Jodå! Tittarfavoriten Joel Dahmen är med i år igen. Foto: Getty Images

Redaktionen resonerar

Så bra är Full Swing säsong 2

Redaktionen resonerar om de tre första avsnitten i Netflix-serien.

Text: Svensk Golf • 2024-03-06 Uppdaterad 2024-03-06

Andra säsongen av Netflix-serien Full Swing ligger ute på streamingtjänsten nu. I åtta delar får tittarna följa med innanför och utanför repen på PGA Tour, majors, LIV-tävlingar och Ryder Cup. Redaktionen resonerar om vad de fick se i de inledande avsnitten.


Avsnitt 1. Mycket fokus på Rory McIlroy som fått den oönskade rollen som PGA Tours talesperson mot LIV Golf League. I andra ringhörnan står kompisen och LIV-spelaren Brooks Koepka. Avsnittet avslutas såklart med bomben som slog ner i juni förra året där PGA Tour-kommissionären Jay Monahan i hemlighet slutit fred med PIF (saudiska statens investeringsfond som bland annat finansierar LIV Golf League).

Olof Åsgård, digitalt ansvarig: Netflix är duktiga. Men precis som i F1-serien Drive to Survive så måste de sluta prata med ointressanta människor. I det här fallet Brooks Koepkas fru.

Eric Franzén, chefredaktör: Chad Mumm och Vox Media gör ett lysande jobb sett till produktionsbiten. Drömska drönaråkningar över rangen på Medalist Golf Club ihop med rörlig och ärlig handkamera inne i omklädningsrum och fysbussar.

Olof Åsgård: Hur fick Netflix tillstånd att filma inne på Augusta National?

Eric Franzén: Det har gläntats lite på den strikta policy-dörren där under senare år. Från när Bryson och hans YouTube-kompisar i Dude Perfect fick fri lejd i Amen Corner till att Netflix fått tillstånd att åtminstone kunna lufta en kamera på väl valda platser.

Olof Åsgård: Alla borde gilla Rory McIlroy. Jag är Lazio-fan men tycker ändå att Francesco Totti var en gudabenådad fotbollsspelare. Jag ställer mig utanför PGA Tour och LIV Golf League. Men de som är för den ena eller den andra borde ha respekt för McIlroy.

Eric Franzén: Den starka punkten i första avsnittets berättande del är skildringen av Rory McIlroys uppenbara frustration, och vägen mot att han tog ett steg tillbaka som PGA Tours främste man på barrikaderna. Den trevande rivaliteten mot Brooks Koepka är en mer konstruerad tråd som löper genom avsnittet, och haltar en del i mina ögon.

Olof Åsgård: Varför fokuserar de på att det inte skulle finnas kvaliteter på LIV? Klart att det finns toppspelare där nu och medan detta filmades. Fokusera på att djupet i den ligan saknas istället!

Olof Åsgård: Brooks Koepka säger att allt handlar om majors. Eftersom han har vunnit majors så kan han ju faktiskt strunta i alla tävlingar och tourer och bara spela majors. Nu vann han PGA Championship igen och får fritt majorspel i fem år till…. Hur kan han då sedan få ögonen att se ut som dollartecken när han pratar LIV-kontrakt med Jake Paul? Nej, karln kan inte tro att vi tar detta på allvar. Fast han bryr sig ju förstås inte ett dugg om vad vi tycker.

Eric Franzén: Bitarna där skilda klipp från spelet vävs ihop flyger inte riktigt. Blir lite baktungt när Rorys tragglande spel på Augusta får lite väl mycket svängrum, medan Jon Rahms mäktiga söndag tilldelas en millisekund. I Drive to Survive funkar det utmärkt när vissa rivaliteter bakåt i fältet får överskugga tätstriden. Men när det översätts till golfen blir det mest en tempomässig pyspunka.

Olof Åsgård: Två majors (The Masters och PGA Championship) i första avsnittet. Vad ska resten av avsnitten handla om?

Olof Åsgård: Ajajaj, Justin Thomas. Att göra sig lustig över Mito Pereira på mästarmiddagen inför PGA Championship när Mito inte är där. Det var inte snyggt!

Eric Franzén: Även om kamerorna obönhörligen skickats ut när middagen och det verkliga snacket börjat på riktigt så förmedlar scenerna inifrån rummet en stark närvarokänsla. Jag väntar nästan på att Phil ska knacka på axeln och be mig att skicka saltkaret.

Olof Åsgård: Koepkas tränare (eller nåt) dyker upp i en stol iklädd golfgymdräkt och säger märkliga saker. Hur kom han med, Netflix? Vad har han gjort för att få det här utrymmet? Och hur kan ni fortsätta filma honom när han bara säger tokigheter?

Olof Åsgård: Intressant att Rory vill bygga om svingen och pratar med svingcoachen om det i omklädningsrummet direkt efter sista ronden i PGA Championship.

Eric Franzén: Absolut en av avsnittets bästa scener. Träffar rakt in i golfhjärtat med den maktlösa uppgivenhet som alla kan känna igen sig i. Fjärran från det malande pratet om processer som tourernas presskonferenser ofta kantrar i.


Avsnitt 2. Fokus på Rickie Fowler som tagit sig ur en lång svacka och Dustin Johnson som fått kritik för sin övergång till LIV Golf League och som har svårt att få till det i majortävlingar. Båda spelade bra i U.S. Open på Los Angeles Country Club men tappade och fick se Wyndham Clark vinna. Att PGA Tour slutit fred med PIF avhandlas och vi får en inblick i hur chockade och besvikna många spelare blev. Främst eftersom de inte fått någon som helst förhandsinformation. Rory McIlroy är milt uttryckt uppgiven.

