Det finns tusentals skäl att älska The Open Championship. Här listar vi 30, varav Jean Van de Veldes bravader på Carnoustie 1999 är ett av dem. Foto: Getty Images

The Open Championship

30 skäl att älska The Open

Här listar vi 30 ingredienser (utan inbördes ordning) som gör The Open Championship så speciellt för oss.

Eric Franzén & Oskar Åsgård • 2021-07-13

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 5/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

The Claret Jug. Foto: Getty Images

1. The Claret Jug
En dryg halvmeter
hög och 2,4 kilo tung. Möt silverpokalen, The Claret Jug, som varje år delas ut till vinnaren i The Open Championship. En av idrottsvärldens äldsta pokaler, tillverkad 1873, och tveklöst en av de mest ikoniska.
– När jag tog emot den på 18:e green, det var en otrolig känsla, säger Henrik Stenson.
Den vanligaste frågan han fått från vänner och bekanta om pokalen?
– Är det den riktiga? Det är en ikonisk trofé och många blir som barn när de får hålla i den, säger Stenson.
Men frågan huruvida det är den riktiga karaffen är befogad. Svaret är nej.
Den pokal som tillverkades 1873 delades ut till segrarna fram till 1927, när Bobby Jones vann på The Old Course. Sedan pensionerades den och förvaras nu i klubbhuset hos The R&A i St Andrews. En gång om året plockas den fram för att poleras med ett särskilt silverputs, oftare än så skulle riskera att skada gravyren, och samtidigt ristas namnet på den senaste Open-segraren in i golfens snyggaste historiebok.
Den pokal som mästare numera får ta emot är en exakt kopia av ursprungspokalen, sånär som på den kontrollstämpel som i enlighet med brittisk lag har präglats på bägge troféerna. På den ena läser stämpeln: 1873. På den andra: 1927.
I övrigt är de identiska.
Det finns även tre modernare kopior av pokalen, en av dessa förvaras hos British Golf Museum i St Andrews, en finns hos World Golf Hall of Fame i Florida och den tredje används i diverse uppvisningssammanhang runt om i världen, ofta arrangerade av sponsorer.
Mästare får behålla 1927 års pokal i ett år, fram till nästa års mästerskap. Dessutom får de en kopia, som storleksmässigt är 90 procent av originalpokalen.

Ett klassiskt ögonblick i varje söndagssändning från The Open är när tv-kamerorna zoomar in skotten Garry Harveys händer när denne med precision ristar in den nye segrarens namn i pokalen. Garry Harvey har haft uppdraget sedan 2005, då han tog över det från sin far Alex Harvey.
– Han var den minst nervöse personen och en betydligt bättre graverare än jag är, säger Garry kärleksfullt om sin far i en intervju med The Herald.
Faktum är dock att varken far eller son Harvey någonsin ristat in någon bokstav fel under alla år. Men helt utan korrekturfel är inte pokalen. Intill 1947 års segrare Fred Daly står att han vann på ”Holylake”, inte ”Hoylake” som platsen där Royal Liverpool Golf Club ligger egentligen heter. Fram till 1967 var det dock segrarna själva som ansvarade för graveringen. Vilket förklarar att sydafrikanen Gary Player efter sin första seger 1959 skrev sitt namn med versaler och i en mycket större textstorlek än alla andra namn…

The Postage Stamp. Foto: Getty Images

2. The Postage Stamp
Hål nummer 8
på Royal Troon Old Course är utan konkurrens det absolut kortaste på banorna som The Open roterar mellan. Vi känner det främst som The Postage Stamp, vilket såklart refererar till den retfullt frimärksstora greenen. Drygt 110 svettiga meter väntar från tee mot en snävt avlång green som effektivt försvaras av de omringande bunkrarna. Den då 71-årige Gene Sarazen gjorde ett omskrivet hole in one här 1973, när han spelade sitt sista Open Championship. Den något yngre tyske amatören Herman Tissies hade troligen inte lika ljusa minnen av The Postage Stamp. Under 1950 års mästerskap fick han ihop hela 15 slag på hålet, där fem av dessa harvades ihop nere i bunkrarna.

