En heldag i Amen Corner

Klockan åtta på lördagsmorgonen öppnas portarna på Old Berkmans Road inför den tredje tävlingsdagen. Ett antal av besökarna väller in från huvudentrén, skannar streckkoden på biljetten, genar via övergången på ettans fairway och tar sig nedåt hålen på Augusta Nationals andra nio. Målet som hägrar framför deras ögon är att säkra en garanterad plats framför den nordamerikanska golfens nationalscen. 

För mig är promenaden ned mot Amen Corner mer av ceremoniell betydelse. En knapp kilometers saktmodig gångtur som bör inledas vid tionde hålets tee, Augusta Nationals högsta punkt, och lotsa mig hela vägen ned mot området framför hål 12, banans allra lägsta punkt, och Amen Corners epicentrum.

Vore jag ute efter att säkra en sittplats därnere skulle detta vara en förödande taktik. Men att gå nedåt i tians skarpa backe och se det gigantiska bunkerkomplexet och greenens halsbrytande konturer veckla ut sig framför de inramande tallarna ger en utmärkt försmak av vad som komma skall.

Några hundra meter till i elfte hålets färdriktning och jag är där. Mindre än en dag har passerat sedan det senaste stoppet här. Men vyn suger in mig med samma kraft. Till vänster avvaktar den ­spegelblanka dammen och den manuellt uppdaterade ledartavlan bredvid elvans green. Mitt i synfältet finns utslagsplatsen till det tolfte hålet och den gigantiska fairwayklippta gräsyta som leder fram mot Rae’s Creek och det delikata korthålets diagonalt vinklade green.

Snett upp i backen bakom kan den avlägset insprängda teen på hål 13 siktas. Precis bakom utslagsplatsen och det avskiljande staketet och kompakta vegetationen dröjer det fortfarande en stund till innan de första spelarna kommer upp på grannbanan Augusta Country Clubs nionde hål.

De avgränsande publikrepen löper på behörigt avstånd från elvans green, bakom tolvans tee och upp längs höger sida på 13:e hålets fairway.

Allra närmast repen framför korthålet har de sprejmålade och väl tilltagna ytorna för fällstolar redan fyllts upp till bredden vid min ankomst. I välordnade rader står mestadels tomma stolar märkta med handskrivna namnlappar eller visitkort. Så fort stolen står där är ägaren fri att lämna platsen och återkomma senare under dagen, vilket de flesta har valt att göra.

Den välkända Masters-logotypen pryder alla utom två av ryggstöden. På dem finns talande nog istället det exklusiva privatflygprogammet Netjets namn utskrivet i stilren typografi. Ovanför stolarna ockuperar jag en av de naturliga ståplatserna i den milt lutande och finklippta slänt som leder upp mot läktarna som överblickar Amen Corner.

Redan tidigt i banans historia ­upphöjdes detta avsnitt i medlemmarnas ögon och de döpte det inofficiellt till The Water Loop. Först 1958 myntades namnet Amen Corner när summeringen av detta års The Masters publicerades i Sports Illustrated. Bakom pennan fanns den ikoniske ­golfskribenten Herbert Warren Wind, som i sin tur ­lånade begreppet från en jazzskiva vid namn ­Shouting at The Amen Corner.

Uttrycket ”Amen Corner” har egentligen en religiös innebörd och syftar på det hörn i kyrkorna där besökarna som instämmande utropar ”Amen” efter en predikan samlas – ­vilket i golfens värld ska härledas till hur spelarna hoppas att få sina böner besvarade i detta kritiska skede av ronden. Men Winds underliggande musikaliska parallell känns också högst relevant med hänsyn till den inneboende rytm och tempomässiga uppbyggnad som spelsekvensen i Amen Corner besitter.

