Tournytt

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon

Henrik Stenson vann en historisk seger på Royal Troon. I senaste numret av Svensk Golf publiceras ett stort dokument om svenskens sagolika seger, däribland en exklusiv intervju med Stenson. Det här är berättelsen om veckan som vi aldrig glömmer.

Oskar Åsgård • 2016-08-24

DOKUMENTET PUBLICERADES FÖRSTA GÅNGEN I SVENSK GOLF NR 8/2016  

 

Jag älskar dig, Henrik! Det är orden som ekar i ett extatiskt svenskt glädjevrål från läktaren intill Royal Troons 18:e green minuter efter att Henrik Stenson rullat i birdieputten som sätter punkt för årets Open Championship. Det här var söndagen svenska golfentusiaster tålmodigt väntat på ända sedan Jesper Parnevik på Turnberry 1994 väckte hoppet om en svensk herrmajorseger till liv. Klockan 18.33, söndagen den 17:e juli 2016 fullbordade Henrik Stenson sin majordröm – den svenska herrmajordrömmen – i sagolik stil med en avslutande birdie på det 72:a hålet. Svensk Golf var på plats i Skottland och blickar tillbaka på en julivecka på Royal Troon som vi för alltid kommer att minnas.

 

FÖRBEREDELSERNA: 

FORMSTARK STENSON TRIVS PÅ TROON

Den bild som möter Henrik Stensons ögon när han för första gången ska bekanta sig med Royal Troon är blöt. Dyngsur rentav.

Det är måndag, veckan innan The Open, och svensken har svängt förbi värdbanan på den skotska västkusten på sin väg till Scottish Open.

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Foto: Henrik Stenson
Henrik Stenson testkör Royal Troon veckan före The Open.

Ihop med sin mentala tränare Torsten Hansson och caddie Gareth Lord traskar Stenson ändå ut på den blöta linksbanan för att bilda sig en uppfattning av vad som väntar. En inspelsrond utan bag och klubbor, det enda verktyg som följer med är banguiden, där mått antecknas, och så huvudet – där en spelplan dryftas och tar form.

Morgonen efter spelar Stenson banan för första gången innan färden går vidare mot Castle Stuart Golf Links i norr.

På tisdagen, en vecka senare med två dagar kvar till tävlingsstart, möter Henrik Stenson pressen efter ett inspelsvarv där han spelat hål 1–8. Trots att han inte haft många ronder på sig att bekanta sig med Royal Troon har han fattat tycke för banan och lyfter fram den som en av sina favoriter i Open-rotationen, strax bakom Muirfield och Royal Birkdale.

– Banan är ganska uppriktig, du ser var du ska både från tee och in mot greenerna. Jag gillar den. Sett till hur tufft sista nio hålen spelas tror jag att det kan passa mig ganska bra, säger Stenson.

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Foto: Getty Images
Henrik Stenson tror att den tuffa avslutningen på Royal Troon kommer att passa hans spel.

Världssexan ser avspänd ut – något som manifesteras när han under vår intervju vrider den marinblåa Callaway-kepsen på sniskan och kör lite moonwalk (inte helt oävet, ska tilläggas) – men trots ett färskt formbesked i form av segern i Tyskland för tre veckor sen skaver ett, med hans mått mätt, blekt majorfacit på sistone.

– Det handlar om att sätta sig i läge inför sista nio. Jag har väl tjatat er trötta om det, men ju fler gånger du är uppe i toppen på helgen och söndagen desto större är chansen att vinna. Det har varit sex majors i rad nu när jag inte varit uppe i slagläge en enda gång. Det är lite av en spark i baken, att nu vill du inte göra en sjunde tävling där du inte är i närheten, säger han.

Med sju topp fem-placeringar i majors sen 2008, varav tre i The Open, nämns svenskens namn allt oftare i den oönskade omgivning där de bästa spelarna som aldrig vunnit en major listas.

Stenson konstaterar att veckans mästerskap sluter cirkeln för honom i The Open-sammanhang. Med en start på Royal Troon under bältet har han tävlat minst en gång på alla nuvarande banor i Open-rotationen (Royal Portrush ej inräknad) sen debuten på Royal Lytham & St Annes 2001. Ett tungt kvitto på att Stenson kan blicka tillbaka på en lång svit säsonger där han varit etablerad i världstoppen, men också en påminnelse om att han har fyllt 40 år och att de återstående chanserna att kunna vinna ett Open Championship inte längre är så värst många.

