Trots att det var skralt med svenskar i ­toppen blev årets Nordea Masters på Hills en väldigt lyckad tävling. Att de behövde bussa in 67 800 personer och att banan var minst sagt jobbig att gå, verkade inte göra någonting.
Det fungerade galant.

Första dagen följde jag Johan Edfors, ”Fidde” Jacobson och Andrew ”Beef” Johnston under nio hål.
Jag växte upp med Johan och Fidde på Kungsbacka GK och det var kul att se publik­stödet de hade. Att få spela framför en stor publik på hemmaplan är fantastiskt roligt. Att de fick göra det 20 minuter från där de växte upp var en bonus.

Jag har haft turen att få spela två ­upplagor av Solheim Cup i Sverige. Båda hade enormt publikstöd och jublet som ekade mellan ­tallarna på Barsebäck 2003 kommer jag aldrig ­att glömma. Håret på armarna reser sig fortfarande då jag tänker på den veckan.

Nästan varje år under min tid som proffs spelade vi en europatourtävling i Sverige. Några lyckliga år hade vi till och med två LET-tävlingar.

1992 fick jag spela Trygg Hansa Ladies Open på Haninge. Min första LET-tävling.
Då upptäckte jag att proffsen inte var så bra som jag hade trott och minns så väl när jag såg några engelskor slå sina drivar på ­tionde hålet. ”Jag är ju bättre än de här soporna!” tänkte jag.
Det var ett rejält uppvaknande för mig och betydde mycket för självförtroendet.

Nu har kvaliteten höjts kopiöst, så jag kan lova att jag inte hade tänkt samma tanke om jag stod där idag!
Vi spelade på Haninge flera år. Där fick jag också spela med Lotta Neuman för första gången.
Att få spela med en sådan legendar på hemmaplan var helt magiskt! Alla ville se Lotta spela och jag hängde med på ett hörn med skräckblandad nervös förtjusning. På Haninge fick jag också en tv-kamera i nyllet första gången… Jag treputtade direkt.

Lika kul som årets Nordea Masters var, lika stor tagg i sidan var det för mig.
Jag tycker så synd om våra damproffs som inte får möjligheten att uppleva det Johan och Fidde fick på Hills. Det är också synd att unga svenska golftjejer inte får se damproffs i verkligheten. Jag vet själv hur stor inverkan Laura Davies har haft på min karriär. Om ni läste min första krönika för ett år sedan (i nummer 5/2017), så vet ni hur såld 14-åriga Sophie blev då hon såg Laura på Delsjön första gången.

Om vi vill fortsätta att ha svenska golfare i världsklass på de stora tourerna behöver vi en damtävling i Sverige. De unga måste få möjligheten att få se sina idoler. Att få en boll eller en autograf av Pernilla Lindberg betyder allt för en tioåring. Den tioåringen kan komma att bli vår ­nästa världsetta. Vi måste hjälpa henne och skapa bra förutsättningar.

Hemma. Och i världen.