Den uppvikta kepsen är på plats, outfiten moderiktig och kroppen friskare än på länge. Foto: Jensen Larson Photography

Spela

En rond med Jesper Parnevik

Han satte svensk herrgolf på världskartan. Sedan kom skadorna, både allvarliga och konstiga. Nu känns kroppen kurant och Jesper Parnevik tar ny sats mot touren – för att finansiera barnens collegestudier.

Text: Oskar Åsgård • 2013-03-22

Jesper Parnevik

Ålder: 48 år.
Bor: Jupiter,Florida, USA.
Hemmaklubb: Medalist Golf Club.
Bästa golfminne: “Ryder Cup är det som varit roligast – och mest nervöst. Jag minns när Sergio och jag spelade mot Mickelson och Furyk 1999. Jag var sju under efter tio hål och att göra det på den arenan, det var stort.”
Bonusinfo: Det krävdes bara en tagning när Jesper med familj och vänner spelade in “Gangnam Style-videon” som blivit en klickfavorit på YouTube, med nästan 100 000 visningar. Redigeringen skötte Jesper själv, men den tog närmare 15 timmar.

Matchresultat: Jesper Parnevik vs Svensk Golf 5/4.

EN ROND MEDHär är andra Svensk Golf mött i år.Louise Permelin
Sara Thunebro
Alexander Hjalmarsson

Det började med höfterna.

Den vänstra opererades hösten 2000. Den högra i augusti 2009. I ländryggen har han en kota spräckt i tre delar. I nacken ett ömmande diskbråck.

Men innan skadelistan summeras hittar vi också ett antal absurda olyckor som grusat möjligheterna att ta sig tillbaka ut på touren. Som den brutna tån efter att ha sopat in foten i en ölback på sin båt. Ett brutet långfinger efter att ha snubblat över en resväska på hotellrummet. En söndertrasad högerhand efter att ha fastnat i en motordriven båtvinsch. Och senast, i slutet av förra sommaren, en spräckt häl efter att ha halkat på en leksak i trappan till radhuset i Åkersberga.

Ändå står Jesper Parnevik framför mig på den välklippta drivingrangen på Medalist Golf Club, i sydöstra Florida, och slår golfbollar.

– Kroppen mår bättre, så bra som det känns nu har det inte gjort på väldigt länge. Nu är det kul igen, att kunna lira på riktigt och inte vara handikappad från början, säger Jesper.

Medan jag lyssnar till distinkta bollträffar och ser slagen susa iväg i snygga, perfekt avstämda bollbanor mot den molnfria himlen är det lätt att glömma bort att Jesper hunnit fylla 48 år.

Under läppen göms en nybakad snusprilla. Bakom örat sitter en peg. Kepsskärmen förstås uppvikt på karakteristiskt vis.

Den smala silhuetten bevisar också hur några extrakilon knappast unnats och de bländvita nya Pumabyxorna tillsammans med den välsittande, ljust turkosa dragkedjetröjan påminner om Jespers dagar som stilbildande ikon i golfvärlden.

Men ungdomens glansdagar är förbi. Nu handlar det om att få en 48-årig kropp, sving och psyke i form inför comebacken på PGA Tour.

Vägen tillbaka har tagit tid. Jesper beskriver rehabiliteringsträningen som en “jävla tråkig process”, men också hur han inte vågar ta några risker för att den hårt frestade kroppen ska fortsätta hålla för belastningen som en tourcomeback medför. Därför kliver han upp tidigt varje morgon för att få in de nödvändiga fysträningspassen. Att kroppen nu håller för mer golfträning gör att han känner sig redo.

– Jag hatar att inte kunna slå bollen som jag vill och har alltid tränat tills det har suttit, jag har aldrig lämnat banan halvnöjd. Till och med när det blev mörkt kunde jag fortsätta tills det kändes bra. De senaste åren har jag inte kunnat göra det utan tvingats lämna rangen på kvällen med vetskapen, när jag kliver upp på första tee nästa morgon, att det fortfarande inte sitter, berättar Jesper.

Hobe Sound är en liten, fridfull ort som erbjuder skön livskvalitet åt de drygt tiotusen invånare som bor här. Floridas generösa sol skiner mer än två tredjedelar av dygnets ljusa timmar, året om. Precis som denna fredag.

