Det var i december 1985.
På det sista hålets green på Biltmore Golf Course i Coral Gables i utkanten av Miami stod den 17-årige skåningen Magnus Rosenbäck över en tremeters uppförsputt.
Om han satte den skulle han vinna Orange Bowl, inofficiella VM för juniorer. En bedrift som ingen annan svensk, manlig golfare gjort – varken förr eller senare. (Men Catrin Nilsmark vann ”tjejernas” tävling året innan).
– Jag var tvungen att sätta den och jag gjorde det också, berättade Magnus för Svensk Golf-reportern Lars-Åke Persson.
Vi djupdök i Svensk Golf-arkivet (du vet väl att du kan läsa alla utgåvor sedan 1946 här på sajten?) och hittade klippet om Magnus märkvärdiga framgång.
Orange Bowl var och är ju en fantastisk skalp. Fem år senare vann Tiger Woods tävlingen. På bucklan finns också andra fina namn som Gary Koch och Mark Calcavecchia. På damsidan har Christie Kerr, In-Bee Park och Alexis ”Lexi” Thompson följt efter vår egen Catrin Nilsmark.
Magnus, som tävlade för Romeleåsen, gick sista rundan tillsammans med två spelare som skulle bli framgångsrika proffs på PGA- och Europa-touren: Robert Gomez och fransmannen Thomas Levet.
– Gomez var riktigt udda. Han hade på sig ett par Walkman-hörlurar med hårdrock under hela rundan.
Och när vi läst notisen började vi undra: Vad hände egentligen sedan med Magnus Rosenbäck?
Han fick erbjudanden från flera college med fina scolarships. Men det blev aldrig något USA-studerande.
– Nej, jag valde att bli proffs direkt här hemma, berättar Magnus från hemmet i Malmö.
Magnus spelade på Svenska Touren, Challenge-touren, i Asien och i Australien. Ett tag var han också medlem i Team Sweden. Men utvecklingen gick kanske inte riktigt som han hoppats och trott – mycket på grund av envisa skador.
– Men så småningom kände jag att spelet började lossna. Jag kom tvåa i Gevalia Open (Gävle) och fyra på Singapore Masters, minns Magnus.
Och ungefär där tog det slut. 1994 skadade Magnus tummen svårt.
– Den höll helt enkelt inte för golf. Jag genomgick två år med operationer men kunde aldrig komma tillbaka.
I stället blev det en civil karriär inom vindkraftsbranschen.
Men det måste väl ha varit bittert att avsluta en proffskarriär i förtid, som 26-åring?
– Det är klart att det var tråkigt. Men på sätt och vis var jag ju lyckligt lottad: Jag kunde helt enkelt inte fortsätta.
Spelar du golf fortfarande?
– Det blir någon runda om året.