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Henrik Stensons inlägg på Instagram efter vännens död.

ONSDAG: 

DET DYSTRA BESKEDET

Bortom en värld där svingspårets riktning in mot bollträffen och trippelkollade mått i banguiden dominerar förberedelserna inför The Open nås Stenson av beskedet att en god vän, Mike Gerbich, avlidit i cancer.

– Det är tungt. Han var en fantastisk person. Vi grät en skvätt i tisdags, innan han gått bort, när vi visste att det var kört. Han har varit en av mina stora supporters genom alla år, sen vi lärde känna varandra nere i Dubai. Jag ska absolut försöka göra en extra birdie eller två för Mike, säger Stenson.

TORSDAG:

MICKELSON RIVSTARTAR MED DRÖMROND

Ayrshire-kusten badar i somrigt skotskt solsken och bara en lätt bris blåser när den 145:e upplagan av The Open inleds.

Ingen utnyttjar de vänliga väderförutsättningarna bättre än Phil Mickelson, som är en synnerligen retfull koppsnurr från att inleda med en historisk 62-rond, vilket hade varit tidernas första i en herrmajor.

– Jag vet inte hur den inte gick i. Jag vill nästan gråta, säger Mickelson som får trösta sig med att ha tagit ledningen i The Open med tre slag.

Några grupper bakom Mickelson öppnar Stenson mästerskapet med en 68-rond, tre under par. En inledning som faller svensken i smaken.

– Jag är nöjd med starten och hur jag spelade, det var stabilt hela dagen, säger Stenson.

Inte ens en ivrig fotograf, som knäppte av en bild i Stensons baksving och kostade honom koncentrationen över en parputt (som missades), verkar störa svensken.

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Foto: Getty Images
Paraplyet åkte fram under fredagsvarvet.

FREDAG:

JAKTEN MOT TOPPEN HAR BÖRJAT

Det må vara juli och högsommar, men det vore inte Skottland och linksgolf utan lite piskande regn och malande vind. Stenson slår ut klockan 09.14 och ett par hål in i ronden måste paraplyet vecklas ut.

– Det var ganska spelbart de första fem, innan regnet verkligen smällde till. Bra tajming att jag lyckades få i några birdies där. Sen började det roliga på riktigt, det regnade väldigt kraftigt efter vändningen, säger Stenson som öppnar ronden med fyra birdies första sju och knappar in på Mickelson.

Medan amerikanen, som i det ymniga regnet både svingar och puttar med en svart regnhandske på varje hand, sliter i motvinden på sista nio fortsätter Stenson att övertyga. Svensken går runt på 65 slag, sex under par.

– Du kan inte spela safe hela tiden om du ska plocka in fem slag på Mickelson. Absolut en av de bästa rundor jag gjort i British Open, kommenterar Stenson efteråt.

Inför helgen har Mickelson, -10, och Stenson, -9, skaffat sig en lucka ner till resten av fältet och gör varandra sällskap i ledarbollen.

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Foto: Getty Images
Henrik Stenson och Phil Mickelson – vilken show de bjöd på.

LÖRDAG:

STENSON VS MICKELSON – DUELLEN TAR FORM

Vinden river i nationsflaggorna som vajar högst upp på det jättelika läktarkomplex som omger 18:e green på Royal Troon.

Det är västanvinden som knackar på.

En 7–11 sekundmeter stark bris, som fläktar uppåt 13–14 m/s i byarna, tvingar tävlingsledningen till beslutet att varken klippa eller välta greenerna inför tredjeronden.

Stenson genomför ett övertygande pass på rangen innan det bär av mot första tee. Svensken inleder också tredjevarvet lovande, med tre birdies första fyra, och tar för första gången hittills i veckan över ledningen från Mickelson.

Attacken från de närmast jagande – Sören Kjeldsen, Keegan Bradley och Zach Johnson – uteblir och det börjar stå klart att duellen om The Claret Jug 2016 står mellan Stenson och Mickelson.

Amerikanen räddar ett fenomenalt par, så som bara han kan, från ärttörnebuskarna på tolvan och går upp i två slags ledning efter en birdie på 13. Stenson kontrar med en formidabel järnfemma på 14:e som ger en birdie. Tre hål senare levererar svensken ännu ett pricksäkert järnslag, en sagolikt slagen järntrea till runt sex meter från hål på 17:e – det drygt 200 meter långa par 3-hålet Mickelson efteråt beskriver som ”ett av de farligaste korthål jag spelat”.

