Han har skicklighet, form, rutin och motivation.
Han är fältets högst rankade spelare, alla konkurrenters stora favorit, spelbolagens klara lågoddsare och bär via media högt uppbyggda förväntningar från ett helt land att vara en av dem som hämtar hem ett guld från Rio de Janeiro.
Det är alldeles fantastiskt roligt.
För golfen.
Men framförallt för Henrik Stenson, som äntligen får all den uppmärksamhet han förtjänar efter att till sist ha vunnit ett av golfens stora mästerskap.
Fast skulle man bara kunna få inflika en liten detalj, innan vi hänger den glänsande medaljen runt halsen på honom redan nu, spelar upp till nationalsång, ångstryker flaggan och börjar plocka fram näsdukarna?
Henrik Stenson är en av världens bästa golfspelare och har så varit i många år och vinner knappt 4 procent av de tävlingar han ställer upp i.
Det är ett väldigt bra facit.
Siffran säger egentligen inte så mycket om Stenson som det säger om golf. För hur du än djupanalyserar startfält, granskar statistik och jämför formkurvor och kommer fram till vem som borde vinna en tävling, så slutar allt ändå med slutsatsen att det här spelet inte spelas på papper utan på gräs.
Det blir ännu mer påtagligt hur unikt och märkligt det här spelet är, när du sätter in det i en kontext med andra idrotter och idrottare tätt inpå knuten. Runt omkring oss här i Rio de Janeiro ser vi hur storfavoriter som Michael Phelps hämtar hem sitt 20:e och 21:a OS-guld, storfavoriten Sarah Sjöström levererar en topprestation och tar en retfullt enkel fjärilsseger samtidigt som japanen Ono som återigen städar av motståndet i judons 73-kilosklass. Medan Kina, med den suveräne Ma Long i spetsen, dominerar pingishagen fullständigt både på dam- och herrsidan.
Vad det beror på att så få lyckas separera sig från de övriga inom just golf har jag ägnat ohälsosamt många timmar åt att försöka förstå – utan att komma sanningen särskilt mycket närmare. Något enskilt svar finns inte att ge, utan det handlar nog om flera faktorer och jag tror att vi ska fokusera på framförallt tre.
1) Stark konkurrens finns det i de flesta idrotter, men generellt sett är den högre än genomsnittet i golf. Vi talat trots allt om ett startfält på 156 spelare som ska besegras varje vecka.
2) Små marginaler är heller inget unikt och det finns inga större skillnader mellan en nätrullare i tennis och en koppsnurr i golf, men på grund av spelplanens utformning spelar slumpen en större roll än normalt där en snedstuds kan betyda en smärre katastrof.
3) Dessutom kan ett litet misstag kan få så oerhört stora konsekvenser. Där en dålig badmintonserve bara resulterar i en poäng i mängden kan ett misslyckat golfslag, förutom att det kostar just slag, också starta en kedja av tokigheter som gör att misstaget blir ännu dyrbarare.
Behöver detta då betyda att det är omöjligt att bli överlägsen inom just golf?
Nödvändigtvis inte.
Men å andra sidan räcker det med att göra sin historielektion för att förstå att det här spelet, som i sin hyfsat professionella form sträcker sig 100 år bakåt i tiden, aldrig har låtit sig behärskas av någon. Du säger att Jack Nicklaus, den som toppar listan över flesta vunna majors med sina 18 (och 19 andraplatser!), gjorde det. Jag svarar att hans totala segerprocent var 12,2 procent, vilket är i genomsnitt ungefär två tävlingar om året.
Tiger Woods?
Ja, där har vi faktiskt någon som har varit närheten av dominans, men inte alls på det vis som vi kanske tror. Woods vann runt 25 procent av de tävlingar han spelade och även om han inte är klar ännu så finns det väl kanske inget som talar för att kan kommer att bättra på den statistiken.
Istället får vi nog framförallt plocka fram två helt andra namn, som under en viss epok kunde komma till en golftävling som tydliga favoriter och sedan också leva upp till epitetet fullt ut.
Jag tänker på Byron Nelson, som vann elva tävlingar i rad på PGA-touren 1945 och därmed satte ett rekord som sannolikt aldrig kommer att slås. Vi ska visserligen komma ihåg att det fortfarande var krigstid och konkurrensen märkbart uttunnad, men under den perioden dominerade verkligen mannen från Texas golfen.
Sedan har vi vår egen Annika Sörenstam.
Den makalösa säsongen 2002 vann hon 13 av de 25 tävlingar hon ställde upp i och nådde alltså upp till den i golf så osannolika procentsatsen 52 – och också det rekordet kommer att leva kvar länge på damsidan.
Pajade jag feststämningen nu?
Äh, det finns förstås massor som talar för att Stenson kommer att finnas med där på söndag när medaljerna ska fördelas och jag tror att hans motivation och känslor inför att spela golf i OS-sammanhang.
Men framförallt så har han ett betydligt mindre fält att besegra den här gången, med totalt 60 spelare där ungefär hälften får anses ha vettiga segerchanser.
Så goda är sällan oddsen i en sport där de bästa spelarna vinner orimligt sällan.