3. Den kunnigaste golfpubliken
Två bollar ligger på greenen, drygt två meter från flaggan. Den ena slogs från en relativt beskedlig punkt utanför greenen, medan den andra petades upp från ett bökigt bunkerläge – komplett med den ena foten hängandes utanför hindrets branta kant. 
I The Open är det bara det sistnämnda slaget som kommer bemötas med applåder. Världens mest kunniga golfpublik sprider inte hyllningar i onödan. Här vet man vilka slag som är värda att hissas och vilka som förtjänar att städas av med en axelryckning. 
När du väl presterar någonting bra kommer både jubelrop och applåder att eka mellan sanddyner och läktare. Men tack och lov aldrig i form av rop som ”Get in the hole” eller ”Mashed potatoes”.

The Open Radio. Foto: Getty Images

4. The Open Radio
Britter har många fina egenskaper. Den finaste av dessa är möjligen deras förmåga att tala och berätta. Välartikulerat, med ett rikt ordförråd och framförallt orubblig golfkunskap tar varje år Richard Kaufman, Sue Thearle, Alison Walker med flera oss med till svingelgräset längs den brittiska kusten. Närvaron och samspelet kommentatorerna emellan gör dessa radiosändningar, som du kan följa via theopen.com, till en sann fröjd att lyssna på. Det är så pass bra radio att du faktiskt kan tillåta dig själv att släppa tv-sändningen under några timmar, peta in en hörlur i örat och inte känna att du går miste om några avgörande ögonblick i mästerskapet.

5. Underbara journalfilmer
Med sin rika historia är det en fröjd att gå tillbaka och titta på de journalfilmer som finns från tidiga upplagor av mästerskapet. Den äldsta filmsnutten som finns bevarad är 17 sekunder från Harry Vardons sjätte seger i The Open, år 1914 på Prestwick GC. Framåt 1930-talet börjar filmerna bli lite mer genomarbetade med speakerljud till bilderna och pampig, pigg musik.
Unika tidsdokument som ger en inblick i såväl hur de klassiska banorna såg ut förr i tiden, men även hur spelarna svingade, klädde sig och hur nära inpå de tävlande publiken kom innan repade fairways blev standard.
Allt finns att hitta på Youtube, så vad väntar du på? När du lagt undan tidningen, kasta dig handlöst vidare i mästerskapets historia.

Tåg som visslar förbi. Foto: Getty Images

6. Tåg som visslar förbi
Järnvägen hade en bärande roll i golfens utveckling på de brittiska öarna. Det var ingen slump att många linksbanor växte fram vid de kuststäder dit tågen tog semester- och helgfirande stadsbor. The Open Championship är också golfens absolut mest tågvänliga major. I de flesta fall väntar en kort promenad från en närliggande tågstation till många av banorna som mästerskapet roterar mellan. Och på vissa av banorna kryssar också lok och vagnar fram sida vid sida med det spel som pågår vid fairways och greener. Som på Carnousties nionde hål eller Royal Troons elfte. Efter tidtabellens intervaller. Oavsett om det är Rory McIlroy som puttar för en gränslöst viktig birdie eller en av medlemmarna som ska försöka utöka försprånget i förmiddagens foursomematch.

Bunkerkrattarna. Foto: Getty Images

7. Bunkerkrattarna
Det är bara två högprofilerade golftävlingar där det följer med bunkerkrattare i varje grupp, The Open Championship och ET-tävlingen BMW Championship på Wentworth. I The Open är det en långvarig tradition och de som utför jobbet är ofta banchefer eller banarbetare på klubbar runtom i världen, främst Europa. Den legendariske klubbchefen på Ljunghusens GK, Stig Persson, har varit en av de lyckliga som fått kratta bunkrar i The Open i mer än 20 års tid. Ett ganska trevligt extraknäck, eller hur?