– När ronden var över kom Phil fram till mig och sa ”det var en kaxig birdie du gjorde på 17”, säger Stenson.

Tredjerondens 68 slag tar Stenson till -12, ett före Mickelson. Han blir därmed den tredje svensk att ha ledningen i en major inför sista ronden. Senast det hände var i Masters 2012, då Peter Hanson ledde. Första gången var Jesper Parnevik, 1997 på just Royal Troon. På lördagen twittrar Parnevik till Stenson: ”Avsluta vad jag aldrig klarade av. Sverige har väntat länge nog.”

– Det är bara en sak som betyder något imorgon. Jag vet att Phil inte kommer att vika ner sig och det kommer inte jag heller att göra. Det är en fantastisk möjlighet och jag ser fram emot det. Men jag känner att jag inte har något att förlora. Om jag blir tvåa, trea eller fyra spelar ingen roll – det handlar om att vinna, säger Stenson.

Om han räknar med en god natts sömn?
– Absolut, jag sover alltid gott, säger Stenson och ler.

Tillbaka i huset de hyrt för veckan, några minuter från banan, sitter Henrik i soffan med sin hustru Emma. På teven rullar komedifilmen Bridesmaids, det är mest Emma som kollar och hon föreslår att Henrik ska försöka sova. Han tar en dusch och erkänner sen för Emma att det visst är lite svårare än vanligt att somna.

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Foto: Getty Images
Henrik Stenson och Phil Mickelson efter den magiska duellen.

SÖNDAG:

TIDERNAS MAJORSMATCH

Stenson avslutar ännu ett övertygande rangepass, under uppsikt av sin mångårige svingtränare Pete Cowen. En kvart kvar till start. Cowen säger några väl valda ord till sin elev innan de skiljs åt.

Stenson går mot tee. Cowen mot bilen för att köra hem till England. Någon frågar om han inte ska stanna ifall Stenson vinner. ”Näe, jag gillar inte alla ryggdunkningar”, säger den återhållsamme britten, som om han redan vet hur det kommer att sluta.

Stenson ser cool och fokuserad ut på väg mot tee, men inombords bubblar det.

– Det är klart att jag var nervös, man är alltid lite nervös på första tee i de stora tävlingarna, det hade varit dåligt om det inte varit så. Det ska kännas lite fjärilar och lite laddning. Annars betyder det inget, säger Stenson efteråt.

Klockan slår fem över halv tre och på svingelgräs ännu mer finklippt än rajgräset på Wimbledons centercourt 1980, där Borg brottade ner McEnroe i fem set, tar en ny rafflande duell mellan Sverige och USA vid.

Stenson inleder med en trevande bogey, Mickelson med en övertygande birdie.

Game on.

Kvaliteten på spelet – och duellen – är fängslande. Birdie för birdie matchar de varandra. På väg till femte tee säger Stenson till Mickelson att de ”nog har en ganska bra bästbollscore på gång”.

En underdrift.

När ledarduon hålar ut på nian har de bara slagit 32 slag var. Resten av fältet är så distanserat att det inte är utan att man undrar om Stenson och Mickelson smugit ut på enklare grannbanan Portland Course utan att någon märkt det.

Båda gör kaxiga birdies på tian, Stenson treputtar elvan för bogey, Mickelson räddar ännu ett osannolikt par på tolvan och ledningen är delad på 16 under par.

Fortfarande lika på 14:e tee slår Stenson upp en stilig järnsexa till sänkbart birdieavstånd.

– När jag står med sexmeters-putten på 14 tänker jag ”hur många chanser har du egentligen, nu gäller det att trycka i den här, ta vara på den här chansen”, säger Stenson senare.

Putten rullar i, Stenson knyter näven och tar ledningen med ett.

– Sen är det totalt utomjordiskt att sätta den på 15 när man är nöjd med en tvåputt från det avståndet (15 meter), säger Stenson.

Den normalt sett så kontrollerade och iskalle svensken firar sin osannolika birdie med emfas och släpper ut alla flödande emotioner inombords för allmän beskådan. Eftersom de mörktonade Oakley-glasen heller inte sitter där får vi, och Mickelson, se precis hur målmedveten hans brinnande blick är.

 

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Foto: Getty Images
Henrik Stenson och The Claret Jug.