Det pressande inspelet på elvan kräver visserligen inte längre en järntrea, vilket Bobby Jones initialt såg framför sig, men är fortfarande ett av de svårare järnslagen på banan. Därefter skiftar utmaningen till ett kort järn eller en wedge, där både längdkontrollen och förmågan att tolka tolvans nyckfulla vind blir avgörande. ­Efter detta crescendo öppnas slutligen alla fördämningar vid utslaget på 13:e hålets tee, där en lång och en lagom hookad drive eller spoon kan sätta spelaren i läge inför ett ­attackerande rally.

Fast det är lika bra att vi reder ut det hela en gång för alla. Amen Corner består inte av tre hål, utan egentligen bara slagen från ­inspelet på hål 11 till utslaget på hål 13. ­Inget mer, även om många på senare år ­frikostigt räknat in alla tre hål från tee till green.

Av ren självbevarelsedrift rättar jag dock inte Mike när han upprepade gånger ­pratar om ”de tre hålen i Amen Corner”. Den ­skäggiga och storvuxna mannen kommer från Denver och är en av få som redan nu intagit sin uppfällda stol.

– Det här är andra gången jag besöker tävlingen, och redan innan biljetten fanns i min hand visste jag att det var här nere som jag skulle sitta, berättar han. För att sedan igen påpeka att jag inte får skriva ut hans efternamn. Detta eftersom Mike inte vill att de anställda i livsmedelsbutikerna han äger på östkusten ska ”uppfatta mig som en ­välbärgad golfidiot”.

Medan vi snick-snackar vidare kommer tre funktionärer med lövblåsare ut från den kompakta trädridån bakom elvan upprepade gånger för att snabbt att ta bort de barr som virvlat in där med vinden. I övrigt är elvans green, hela hål 12 och utslagsplatsen på hål 13 helt tomma på folk, med undantag för den tv-fotograf som skjuter några snabb klipp­bilder på Hogans bro. 

Först en halvtimme senare börjar de tre grönmålade tv-tornen som är utspridda vid Amen Corner att fyllas med folk. Att lördagens första boll är i antågande märks också genom den lilla skara av Augusta-medlemmar, givetvis uniformerade i gröna kavajer, som kommer ned i samlad trupp. De är troligen på plats för att stödja klubbkamraten Jeff Knox, som finns i första bollen som spelande markör till Bubba Watson.

Det är just Jeff Knox som slår lördagens första slag i Amen Corner. Knox 61-runda från 2002 står sig än idag som ohotat banrekord från medlemstee, men denna lördagsförmiddag stiger främst sorlet när hans boll landar farligt nära dammen till vänster om elvans green.    

För spelarna innebär Amen Corner en tydlig brytpunkt i ronden. Dels i form av de tre definierade slagen som kan avgöra tävlingens utgång, men också genom den stund av avskildhet och tystnad som uppstår – trots att de betraktas av tusentals ögon. Trots att de spelar en av golfens största mästerskap innesluts de i sin egen värld uppe på tolvans green och 13:e hålets tee, och upplever bara publiken som en avlägsen kuliss mer än 150 meter bort. Något som tydliggörs när Bubba Watson av slentrian höjer handen efter parputten på tolvan för att tacka för applåderna, som dock uteblivit.

Den tvåfaldige Masters-vinnaren och allmänt lynnige mannen är dock tvärsur efter lördagens 76-rond och vägrar att prata med media. Istället blir det 2013 års segrare Adam Scott som får ge sin bild av hur Amen Corner upplevs ur spelarens perspektiv.
– Hur konstigt det än låter så är det i Amen Corner som du ibland slappnar av som mest under rundan. Det blir ett annat tempo inombords när du och caddien går där för er själva, och det känns inte längre som att du följs av publikens ögon.

Fler och fler av de tomma fällstolarna börjar fyllas när de första bollarna tagit sig igenom Amen Corner. På de två läktarna bakom är det helt fullsatt. Dessa döljer också serveringshuset som är diskret beläget i talldungen bakom, där ett oavbrutet flöde av besökare strömmar till för att fylla på med prisvärda smörgåsar (kostar strax under 13 kronor) eller dryck av lämplig kaliber.

Själv driver jag mig till vansinnets rand under timmarna som följer genom att ­försöka tyda Amen Corners bångstyriga vind. Att hål elva och tolv spelas i samma väderstreck visar sig betyda exakt ingenting.