Välkommen att spela. Foto: Getty Images

8. Välkommen att spela
Från 200 kronor för en vardagsrond på Musselburgh Links (bilden ovan) till drygt 3 800 kronor för 18 hål på Trump Turnberry Ailsa Course under högsäsong. Spännvidden är minst sagt stor när vi synar greenfeepriserna på de 14 banor som någon gång stått värd för The Open Championship. Men den goda nyheten är att du kan spela samtliga av dem, till skillnad från majoriteten av de amerikanska mästerskapsbanorna som är strängt privata och kräver inbjudan samt sällskap av en medlem. Till och med den tidigare omtalat hårdnackade proceduren för gästspel på Muirfield har med tiden luckrats upp rejält och kan nu lösas med några klick via deras onlinebaserade bokningstjänst. Om du har drygt 3 300 kronor över till deras greenfee för 18 hål, vill säga.

Det ständigt oberäkneliga vädret. Foto: Getty Images

9. Det ständigt oberäkneliga vädret   
– Det var som fyra timmar i en biltvätt, konstaterade Henrik Stenson medan kläderna dröp av regnvatten efter att han klivit av Royal St George’s 18:e green.
Lördagens spel i 2011 års Open Championship bjöd sannerligen på den typen av rejäl vädersmocka som är karaktäristiskt för golfens äldsta mästerskap. Förmiddagens byiga vindpustar och strilande nederbörd i sidled var bara en mild försmak. Efter lunch blev det allvar med fullt och totalt ösregn samt en vind som ryckte och slet sig i alla tänkbara och otänkbara riktningar.
The Open bjuder ofta på minst en dag av liknande kaliber. Där det kokar ner till ren överlevnad och ett mentalt samt golfmässigt test i särklass. Under dessa förhållanden finns det mark att hämta i fältet, vilket Rickie Fowler bevisade under den där lördagen på Royal St George’s, där han klättrade in i tätstriden med en svidande stark 68-rond. Samtidigt lyfte vi också på hatten för den då 61-årige Tom Watson som samman­bitet jobbade ihop ­en 72-rond under monsunstormen i Kent. Andra scorer den dagen: Rory McIlroy 74, Henrik Stenson 75, Jason Day 76, Jim Furyk 76, Paul Casey 78 och Paul Lawrie 81.

Henrik Stensons seger. Foto: Getty Images

10. Henrik Stensons seger
I år har det visserligen passerat fem år sedan den där bevingade julisöndagen 2016 när Henrik Stenson vann The Open och med det blev Sveriges första manlige majorsegrare. Men vissa minnen bleknar aldrig. Slut ögonlocken och genast spelas knivskarpa bilder upp framför dig; den 15 meter långa birdieputten på 15:e, den fulländade järnfyran på 17:e hålet, det adrenalinstinna utslaget på 18 som stannade precis kort om fairwaybunkern samt knäböjen ihop med de dubbla knytnävarna efter segerputten på sista greenen som innebar 264 slag, 20 under par och alla tiders majorrekord.
Det finns så många ingredienser i Stensons seger som gör den helt oförglömlig. Duellen med Phil Mickelson kommer för evigt att framhållas som en av, om inte den, vassaste som vi fått uppleva i en major. Till och med Jack Nicklaus och Tom Watson, vars solskensduell på Turnberry 1977 brukar lägga beslag på den titeln, tyckte efteråt att Stenson och Mickelsons duell var snäppet tyngre. Att Sverige också, framför allt genom Jesper Parnevik men även Niclas Fasth, Robert Karlsson, Anders Forsbrand och Stenson, haft så många topp 5-placeringar i den anrika majorn med all sin historia från 1860 och framåt bidrog till att göra Stensons seger ännu mer förlösande för oss.
Alla majors har förstås sin identitet, från gröna kavajer till ogenomtränglig ruff, men för svenska golffantaster har Stensons seger tveklöst adderat ett extra lager till The Open Championship.