Efter varsin birdie på 16, Stensons tredje i rad, är det uppenbart att svensken befinner sig i det där eftertraktade men svårfångade tillståndet som slentrianmässigt brukar kallas för ”zonen”.

”Jag är lite het”, säger Stenson till några amerikanska journalister på 17:e tee.

Med en underton som dels anspelar på att han just rullat i tre raka birdies, dels att han behöver göra en kvick garderobsrockad för att svalka sig. Svensken sliter bestämt av sig båda sina tröjor och blottar sitt bara bröst för publiken runt omkring, avlägsnar underställströjan helt och drar på sig den gråmelerade Boss-pikén igen.

Sen kliver han lika snabbt tillbaka in i fokuserat spelläge och skickar ännu en svidande knytnäve mot Mickelsons mellangärde, i form av en fulländad järnfyra på 17.

– Den var rakt på, lämnade aldrig pinnen från att den startade. En av karriärens bästa järnfyror, konstaterar Stenson belåtet om slaget som stannar två meter från hål.

Trots missad birdieputt är ledningen två slag inför 18:e och nu ska inget stoppa Stenson, även om hans adrenalinstinna spoon är nervöst nära att rulla hela vägen ner i en gapande fairwaybunker 284 meter bort från tee.

Vinden har mojnat när Stenson förbereder sin birdieputt på sista hålets green och ljum skotsk sommarluft fyller den amfiteater som de jättelika mörkblåa läktarna formar. När den tippar över koppkanten och ner i hålet utbrister Stenson i en sista explosiv segergest, med båda nävarna kraftfullt knutna, och ackompanjeras av en extatiskt jublande publik – många väl medvetna om att hans segerresultat, 20 under par, är nytt 72-hålsrekord i det 156 år gamla öppna mästerskapet.

Mickelson, som slutar 17 under par, lägger armen om Stenson, gratulerar sin kombattant och konstaterar att han själv aldrig spelat bättre och inte vunnit.

En kvart senare får Stenson på nytt ta emot publikens applåder när han presenteras som ”winner of the gold medal and champion golfer of the year”.

Med samlad stämma säger han i segertalet: ”Jag förlorade en god vän i onsdags morse. Jag känner att han har varit med mig hela veckan. Mike – den här är för dig.”

Tårarna rullar försiktigt nerför Emmas kind.

Henrik kysser The Claret Jug och höjer den mot himlen.

SEGERFESTEN: 

VÅRT MÖTE MED MÄSTAREN

Segerpokalens silverglänsande sidor är fortfarande lätt immiga och ur öppningen sipprar doften av välsmakande champagne. Henrik Stenson för vinkaraffen till munnen och tar en välförtjänt klunk. Svensken är förstås segerfestens odiskutabla huvudperson, men antalet hänryckta ögonpar som riktas mot The Claret Jug – den mest klassiska av golfens segerpokaler, som delades ut första gången 1873 – visar också respekten för den. Kanske ännu mer ger det en fingervisning om magnituden av Stensons bedrift.

Knappt fem timmar har passerat sen Stenson rullade i birdieputten som säkrade segern i The Open Championship.

– Jag tror inte att jag kommer att släppa den här i närmsta taget, säger Stenson.

Han greppar silverbägaren med vänsterhanden, lyfter upp en plaststol över huvudet, och bär med sig båda till ett avskilt hörn i lokalen där vi slår oss ned.

– The Claret Jug bredvid en påse Haribo-godis, det är väl en bra kombo, skrattar Stenson när han ställer ner pokalen på bordet bredvid en stor påse godis.

– Vem var det som hade barbecuesås i den? Stewart Cink va? Ja, champagnen smakar i alla fall inte rökigt, försäkrar han.

Du har vunnit din första majorseger. Sveriges första majortitel på herrsidan. Har det hunnit sjunka in, vad du precis har uträttat?

– Jo, lite mer nu. Det är klart att det är fantastiskt stort att få sitt namn bredvid alla de bästa som spelat det här spelet, levande som döda. Det är grymt. Jag har väntat länge på att få en sådan här pojkdröm att gå i uppfyllelse, det känns fantastiskt. Men magnituden av det har kanske inte riktigt sjunkit in. När du väl spelar tävlingen och är uppe i det är det ingen skillnad på att vinna The Open eller Players Championship.