Här ligger Medalist Golf Club, en privat klubb med exklusivt klientel. Majoriteten av bilarna på parkeringen bär prislappar en bra bit norr om en halv miljon kronor och här samsas pensionerade hedgefondmiljonärer med flerfaldiga tourvinnare.

Jesper morsar och pratar en stund med en av medlemmarna på puttinggreen. De “vanliga” medlemmarna är vana att se tourspelarna glida omkring här – Fredrik Jacobson, Dustin Johnson, Rickie Fowler, Tiger Woods och ytterligare ett dussintal PGA Tour-proffs är medlemmar i klubben.

Inga problem att hitta sparringpartners med andra ord.

– Vi spelar oftast “Wolf”, femmanna är roligast. Inte sällan hänger några medlemmar på. Ganska många är hyfsat duktiga golfare och de gillar att gambla också, säger Jesper.

Hans iPhone plingar till. Glaset på framsidan är spräckt efter ett fall. Egentligen är det inte hans, utan en lånetelefon, den egna tappade han i vattnet nyligen. Meddelandet är från 13-åriga dottern Philippa.

– Hon ska gå på Justin Biebers konsert i Orlando idag och vill att jag ska fixa in henne backstage. Det är ju inte jättelätt nu när konserten börjar om sex timmar, säger han med en lätt suck samtidigt som han scrollar fram en lämplig kontakt, skriver ner några snabba rader och trycker på send.

Sedan visar han vägen till första tee.

Vår niohålsmatch är dock över redan innan första bollen har lämnat peggen. För när förhandlingen om handicapslagen avslutats kliver jag, med en vinterrostig fyra i handicapkortet, upp på första hålets backtee med blott tre slag tillgodo på en niofaldig vinnare på PGA och European Tour.

Några sekunder senare seglar Jespers boll säkert ner strax höger om mitten av fairway, med wedgeavstånd kvar till flaggan.

I den andan fortsätter Jespers spel.

Trots att motståndet i dagens match knappast tvingar honom att utsätta tävlingsnerverna för några påtagliga påfrestningar märks att han är fokuserad på uppgiften inför såväl slag som puttar. Den precist avvägda järnsexan som skruvar in till två meter från pinnen på tvåan visar upp spår av det kompetenta järnspel som runt millennieskiftet var ansett som ett av världens absolut vassaste. En känsligt hålad birdieputt från sex meter på fyran visar att puttningen också finns där.

Jesper rattar golfbilen rappt och med någon rivstart emellanåt. Om hans fulla hjärnkapacitet är fokuserad på golf när järnsexor ska svingas är intrycket att påtagligt många tankar och infall samsas innanför den brunbrända pannans fåror emellan slagen. Samtalsämnena spänner från Lance Armstrong till allemansrättens räckvidd och när Jesper, samtidigt som vi spelar igenom en grupp på femte hålet, springer ner till vattenhindret för att försöka få en meterlång alligatorbebis att sprattla till och plaska för fotografen känns han ganska långt ifrån sinnebilden av en 48-årig fyrabarnsfar.

Medlemmarna i gruppen vi spelar igenom skakar på huvudet och skrattar. 

– Även ju äldre man blir, så tror man fortfarande att man är 25. Du fastnar där någonstans, säger Jesper.

Trots att han vänligt visar lämpliga spellinjer och artigt hjälper till att leta efter mina vilsna bollar i vegetationen utanför fairway tar matchen ett väntat slut på femte hålet.

Segersiffrorna skrivs till 5/4. Jesper har träff at samtliga greener och är två under par.

Jag tittar ner i scorekortet och drömmer om de extraslag som väntade på hål 6 och 9.

Med sin rehabiliterade kropp och ett drygt dussin starter att se fram emot på PGA Tour under 2013, via en så kallad medicinsk förlängning av hans spelrättigheter, återstår nu att hitta tillbaka in i det fokus som resulterade i fem PGA Tour-segrar mellan 1998 och 2001.