Det öppna kvalet. Foto: Getty Images

11. Det öppna kvalet
Det står klart redan i namnet att The Open Championship är ett mästerskap öppet för alla. Och jo, vem som helst har faktiskt chansen att ta sig in. Sedan 1907 har det funnits ett öppet kval och årligen är det runt 2 500 spelare som gör ett försök. Hur många platser som står på spel har varierat, i dag är det tolv. Kvalet består av två steg, Regional Qualifying på åtta spelplatser där de bästa avancerar till fyra spelplatser för Final Qualifying. Därifrån går tolv spelare in i huvudtävlingen.
Kvalet är öppet för herrar som har handicap 0,4 eller lägre, samt för damer som slutat topp-5 i en major senaste två åren. Till startfälten i Final Qualifying är också spelare rankade topp-1000 i världen direktkvalificerade upp till ett visst antal.
Resultatet är att du i finalkvalet har en salig blandning av skickliga amatörer, PGA-tränare och garvade proffs, inte sällan forna majorsegrare.
Men över 36 hål på en dag kan mycket hända och därför har vi genom åren sett många spännande spelare ta sig in i majorn genom kvalet.
Som 2014 när truckföraren John Singleton (bilden ovan) tog en plats i tävlingen via kvalet och bara var två slag från att klara kvalgränsen på Royal Liverpool.
– Min chef sa åt mig att inte komma tillbaka till jobbet på måndag. Han ville att jag skulle försöka livnära mig på golfen, sade Singleton till Liverpool Echo.
Hundratals, om inte tusentals, svenskar har prövat lyckan genom åren och det var via detta kval som Gunnar Mueller 1973 tog sig in i The Open och blev förste svensk att spela alla fyra ronder i en major.

12. Över 13 timmar långa tv-sändningar
Med det utdragna starttidsschemat så får vi också årets längsta golfsändningar. Senast det begav sig på Royal Portrush 2019 drog Viaplay igång sin huvudsändning klockan halv åtta på morgonen och stängde inte butiken förrän nio på kvällen de första två speldagarna – 13,5 timmar direktsänd golf!
Särskilt magiskt var det här förstås under Göran Zachrissons gyllene år, då han verkligen kunde bära en över tolv timmar lång direktsändning som ingen annan.

13. Lottningen
Sällan är det lika intressant att granska starttiderna som i The Open. Med start bara från ettans tee, där första utslaget sker i gryningen runt halv sju och sista gruppen välkomnas upp på tee strax efter klockan fyra, kommer vädret spela en större roll i det här mästerskapet än i något annat. Så vilken ”halva” av lottningen du hamnar på kommer ha stor inverkan på chanserna att vinna.

De storslagna avskeden. Foto: Getty Images

14. De storslagna avskeden
En massiv vägg av applåder och jubel ekar mellan stenhusen vid The Old Course avslutningshål. Det är en fredag i juli, 2005 och Jack Nicklaus har sänkt sin drygt fyra meter långa birdieputt för att avrunda sitt sista Open Championship i karriären med en rond på par. Vägen upp mot 18:e hålets green har kantats av åtskilliga vinkningar och ett fotostopp på Swilcan Bridge. Jack Nicklaus har vunnit två mästerskap just på The Old Course och har en stor del i att mästerskapet spelas här just detta år. Egentligen var The Open tänkt att dyka upp där först 2006. Men när Peter Dawson (R&A:s dåvarande överhuvud) insåg att Jack Nicklaus inte skulle få en plats i fältet, vilket gamla mästare har fram till 65 års ålder, flyttades The Old Course snabbt fram i schemat ett år. Allt för att regissera det storslagna avskedet till en av spelets och mästerskapets största mästare. I Jack Nicklaus boll i The Open 2005 går också Tom Watson, som nästan blir mer rörd än Nicklaus själv över hur tidernas främsta golfare hyllas. Tio år senare går Watson själv där på samma fairway och mottar liknande varma och rungande ovationer under sitt sista framträdande i The Open.

De blinda slagen. Foto: Getty Images

15. De blinda slagen
Blinda slag är en essentiell del av linksgolfen. Hur väl man än kan hålet i fråga så blir det alltid svårt att känna sig helt bekväm med att slå bollen mot en yta som är utom synhåll. Banorna som The Open roterar på saknar givetvis inte denna ingrediens. Pratar vi blinda slag är det smått omöjligt att inte nämna det mest kända av dem alla. 17:e hålets utslag på The Old Course i St Andrews. Där tar du sikte på lämplig bokstav i skylten till The Old Course Hotel och skickar sedan bollen rakt över byggnaden för att bara hoppas på det bästa. Du vill hålla så långt till höger som din längd med drivern tillåter på detta strategiskt urstarka par 4-hål, för att landa utslaget på den blinda sidan av fairway och därmed öppna linjen till det diaboliska greenområdet. För den som verkligen gillar blinda utslag är greenfeen på Royal St George’s dock värd varenda penny. Här väntar upp till sju utslagsplatser, beroende på vilken tee som används, där du famlar helt i blindo kring vad som väntar bakom sanddynerna.