När föddes den här drömmen för dig?
– Jag började spela golf som elvaåring och kollade på The Open när jag var tolv. Jag minns när Ian Baker-Finch vann 1991 på Birkdale. Minnena av Ryder Cup 1989 och Sandy Lyle ur bunkern i The Masters 1988 är också starka. Jag var all in redan från början. Stod där hemma om vintrarna i Ytterby och chippade och puttade på en heltäckningsmatta. Det var golf för hela slanten. Att gå därifrån till att komma ut på Europatouren, att få spela i de här stora tävlingarna och nu vinna en är otroligt coolt. Det visar att om man är talangfull, jobbar hårt och tror på det så kan man nå hela vägen.

På presskonferensen tidigare ikväll sa du att du övertygade dig själv om att det var din tur att vinna den här veckan, hur växte den övertygelsen fram?
– När jag åkte till Masters i våras undrar jag om jag verkligen hade övertygelsen om att jag skulle kunna vinna. Det kan ju ta sin lilla tid att komma dit. Jag läste att Jason Day sagt att han kände sig lugn i fjol, för han kände att det på något sätt var hans tur att få vinna (i PGA Championship). Han hade ju varit grymt nära flera gånger innan han vann PGA-mästerskapet. Nu började jag känna att kan jag sätta mig i läge ska jag nog kunna göra det här till min tur också.

Vad tror du gjorde att du klarade av att faktiskt ta chansen att vinna när du nu var i delad ledning med fem hål kvar?
– Hade jag inte vunnit i Tyskland (tre veckor tidigare) är jag inte säker på att jag hade klarat det. Jag vet att jag är en vinnare och tycker inte att jag behöver bevisa det för någon. Inte för mig själv heller, jag har vunnit tillräckligt i min karriär för att veta att jag är det. Däremot så var det en frustrerande period när jag hade många lägen, antingen var det någon annan som gjorde grymma grejor eller så lyckades jag inte göra det tillräckligt bra vid ett antal tillfällen men det kändes skönt att få vinsten i Tyskland och känna ”okej, vi är tillbaka i vinnarcirkeln då är det avklarat.”

Vi är många som redan känner att din och Mickelsons duell idag förmodligen är den bästa vi sett. Känns det större för dig att ha besegrat en av modern tids absolut bästa spelare?
– Absolut, det är klart att det väger tungt att brotta ner Phil över 36 hål. Det gör man inte varje gång, det kan jag lova. Han ger sig aldrig. Nu var det ju bara en varg att slåss mot men en riktigt hungrig en, det visste jag att han skulle vara, och det gör på ett sätt bedriften ännu större. Det är en ännu större fjäder i hatten.

Ditt segerresultat är också det bästa hittills i The Open, du slog Tiger Woods rekord från 2000 och tangerade flera andra rekord. Vad betyder det för dig?
– Det är klart att det är en bonus att vara stolt över, men det viktiga är att vi har plockat hem den här nu (säger han och tittar på The Claret Jug). Givetvis för mig själv, men för svensk golf, för de som har provat tidigare, och jag tillägnar ju den här segern min kompis Mike som gick bort i onsdags. Men det händer många andra grejor nu. Båten har jag lovat bort vid majorvinst, så den ska en polare få. Och caddien har rökförbud efter midnatt. Det var ett vad för 18 månader sen med en av hans kompisar i Tampa. Vinner vi en major så skulle han sluta röka. Jag har ju hållit min del av dealen, nu är det upp till bevis för honom. På sjuan sa jag till honom att ”njut av den där ciggen nu, för det kan vara en av de sista du tar”.

DOKUMENT: Stensons sagolika triumf på Troon
Foto: Christer Höglund
Henrik Stenson häller upp champagne i The Claret Jug.

När du tittar på The Claret Jug, finns det några namn som sticker ut för dig?
– Jag sitter ju här med alla de som har varit bäst på att spela det här spelet. Tiger, Phil – det är de två som har varit mest framgångsrika under min aktiva karriär. Går vi tillbaka så hittar man barndomsidolerna Seve och Faldo som finns här och alla andra hjältar bakåt. Nicklaus, Watson, Player. Det är otroligt. Nu är man odödlig i golfhistorien.

Det är inte så dumt att vara.
– Nej, det är en otrolig stolthet. För alla som har varit med och slitit och hjälpt en på vägen. Det är för mer än bara sig själv som man vinner en sån här seger.