– De gånger det känns bra går det ju riktigt bra. Men det är en sak att ha träningsdriv och ge sig fan på att komma i form igen. Sen gäller det att hitta det totala tävlingsdrivet på banan, säger Jesper.

Mätt är han inte.

– Nej, mätt blir man aldrig. Golfare är drömmare, det gäller alla oavsett nivå. Alla vill slå det där slaget lite bättre. Man blir aldrig nöjd och det är skönheten med det. Det är som ett riktigt passionerat, halvgräligt förhållande. Full kärlek ena dagen, gnäll och slagsmål nästa dag och sen full kärlek igen. Så det blir ju aldrig tråkigt.

Vad finns i dina drömmar?
– Drömmen är att ha chansen sista nio på en söndag. Det svåra blir att ta sig dit. Väl där är det nog ungefär som att cykla. Men att stå och fokusera i en tremetersputt för par på torsdag morgon, det är lite svårare. Jag kan inte ha som mål att vinna, men som det känns nu kommer jag i alla fall att ha chansen vid något tillfälle.

Jag frågar om Jesper någonsin tänker tillbaka på de där söndagarna i juli 1994 och 1997, när han var så retsamt nära att vinna The Open Championship.

Det gör han inte.

Han känner inte heller att han har något kvar att bevisa för någon. Däremot kommer ekonomiska incitament att förlänga karriären längre än han ursprungligen planerat.

– Man behöver tjäna ihop lite stålar för att betala för barnens collegeutbildningar. Fyra ungar som ska på college, det är f-n inte billigt, skrattar Jesper och skruvar samtidigt lite på sig.

– Alla är bra i skolan också så de söker ju in till Ivy League-skolor och då drar det iväg till en halv miljon dollar per unge och det räknade man ju inte med för några år sen.

Med över 140 miljoner inspelade kronor i karriären ligger det nära till hands att tro att sådana utgifter inte skulle knäcka Jespers balansräkning. Men många miljoner har investerats i diverse projekt – bostäder i Colorado, resorts i Costa Rica och Bahamas och ett vitaminföretag – som ännu inte avkastat som förväntat. Likaså krävde byggnationen av det 1 400 kvadratmeter stora huset, döpt till Casa Mia efter hustrun, en investering i mångmiljonklassen.

Samtidigt har skadeproblemen lett till att det bara trillat in en knapp miljon kronor i prispengar på Jespers konto sedan 2009. För tre år sedan låg både hus och båt – en 58 fot lång Fairline Squadron – ute till försäljning, men de blev aldrig sålda. Jesper och Mias diskussioner att flytta hem till Sverige har inte varit populära hos barnen.

– När vi tar upp frågan att faktiskt flytta blir det ramaskri, då hotar de med att adoptera nya föräldrar, säger Jesper och skrattar.

Han tillägger att han egentligen inte heller lockas av mörka vintrar och snöslask efter snart 20 år i soliga Florida.

Om två år, när Jesper fyller 50 år, kan vi därför se fram emot att se honom pegga upp på den amerikanska seniortouren – Champions Tour.

– Jag svor ju på att jag aldrig skulle lira Champions Tour, jag tyckte att det var skitlarvigt att hålla på så länge, men det kan jag säga till hundra procent att det kommer jag att göra nu. Det låter faktiskt skönt med tre rundor och ingen cut, säger han och berättar hur polarna Nick Price och Mark Calcavecchia talat gott om livet på seniortouren.

Så länge Jesper inte fastnar med hand eller fot i ett alligatorgap innan 50-årsdagen är känslan att han har goda förutsättningar att konkurrera om kronor och titlar på veterantouren.

Vi skiljs åt vid klubbhuset strax efter tre på fredagseftermiddagen. Solen börjar kila neråt.

– Jag läste ett bra citat av Michelangelo häromdagen. Han sa att “om folk visste hur hårt jag har arbetat för min skicklighet, skulle det inte verka lika mästerligt” och så är det. Att man tränat den där putten i 20 år och tusentals timmar ser ingen. Ändå känner man att det är värt det, säger Jesper innan han styr golfbilen mot rangen för ytterligare några timmars träning.

Det är inget annat än mästerligt.


Text: Oskar Åsgård • 2013-03-22
SpelaNyheter
Scroll to Top