16. Tävlingen där bagarna faktiskt byggs om
Utrustningstillverkarnas långtradare borde egentligen utrustas med svängdörrar under de dagar som de finns på plats vid The Open Championship. Det torra underlaget, bunkrarnas karaktär och vinden i sig bidrar till att många tourproffs ändrar om i bagens uppställning. Exempelvis är det inte helt ovanligt att ersätta ett fairwaywood eller en hybrid med ett lägre loftat driving iron. Något som till och med den annars så förändringsobenägna Tiger Woods gjorde inför The Open 2018, där en 17-gradig TaylorMade GAPR Lo hjälpte honom att få ned bollbanan till en mer önskvärd höjd från tee. Wedgar ses också ofta över då många väljer att plocka in huvuden med lägre bounce, som dessutom ofta kompletteras av en extra slipning på sulan för att klubbhuvudet inte ska studsa mer än önskat på det hårt packade svingelgräset.

Potbunkrarna. Foto: Getty Images

17. Potbunkrarna
Den är liten, djup och rund till formen. Med en botten av sand som omges av torvade och branta kanter. Det är oklart exakt var på de brittiska öarna som potbunkern först såg dagens ljus. Men sandbunkrarna sägs uppkommit naturligt i de gropar som fåren använde sig av för att skydda sig från den allra bitigaste vinden. Även idag är potbunkern ett av golfens allra mest effektiva hinder, vilket vi varje år påminns om när någon världsspelare grinar magsurt obekvämt på tee under The Open, när det står klart vad som är på väg att ske. Trots potbunkerns begränsade volym är det faktiska upptagningsområdet enormt, tack vare linksbanornas hårda underlag. Oftast kan du bara gilla läget och spela ut en wedge för att minimera skadan. Om bollen ligger riktigt nära någon av kanterna blir det plötsligt fråga om att hitta ett sätt att valla sig fram till ett mer gångbart läge, innan du överhuvudtaget kan förflytta bollen ur bunkern.
Ett sant nöje att emellanåt se bunkrar faktiskt utgöra hinder för proffsen.

De oväntade segrarna. Foto: Getty Images

18. De oväntade segrarna
1951 höjdes golfvärldens kollektiva ögonbryn en aning när nyheten om Max Faulkners seger i The Open kablades ut i journalfilmer och löpsedlar världen runt. Den tidigare boxaren hade endast spelat tävlingsgolf i fem år när han skrällde rejält på Royal Portrush. Och så har det fortsatt. Kel Nagle, Bill Rogers, Paul Lawrie, Ben Curtis och Todd Hamilton är några tydliga exempel på hur linksgolfens härligt oberäkneliga väsen ibland öppnar dörren på vid gavel för rejält oväntade segrare. När en bra känsla för greenerna, linjerna från tee och vindriktningen på några av nyckelhålen finns i kroppen spelar det ingen roll om du heter Stewart Cink eller Tiger Woods. Allt kan och kommer att fortsätta hända i golfens allra äldsta mästerskap.

19. Proffsens hatkärlek till banorna
”Tidigare hatade jag linksgolf men nu älskar jag det.”
Citatet kommer från Phil Mickelson och yttrades inför The Open 2013, som han sedan segrade i. Linksgolf är en vattendelare bland tourproffs. En oberäknelig form av spelet som kastar många långt utanför komfortzonen. Men med tiden brukar de flesta falla handlöst för det ändlösa test av kreativiteten som banorna erbjuder. För Phil Mickelsons uppstod brytpunkten under 2004 då han med hjälp av närspelsgurun Dave Pelz utvecklade en tydligare känsla för att slå spinnlösa slag från tee.
– Jag kallar det för en chipp med en träfyra eller järnfyra där jag bara svingar i halvt tempo för att ta bort spinn och fart och bara få ned bollen på marken. Det här låga och rullande slaget är mycket enkelt att sätta i spel. Och missarna blir inte lika grava eftersom slaget aldrig kommer upp i vinden, berättade Mickelson.
En del når aldrig till den punkten och genom åren har det funnits exempel på världsspelare som helt enkelt inte brytt sig om att spela The Open.

