På en plats där det tidigare varit helt obrukad mark finns det nu något som ser ut som en enorm green. Men det är inte bara en green.
Området är skyddad av tjusigt klippta häckar och med en robust grind vid ingången, och när man kommer in ser man 18 flaggor utplacerade på det oklanderligt skötta gräsområdet. Det är Bro Hof Slott Golfklubbs tredje bana. En bana där man endast får använda en putter.
På banan spelades den första upplagan av Scandinavian Putt Masters i lördags. En tävling som ställer de bästa puttarna i landet mot varandra, både från golfen och bangolfen. 250 000 kronor stod på spel där vinnaren tog hem allt.
Med 15 i handicap och ett golfår med så många treputtar att hälften vore en katastrof, deltog jag i tävlingen. Här är fem insikter jag tar med mig från tävlingen.
Så mycket sitter i ögonen
Att gå ut på tävlingsbanan som 15-handicappare var inget mer än obehagligt. Det sägs att en golfare inte ska se hindren framför dem, man ska se möjligheterna. Men det enda jag såg var de oräkneliga unduleringarna.
”Det är ju som en svart pist!”, beskrevs en del av banan som. En klassisk Augusta-benämning använde jag mig av för att beskriva samma del.
Att läsningen av puttar var viktig visste jag sedan tidigare, men jag hade inte förstått vidden av det. På vissa hål av Bro Hofs puttingbana spelade det inte någon roll om du hade rätt fart, du kunde sluta upp fem meter ifrån ändå. På de allra flesta hålen visade det sig att det fanns dolda korridorer där bollen måste rulla i. Några centimeter till vänster och du rullar av green, några centimeter till höger och du hamnar i en avrinningsyta.
Vinnaren av tävlingen, bangolfaren Kevin Sundström, låg på fyra över par efter finalrondens åtta första hål. Anledningen? Han hittade inte läsningen.
Resterande tio hål gick han på -2. Anledningen? Han hittade läsningen.
Att jag själv missade cutten med två slag vill jag gärna skylla på att läsningen inte var där. Men sanningen är (bland annat) att jag aldrig tränat läsning av puttar. Det kommer att ändras efter det här.
Nästan allt sitter i känslan
Ni vet hur det är. När man tänker för mycket på att starta bollen på linjen så blir putten antingen alldeles för lång eller för kort. När man tänker för mycket på farten kan bollen hamna åt helt fel håll.
Med mycket träning kan balansen mellan de två bli bättre. Men det kan vara svårt att få tid till mycket putträning (inte minst om driving rangen är nära puttinggreenen).
Lägg till de otaliga instruktionsvideor som cirkulerar på internet och sociala medier och en perfekt cocktail av ingredienserna till puttyips uppnås. Då kan svaret vara att gå tillbaka till det mest basala. Att bara känna hur det ska kännas att slå iväg putten.
Kevin Sundström berättade efter sin seger att det är just känslan som är en av de största skillnaderna mellan de som är riktigt bra och oss som är mindre bra.
Bro Hofs puttingbana har höjdskillnader som närmast liknar avrinningsytor till upphöjda greener. Det gör att den putteknik man tränat in snarare är ett hinder än en trygghet. Då kan det vara bra att leta efter en bra känsla, som om man ska kasta ett hopskrynklat pappersark i papperskorgen, snarare än att tänka på överkroppens vinklar vid bollträff.
Drive for show – (andra)putt for dough
På Scandinavian Putt Masters gick man i trebollar. Efter två rundor sattes en kvalgräns och finalrondens ordning bestämdes efter resultatlistan. Eftersom undertecknad missade cutten (med endast två slag ska understrykas) kunde jag följa ledarbollen under avgörandet.
En av de mest drabbande iakttagelserna var kroppsspråket inför andraputten. För vid första anblick är det förstaputten som är mest kritisk, och med tanke på onduleringarna är det självklart så. Men i kampen om förstaplatsen mellan Kevin Sundström och hemmaspelaren Daniel Jonsson lämnades inte en enda andraputt åt slumpen.
För det var den som skulle hamna i hålet. Om den inte gjorde det hade förstaputten varit till ingen nytta. Så oavsett om det var tre meter eller 25 centimeter till hål var förberedelserna identiska. De hade en rutin där varje rörelse, varje position av händer och klubba var samma varje gång.
Jag själv, och framför allt en av mina spelpartners som också missade cutten, tog inte andraputten på samma allvar. Vi sträckte oss efter bollen för att inte gå i någon annans linje och vi puttade trots att vi tvivlade på linjen. Det gjorde inte de som hamnade på pallplatserna.
Det är inte missarna som definierar dig
Alla missade. En spelare slog en för hård putt som gick över ett krön och hamnade ungefär 30 meter från hål. Under finalvarvet var det ett hål med en uppförsbacke med lutning som skördade i snitt ett offer per treboll. Alla slog någon dålig putt.
Men Kevin Sundström missade mindre än alla andra, och på bättre ställen. Inte bara höll han sig ifrån avrinningsytor, hans missar var under finalvarvet inte mer än två meter.
Jo, under de första åtta hålen när läsningen inte satt. Men då, berättade han, kom han ihåg golfen mest ikoniska oskrivna regel: på sista nio kan allt hända. Efter en miss kom han ihåg att det är i slutet saker brukar hända.
Så rätt han hade. När motståndarna började missa, på sista nio, började Kevin missa bättre – och därmed sätta fler viktiga puttar.
Golf innebär alltid en unik upplevelse
Det är bara när man spelar med de bästa som man förstår vilken unik sport vi sysslar med. För det finns få tillfällen en amatör, till och med en nöjesspelare, vid givna ögonblick kan matcha de allra bästa.
Jag har varit tydlig med att jag inte klarade cutten, och det borde jag inte göra heller. Men jag gjorde vissa hål lika bra, och till och med bättre, än några av landets bästa puttare.
Är inte det hisnande?
Deras kvalitet är något helt annat. Men vid korta tillfällen har vi en chans att åstadkomma det som de gör.
Jag fick spela två rundor med Sveriges bästa puttare. Jag slog ett par puttar som liknade deras. Sen fick jag på nära håll se deras enorma kvalitet. Det är golf. Och oavsett hur banal den här insikten är, så är det en av storheterna med den här sporten.
