Känslan var likadan inför 2014 års The Open på Royal Liverpool GC.
Laddad och förväntansfull, men också aningen avmätt. Så ska det egentligen inte vara när årets sista herrmajor och golfens allra största mästerskap bara är någon dag bort.
Men allting är Tiger Woods fel.
17 år senare är det fortfarande omöjligt att inte släppa upp handbromsen och handlöst börja kärleksbomba 2006 års The Open Championship så fort någon bara viskar fram en stavelse ur banans namn. Det var där på Royal Liverpools ugnsbakade spelytor som vi verkligen fick se taktikern och strategen Tiger Woods skapa odödlig golfkonst med sin 20-gradiga Nike-smidda järntvåa.
När årets The Open också blir en något grönare historia än under den där juliveckan för 17 år sedan, finns det anledning att backa tiden genom YouTubes försorg.
Inom loppet av någon minut har statistiken för “Tiger Woods 2006 Open Championship Victory – Every Shot – Vintage Tiger!” ökat till 155 831 visningar. Och när en uttorkad och på gränsen till sönderbränd linksbana ryckt drivern ur händerna på världens bästa golfare bjuds vi in till en retroaktiv stingerfest av rang.
Det är en kliniskt fokuserad Tiger Woods som jobbar med skruv, höjd och markens konturer för att komma vinnande ur det diaboliska schackparti som spelas mot banans bunkrar. Det övriga fältet är inte enbart uppe på läktaren för att köpa en grillad med halv räksallad. Men varken ledarbollens Sergio Garcia, i en banangul outfit som det förtjänas att skrivas utförliga böcker om, eller en hyfsat sluggande Chris DiMarco kan pressa fram en passande kontring när Tiger oavbrutet maler sig fram längs Hoylakes knastertorra fairways.
Golfens historia har visserligen sin beskärda av linkskirurger som Peter Thomson och Tom Watson. Med tre titlar i The Open borde kanske Tiger Woods också räknas in i denna skara. Men när det sprutade som allra flest gnistor runt Tigers spel kunde banan lika gärna ligga i Georgia, Orlando eller Norra Kalifornien. Bara det var en skapelse som verkligen tvingade honom att utnyttja sin strategiska förmåga till max.
Den där juliveckan för 17 år sedan var Royal Liverpool just ett sådant test.
Årets The Open kan absolut bli en magisk tillställning. Om inte Eldrick Woods nu redan hade devalverat denna och alla framtida upplagor av The Open som avgörs just här.
Vem vet. Vi kanske går mot en söndag där Rory McIlroy bryter sin nioåriga majortorka med en avslutande 62:a i tjutande helvetesvind.
Jaha. Jag lär ändå sitta kvar med korslagda armar i något dunkelt hörn. Gubbsurt muttrandes om Tigers järntvåor.
Det är ju inte The Open på Hoylake 2006.