Det äldsta mästerskapet. Foto: Getty Images

20. Det äldsta mästerskapet
Det finns golftävlingar med ett långt historiskt förflutet. Och så finns The Open Championship. För att skildra mästerskapets ursprung får vi backa ända till 1860. Efter att denna eras stora spelare Allan Robertson avlidit under föregående år skapades The Open Championship – med främsta syfte att utröna vem som egentligen kunde efterträda Robertson som världens bäste golfare. Inbjudningsbrev skickades ut till ett antal skotska klubbar som uppmanades att skicka sina bästa spelare till tävlingen på Prestwick GC den 17 oktober 1860. Det åtta man starka fält som samlades innehöll nu legendariska namn som Old Tom Morris och Andrew Strath. Men det var Willie Park den äldre som som stod som segrare efter tre varv på Prestwicks dåvarande 12-hålsbana. Förutom äran att bli för evigt inskriven i historien fick Park också trä på sig det röda mästerskapsbältet, som 13 år senare ersattes med The Claret Jug.

Ivor Robson. Foto: Getty Images

21. Ivor Robson
”This is game number 33. On the tee from USA. Justin Leonard”
Under 41 upplagor av The Open stod Ivor Robson vid sin starterpulpet och utannonserade spelarnas namn. Alltid i kavaj och slips. Med samma outtröttliga skotska betoning och med en röst som sprack upp i en älskvärd återhållsam falsett. Från morgonens första grupp till den sena eftermiddagens avslutande boll och utan några toalettbesök. Ivor Robson drack inte någon som helst vätska efter klockan sju på kvällen innan en tävlingsdag och unnade sig inte en enda droppe vatten innan de sista spelarna var ute på banan.
2015 års Open Championship i St Andrews blev hans sista. Idag är Ivor Robson pensionär och inne på sitt 81:a levnadsår och kan blicka tillbaka på ett rikt liv inom golfen, en sport som han själv försökte bli proffs inom en gång i tiden.
– Jag hatade att höra mitt namn utannonseras på första tee, och skakade så mycket i kroppen att jag var tvungen att sluta. Nu gör jag precis det som satte stopp för min egen tävlingskarriär, som Robson själv konstaterade vid avslutningsceremonin i Dubai 2015, där han tackades av under tourfinalen DP World Tour Championship.

22. Slagen vi aldrig får se annars
Vi är många som vurmar för att linksgolf är den mest sanna njutning som går att finna inom spelet. Varför? Jo, helt enkelt för att banornas utformning och exponeringen mot naturens krafter gör spelet roligare än det någonsin kan bli på en park- eller skogsbana. De naturligt undulerade spelytorna och det faktum att du vinner på att spela bollen lägre och utnyttja rullen snarare än att flyga bollen hela vägen till hål ger en oändligt mycket intressantare spelupplevelse och (i The Open) tittarupplevelse. Aldrig annars är en rullchipp det bästa slaget och att få chansen att se proffsen slå knähöga drivar in i motvinden eller skruva en järnsexa 30 meter med vinden är en fröjd. 
Under The Open är det faktiskt lättare att verkligen förstå hur oerhört skickliga världens bästa spelare är på att kontrollera sin bollflykt.