Samtidigt som flaggan på elvan säger motvind åt höger vajar pinnen på tolvan glatt fram i en medvind åt vänster. Detta varar oftast bara någon sekund innan vindriktningen skiftat totalt på båda hålen. All logik upphävs i den omtumlande vindtunnel som detta hörn av Augusta National utgör. Träden bakom elvan och tolvan ger inte heller någon som helst insikt utan dansar bara runt i alla tänkbara riktningar. Klubbvalet på det drygt 140 meter långa hålet kan därför variera mellan wedge och järnåtta, eller mer…, inom loppet av någon minut. Något som Henrik Stenson upplever under första tävlingsdagen när han skickar en trekvarts järnsjua rakt över greenen och in i de bakomliggande buskarna efter att motvinden mojnat inom loppet av en sekund.

När den svenska världssexan äntrar ­tolvans tee under lördagen ger han sken av att vara lika konfunderad av vinden som undertecknad. Det divideras med caddien Gareth Lord, som slänger gräs i luften. En klubba rycks ur bagen och ställs tillbaka, och det tittas i ban­guiden. Publikens tystnad ­förblir intakt när ­slaget väl kommer. Inte minst efter att bollen ­landar lång vänster om green och Henrik Stenson får chippa samt sänka en kort putt för par.

– Jag slog en pitchingwedge och tänkte att den här blir bra. Sedan ser man precis halvvägs att den får en ­liten medvindsskjuts och darrar över. Så det är lotteri över vissa grejer där, och ingen idé att fundera på vad bollen kommer att landa när den är i luften, berättar Henrik Stenson efteråt.

Det dröjer fram till ledarbollen innan jag registrerar lördagens första Get in The Hole-rop. En medelålders man i säckig Pebble Beach-tröja vet inte vart han ska ta vägen i sin upphetsning över att Jordan Spieth äntrar tolvans tee och utstöter ett ”Texas, baby! Let’s go!”. Ingen reagerar visserligen märkbart över vrålet eftersom ljudvolymen rätt och slätt blivit alltmer alkoholstinn under eftermiddagens gång.

Atmosfären är elektrisk och titelförsvararen har hela Amen Corner i sin hand när han belönas med lördagens högsta jubel efter att birdieputten trillat i hål några minuter senare. Ingen i publiken kan i nuläget föreställa sig att vi och Jordan Spieth själv bara är ett knappt dygn från en av Masters-historiens tyngsta kollapser, som kommer att iscensättas på precis detta hål.

Redan innan McIlroy och Spieth har gått alla de sista stegen upp i backen till det 13:e hålets tee har Amen Corner börjat tömmas på publik i rasande fart. Stolar fälls ned, Masters-loggade platsglas staplas i varandra för att tas hem och diskas innan de ansluter till folkhorden som ska följa ledarbollen ända in i mål. För en kort stund är den finklippta grässluttningen full med skräp, som efter en Roskildefestival av bättre rang.

Men från ingenstans dyker två grönmålade flakbilar upp och släpper av ett batteri av skräpplockande grönklädda tonåringar. Chipspåsar, smörgåspapper och bitar av söndertrampade plastglas försvinner snabbt ned i plastsäckar. När jag därefter lyfter blicken mot elvans green är den full av ett tjugotal banarbetare som reparerar rester av nedslagsmärken och övrigt slitage.

Endast ett fåtal besökare sitter fortfarande kvar på sina fällstolar när Amen Corner börjar dränkas i allt längre skuggor. En av dem är efternamnslöse Mike.
– Jag har inte bråttom någonstans. Hur kan du vilja lämna det här, säger han och sveper med armen över vyn.

Dammen och den stora ledartavlan bredvid elvans green. Den ändlösa gräsytan som leder upp till Rae’s creek och tolvans green. Och den upphöjda och isolerat insprängda 13:e hålets tee.

Jag säger hejdå och börjar gå uppåt elvans fairway.