Känns det mer så nu, när du firar med alla här?
– Ja, man känner att det är folk som vill att det ska gå vägen för en. De vet att man har varit nära. Det värmer absolut, ihop med hela Golfsverige och alla andra. När jag trycker i birdies på 14 och 15 måste det ju ha exploderat i tv-sofforna hemma i Sverige. Det hade man ju velat ha en sådan där splitscreen att se, som när Frankrike gjorde mål i EM, hur det bara exploderar ute på gatorna. Alla individuella golfare som satt och hejade på och bara flög upp när jag tryckte i den putten.

Nu har du nått ett livslångt karriärmål. Vad händer nu?
– Jag ser att jag har 3–4 år kvar i toppen och det var därför jag visste att jag har 12–14 chanser kvar att vinna majors, så det gäller att komma förberedd att försöka ta dem. Det känns lite overkligt när jag nu har lyckats gör det. Framför allt när det har varit så mycket snack om det i så många år. De som är insatta i golf vet ju hur svårt det är att vinna ett sådant här mästerskap. Samtidigt avgör det här inte om jag ska vara nöjd med min karriär. Det är grädden på moset, men jag har haft en fantastisk karriär som professionell spelare under 17–18 år nu. Jag har rest världen över och vunnit i alla världens hörn, det här var sista pusselbiten för att göra det komplett. Men jag hade aldrig lämnat spelet och inte varit fantastiskt stolt och nöjd över vad jag har presterat med eller utan en majorseger.

Även om de sista meningarna från Stenson kläs i ödmjuka ord av att söndagens seger i någon form var en bonusprick över det berömda i:et, något som förhöjer och inte definierar hans karriär, signalerar 40-åringen mellan raderna en påtaglig känsla av lättnad.

Han har i många år vetat och visat att hans spel räcker för att besegra vemsomhelst i världstoppen och därmed rimligen också för att vinna en av de fyra stora titlarna.

Det fattades bara att göra det och när segern nu äntligen är bärgad ser det, timmarna efter avgörandet, bokstavligen ut som att ett stort ok lyfts från Stensons axlar.

Han är uppsluppen, bjuder frikostigt på skumpaklunkar ur The Claret Jug och har svårt att inte låta mungiporna spricka ut i ännu ett genuint leende. Även när den hundrade selfiebilden i ordningen ska tas. Eller när den åttiofjärde hålflaggan eller kepsen ska signeras.

Stensons iPhone plingar till. Ett nytt grattis-sms trillar in.

– Den hade laddat ur. Men det måste vara helt galet. Här är alla olästa, säger han och börjar scrolla
ner i meddelandelistan.

Tourkollegan och vännen Justin Rose namn svischar förbi. Totalt har Stenson 131 olästa sms – nytt rekord bekräftar han – men det dröjer inte mer än en minut innan den summan är 132 och så lär det fortsätta en tid framåt (någon dag senare tar Tiger Woods kontakt för att gratulera).

Jag märker att du ler lite varje gång du ser The Claret Jug i ögonvrån.
– Så kommer det nog vara länge. Men jag har egentligen aldrig känt den där riktigt ”goa” lyckokänslan när man gjort något extremt bra. Den brukar sällan infinna sig precis efteråt, utan den kommer ofta senare. Det kan bli någon… (Stenson knyter båda nävar och grimaserar, inte olikt segergesten när birdieputten rullade i på 18:e), ja en liten sån när jag är för mig själv. När jag känner ”fan va gott”.

Följer The Claret Jug med till sängen ikväll?
– Haha, jag har inget utarbetat manus för hur det här ska gå till. Det här är lite som vår första dejt. Vi får väl treva oss fram litegrann och se var det hela slutar.

Kärlek vid första ögonkastet?
– Ja, det får man säga. Jag har aldrig varit girig när jag fått frågan om vilken major jag helst ville vinna, har man ingen tar man vilken som, men som europé så kan jag säga att det fanns en major som var nummer ett på önskelistan. Det var den här.

Nu är den hans. Både segerpokalen, i ett år, och inristningen som följer med den. En inteckning inte bara i golfens mest berömda silverbägare, utan i sportens eviga historieberättelse.

Där sagan om den rafflande tungviktsduellen mellan Stenson och Mickelson – som matchade varandra slag för slag och birdieputt för birdieputt under helgronderna på Royal Troons prövande links den där juliveckan 2016 – kommer att återberättas på klubbhusterrasser i Sverige och runtom i världen många år framöver.

Varje gång med samma slut.

Att Henrik Stenson söndagen den 17:e juli vann The Open Championship.

Den första majorsegern.

Scroll to Top