Carnoustie 1999. Foto: Getty Images

23. Carnoustie 1999
Såväl inom golf­en, som i mer perifera sportkretsar, finns det få som blivit lika omtalade som Jean van de Velde. Varje gång en artikel ska skrivas, eller ett samtal vänner emellan i klubbhuset ska föras, om idrottshistoriens största kollapser kommer fransmannens debacle på det 72:a hålet i 1999 års mästerskap på Carnoustie på tal. Visst, van de Velde behövde ”bara” en dubbelbogey för att vinna The Open. Han gjorde en trippel, men det vi minns mest är förstås hur han kavlade upp byxbenen och vadade ner i Barry Burn för att pitcha upp bollen bara för att inse att tidvattnet spelat honom ett spratt, lagom till dess han kom ner i vattnet och inte hade något annat val än att klättra tillbaka upp och droppa.
Ett spektakel på det 72:a hålet som ihop med Phil Mickelson på Winged Foot 2006 har ganska få motstycken.
Till historien bör dock nämnas att van de Velde hade oändlig otur med sitt andraslag som träffade en cirka tio centimeter smal stolpe på läktaren och studsade ner i den närmast orimligt höga ruffen kort om Barry Burn. Hade bollen bara landat på läktaren skulle fransmannen fått droppa i den finklippta dropp­zonen och förmodligen vunnit.
Men det var fler än van de Velde som fick bekänna färg och se sig förödmjukade av banan den veckan. Segerscoren var sex över par, kvalgränsen drogs vid tolv över par. Det går med fog att hävda att det var den svåraste uppsättningen av en major i modern tid, kanske rentav någonsin. Sergio Garcia gjorde den här veckan sin första major som proffs och lämnade den skotska kuststaden i tårar efter ronderna 89-83 vilket var högst av alla.
Men någon gång ibland friskar det upp att se en bana tvinga ner världsstjärnorna i spagat.

24. Underlaget och studsarna
Landningspunkten och exakt var bollen väljer att stanna till är två helt skilda saker i The Open Championship. De i regel torra och hårda spelytorna innebär att markens konturer får en betydligt mer avgörande roll än i andra tävlingar. Alla de små svackor och förhöjningar som smälter samman i linksbanornas fairways blir en omistlig del av totalupplevelsen, och kräver ett helt annat tankesätt från spelaren än vid en tourtävling i den nordamerikanska södern där bollen nitar till i sitt nedslagsmärke på fuktiga bermudafairways. Men det är alltid naturen och vädret som får det sista ordet i hur The Open spelas. 2006 såg vi ett på gränsen till sönderbränt Royal Liverpool GC där de bruna och gula spelytorna lade grunden för Tiger Woods mästerligt taktiska triumf. Åtta år senare återvände mästerskapet till samma bana som då var grön och relativt mjuk efter sommarens rikliga nederbörd. Något som visade sig passa utmärkt för Rory McIlroys betydligt mer luftburna spelstil.

Ailsa Craig. Foto: Getty Images

25. Ailsa Craig
Nu har vi ju inte fått se Turnberry i rotationen sedan 2009 och eftersom anläggningen ägs av Donald Trump talar inget för att The Open återvänder till banan längst ner på Ayrshirekusten i västra Skottland i närtid. Men genom åren har vi fått se några häftiga upplagor av mästerskapet spelas där och då är alltid den bullformade granitön Ailsa Craig, 16 kilometer ut i havet ett klassiskt landmärke som ofta syns i tv-bilderna. Ön är obebodd av människor men hem för stora kolonier sulor och lunnefåglar. Dessutom tillverkas de flesta av curlingstenarna som används i tävlingssammanhang av de två ovanliga granitsorterna som finns på ön. Kuriosa som piggar upp under en heldagssändning från The Open.

Tigers driverlösa uppvisning. Foto: Getty Images

26. Tigers driverlösa uppvisning
Absolut, segermarginalen när Tiger Woods vann The Open för första gången, på The Old Course i St Andrews 2000 var större. Men frågan är om inte den kliniska uppvisning i bollkontroll vi bjöds på under 2006 års mästerskap på Hoylake smäller ännu högre. Royal Liverpool var brunbränd, knappt ens greenerna hade spår av grönt i sig. Under inspelsvarven insåg Woods att drivern rullade ut till runt 350 meter, vilket han kände var okontrollerbart. Därför kastade han ut sin träfemma, ersatte den med en järntvåa och resten är historia.
Under de 72 hålen missade Woods bara fyra fairways och slog blott en drive, på det 16:e hålet första varvet. Hans låga, penetrerande järntvåor var en fröjd att skåda. Det var en mästerlig lektion i taktiskt spel och även om segermarginalen till Chris DiMarco bara var två slag i slutändan kändes det aldrig som att någon hade en chans att rå på Woods den veckan.
Endast i The Open, eller på australiska sandbältesbanor, får vi chansen att se taktiska segrar av det här slaget.

