddagsmatchen. Det var rätt svårt att smälta och då hade jag hellre aldrig velat blivit tillsagd att jag eventuellt skulle spela, säger Anna Nordqvist.
Är man alltid 100 procent ärlig som spelare med hur man mår, jag gissar att man aldrig vill vara bänkad?
– Jag bad att Annika skulle bänka mig en av eftermiddagarna i Des Moines 2017 för jag hade precis fått körtelfeber och även om jag var i grym form den veckan så visste jag att jag inte skulle kunna återhämta mig mellan två matcher om det blev tre matcher på rad och det var ett bra beslut, säger Nordqvist.
Sophie Gustafson svarar på samma fråga.
– Jag har aldrig haft problem med det, sen får ju var och en svara för sig själv. Om jag inte känner mig hundra procent och känner att det finns en annan spelare som kan göra bättre så sitter jag gärna! De senaste gångerna bad jag om att få vila lördag eftermiddag för att orka singeln på söndagen. Ibland blir det för mycket de två första dagarna med allt adrenalin och när du kommer till singeln och är själv utan partner och bensintanken är slut så orkar du helt enkelt inte. Hedwall var grym på det 2013 då hon tog alla fem matcherna. Vi försökte lirka med henne att vila men det ville hon bestämt inte och då får man lita på det. Så rätt hon hade, säger Gustafson.
Men visst har det funnits märkliga situationer där kommunikationen mellan spelare och kapten verkligen kan ifrågasättas.
– Man kan ju undra vad (Cristie) Kerr höll på med 2011 då hon spelade de fyra första matcherna och sen fick dra sig ur singeln innan den ens hade börjat. Pratade hon alls med kaptenen om att hon hade ont i handen tidigare i veckan? Väldigt märklig historia. Själv, och flera med mig, tror att hon var så rädd för att få stryk av (Karen) Stupples att hon hellre skyllde på skada än utsatte sig för en förlust, säger Gustafson.
Segerns sötma
I tv-soffan tar vi del av den euforiska glädjen från spelarnas tumultartade omfamningar på greenen där matchen avgjorts. Sedan väntar presskonferenser där det ibland blir tydligt att spelarna redan hunnit smygstarta festandet. För en seger följs ofta av ett party. Detsamma kan också gälla vid en förlust. För det är en intensiv vecka som upplevts och måste bearbetas. Känslor som måste släppas ut och en påtaglig press som ska ventileras ihop med lagkamrater som nu bli sammansvetsade på en djupare nivå. Inte minst på den europeiska sidan.
– Vi var oslagbara i partyt på söndagarna, säger Helen Alfredsson.
Och det gällde oavsett om matchen slutat med europeisk vinst eller förlust.
– På The Greenbrier 1994 tog vi med oss baren, rullade över den till flygeln där amerikanskorna bodde. De hade ju vunnit men där stod dem i sina uniformer och åt hamburgare, då hade vi väl festat i två timmar redan.
Kanske en kulturell skillnad eller bara en effekt av att de europeiska spelarna var tajtare som grupp.
– De var nog inte vana att umgås på det där sättet. Jag hade ju känt Laura Davies sen 1981 och de flesta av oss européer kände ju varandra från amatörlandslagstiden. Vi hade ju bott och hängt tillsammans i många år.
Per-Ulrik Johansson är tillsammans med Peter Hanson de enda svenska spelare i Ryder Cup- och Solheim Cup-sammanhang som spelat minst två upplagor och bara fått vara med på segerfester.
– Det är fantastiskt, ett riktigt party. Det är häftigt hur amerikanska spelare kom över och var med på festen. Det var några som var väldigt glada för vår skull och drack champagne och rökte cigarrer med oss, säger Johansson.
– De flesta golfare har ju en sida att när man har vunnit då ska man fan inte hålla igen utan köra på. Det är rätt roligt. Man har haft så hög anspänning i tre dagar, plötsligt vinner man och då flödar champagnen. Det är skithäftigt.
Text: Oskar Åsgård • 2021-08-31
Tournytt • Anna Nordqvist • Helen Alfredsson • Per-Ulrik Johansson • Robert Karlsson • Ryder Cup • Solheim Cup • Sophie Gustafson • Svensk Golf • Tournytt