Olof Åsgård: Väldigt intressant att se spelarnas reaktioner och att det verkligen blev en total chock för alla. Jag förstår att Jay Monahan behövde en paus efter spelarmötet. Synd att vi inte fick höra vad som sades därinne men han verkar ha fått sig en rejäl avhyvling.

Olof Åsgård: I Sverige skulle Dustin Johnson fått gå ut genom bakdörren på mönstringen. I USA skulle de kunna välja honom till president om några år. Han är komiskt cool, avslappnad och skön. Men så fort han öppnar munnen är det komiska över, att låta mikrofonen stå på blir nästan lyteskomik.

Eric Franzén: Och priset för den ultimata tillspetsade klichébilden av hur tillvaron som PGA To… sorry, LIV Golf-spelare i Jupiter går till scenen där Dustin tar några loja kliv ut från sitt hus, raka vägen ner till båtplatsen där han greppar ratten och konstaterar att livet är ganska okej. Koncentrationen av båtplatsvänliga sjötomter med infinitypooler verkar bli något högre än i första säsongen, noterar vi med spänning.

Olof Åsgård: Simon Forsströms U.S. Open-badge är i bild! Simon Forsströms U.S. Open-badge är i bild! Simon Forsströms U.S. Open-badge är i bild!

Olof Åsgård: Inte förvånad över att Dustin Johnson missar infarten till Los Angeles Country Club. Paulinas reaktion i passagerarsätet vittnar om att det inte var första gången som hennes make körde vilse. Vi får hoppas för bådas skull att det är hon som har hand om bankkontot.

Eric Franzén: Hela den här ”första-gången-spelarna-träffar-varandra-sedan-sammanslagningsbeskedet”-dramatiken som präglar delar av bitarna från U.S. Open känns liiiiiite uppskruvad när man tänker på att de flesta troligen stod någon bollpåse bort från varandra vid rangen på Medalist, Bears Club och liknande ställen bara någon dag innan. Även om alla inte kompishänger med varandra så lär de stöta på varandra hyfsat frekvent – med nonchalant bro hug oavsett vilken tour det knegas på.

Olof Åsgård: Känslan är att det varit mer golfspel i de här två avsnitten än under hela första säsongen.

Olof Åsgård: Det gör fortfarande ont i mig att Rickie Fowler inte vann U.S. Open. I mina ögon är han en stjärna, oavsett om han spelar bra eller dåligt, som golfen behöver fler av. Att Netflix är med och fångar hans seger ett par veckor efter nederlaget räddar avsnittet.


Avsnitt 3. Av introt att döma verkar avsnittet handla om tittarfavoriten från förra säsongen – Joel Dahmen… och Wyndham Clark som olikt Dahmen tagit sig ur sin mentala svacka och börjat leverera resultat.

Olof Åsgård: Definitionen av golfrealitymys: Joel Dahmen rengör sin egen pool i dåligt ompysslad trädgård! Det här blir nog också ett bra avsnitt. Kanske bättre än de två första, som för övrigt var kanon!

Eric Franzén: Jag låter avsnittet snurra igång, med ganska ljumma förväntningar inombords. Är övertygad om att det ska serveras en snabbtuggad fortsättning på fjolårets rättvist sönderkramade avsnitt med Dahmen och caddien Geno, där deras givna karaktärsroller befästs ytterligare. Det dröjer dock inte länge innan farhågorna pulveriserats. Det övergripande temat om mental träning kunde fallit platt till marken. Istället avhandlas Dahmen och Genos olika syn på arbetsmoral och ett närgående möte med Wyndham Clark som sakta kryper in under skinnet på oss tittare. Tack, Netflix! Tack, Chad Mumm!

Olof Åsgård: Upplägget i det här avsnittet är ju som taget ur ett Hollywood-manus. Joel Dahmens mamma dog i cancer, han har uppenbara mentala problem som påverkar spelet minst sagt negativt men vill inte ta hjälp av en idrottspsykolog. Wyndham Clarks mamma dog i cancer, han hade rejäla problem på banan på grund av mentala spöken. Tog motvilligt hjälp av en idrottspsykolog, får ordning på tankarna och vinner U.S. Open.  

Olof Åsgård: Joel Dahmen är en av oss! Vi förstår precis hur han känner och vi gör exakt som han gör – svingar motvilligt och krystat med en hafsig sekvens och vill bara att allt ska ta slut så vi kan gå hem och rengöra poolen med ett glas vin i handen. 

Eric Franzén: Tja, med reservation för att vi inte kanske sitter i ett privatplan och tycker att missa kvalgränsen med ett slag i US Open är det absolut värsta som kan drabba hela den samlade mänskligheten. Samtidigt är jag väldigt glad över att Dahmen inte känner sig tvingad att försvara sin relaterbara image till varje pris, utan tar med oss in i Learjetens innersta för den mäktiga scen som allting utmynnar i.

Olof Åsgård: Klart att det här avsnittet skulle sluta i tårar. Joel Dahmens relation till sin lojale caddie är något av de bästa som golfvärlden kan visa upp just nu. 

Eric Franzén: Okej, det här får stanna vid tre minst sagt lovande avsnitt. Jag har liksom ett riktigt jobb att sköta vid sidan av att titta på streamade golfdokumentärer. Laddningen inför de fem återstående episoderna som väntar, där de tre sista kulminerar i 2023 års Ryder Cup, är påtaglig och det lär offras någon timmes nattsömn inför morgondagen. Det jag hittills har sett innebär ett tydligt steg i rätt riktning, jämfört med den stundtals rätt trevande första säsongen.

Läs också:


Text: Svensk Golf • 2024-03-06
NyheterFull SwingNetflixNyheterRedaktionen resonerar
Scroll to Top