Att forna mästare faktiskt kan konkurrera. Foto: Getty Images

27. Att forna mästare faktiskt kan konkurrera
Eftersom det finns många olika sätt att spela en linksbana öppnar det upp för många olika spelstilar att konkurrera. Det hårda underlaget gör att en låg och listig bollflykt kan kompensera för vad 50-plussare saknar i svinghastighet. Det har vi genom åren sett många exempel på. Det mest slående förstås när Tom Watson 2009 var en olycklig studs på det 72:a hålet ifrån att vinna The Open som 59-åring.
Watsons vecka på Turnberry var en fyra dagar lång nagel i ögat på åldrandeprocessen. Det räckte visserligen i slutändan ”bara” till en andraplats, efter särspelsförlusten mot Stewart Cink. 2008 ledde 53-årige Greg Norman efter 54 hål. 2014 blev Tom Watson den äldste hittills att klara kvalgränsen, som 64-åring. 2018 slutade Bernhard Langer, då 59 år gammal, på delad 24:e plats tillsammans med Phil Mickelson, då 48 år fyllda.

28. Spontanspelet på grannbanor
Det är måndagen innan The Open på Muirfield, 2013. När solen sänker sig över kuststaden North Berwick siktas en grupp med fyra spelare och tiotalet nyfikna åskådare. I bollen återfinns Bubba Watson och caddien Ted Scott. De är bara ute och spelar North Berwick West Links för sitt eget höga nöjes skull. Året innan besökte Bubba Watson St Annes Old Links, vid The Open på Royal Lytham & St Annes. Avstickare till andra banor under en tävlingsvecka är något som i praktiken inte händer, när vi pratar om proffs i den absoluta världstoppen. Förutom i The Open.

29. Linksspecialisterna
När det kommer till linksgolf går det sannerligen att urskilja ett gäng spelare genom historien som bemästrat konsten att spela dessa banor bättre än alla andra. Harry Vardon, född 1870 på kanalön Jersey, är den allra främste. Hela sex gånger vann han The Open från 1896–1914. Bland de fem spelare som vunnit The Open fem gånger hittar vi i mer modern tid australiensaren Peter Thomson och amerikanen Tom Watson.

De ikoniska gula ledartavlorna. Foto: Getty Images

30. De ikoniska gula ledartavlorna
De jättelika gula ledartavlorna som sitter ovanpå läktarbyggnaden på vardera sida om 18:e fairway på alla Open Championship-banor är lika ikoniska som de grönvita på Augusta National. Att försöka ta reda på exakt hur länge de varit gulfärgade visade sig vara svårt. Det tidigaste bildbevis vi kan hitta på en gul ledartavla på 18:e hålet är från 1964 års upplaga på The Old Course i St Andrews, vilket innebär att de synts i TV ända sedan den första färg-tv-sändningen från The Open 1969. 1960 var första året som systemet med över/under par för att redovisa spelarnas resultat började användas och det debuterade i The Masters på Augusta National.
Sedan 1979 är det skolelever från de engelska internatskolorna Charterhouse och Cranleigh, i Surrey utanför London, som bemannar de två jättelika gula ledartavlorna. Rivaliteten skolorna emellan är intensiv under tävlingsveckan.
– Vi håller ett öga på dem och är ganska glada att meddela när de gjort ett misstag, säger Hugh Gammell i en intervju med New York Times.
Gammell är lärare på Charterhouse och var med i gruppen som hanterade ledartavlorna på Lytham & St Annes 1979. Mycket prestige följer med att vara den av de två ledartavlorna som är först med att rapportera en score.
Samt att vara först, när tävlingen är avslutad, med att få upp textraden ”Well played (mästarens namn). See you at (nästa års spelplats och årtal).”
– Jag tror tyvärr att vi förlorade, konstaterade 18-årige Harry Light, från Charterhouse, i samma New York Times-artikel från 2013.


Scroll to Top