Om du ska svära, svär på svenska. Det lärde jag mig ganska snart när jag kom över till LPGA. Du blir inte bötfälld när ingen förstår vad du säger. Som bekant finns en hel del mikrofoner utplacerade under våra tävlingar för att fånga upp bollträff, gliringar från publiken och, förstås, vad vi spelare pratar om. Det är dock sällan som de lyckas med det sistnämnda för – tro mig – vi vet var mikrofonerna sitter.
Men jag kan avslöja en hemlighet: vi pratar inte om golf. Räknar man in pro-am och inspelningsvarv så tillbringar vi sex dagar i veckan på golfbanan. Mellan slagen vill man därför prata om vad som helst än just golf. Under inspelsvarven väljer man noggrant partners för att inte fastna med någon tekniktuggande golfnörd.
Så vad pratar vi om?
Det mesta, men något som alltid går hem är skvaller. Vi är 165 tjejer och 100 killar medräknat caddies och LPGA-anställda som reser runt vecka efter vecka. Det är klart det händer lite grejer.
Vem fick sparken förra veckan?
Vem tog en drink med vem?
Och vem var det egentligen som fick sova på polisstationen igår natt? Det är lite som gymnasiet på steroider.
Jag spelade själv huvudrollen i ett rykte som cirkulerade rätt länge och kan bjuda på en lärdom. Om du inte vill starta takten på LPGA-tourens stora djungeltrumma, undvik att dejta vd:n för touren…
Några som bättre än de flesta känner till vår olust att prata om golf på golfbanan är våra caddies.
En väsentlig del av caddieyrket handlar om att fylla bakfickan med bra samtalsämnen. Om spelaren börjar hänga med huvudet eller känner sig stressad är det upp till caddien att hitta på något som bryter mönstret. Det kan vara allt från vad som står på menyn ikväll till Donald Trumps senaste utspel på Twitter.
När jag själv hade Chuck Hoersch som caddie blev jag expert på baseball-laget
Chicago Cubs. När jag bytte till Mark ”Fooch” Fulcher (som i dag jobbar för Justin Rose) fick jag ofrivilligt veta allt om fotbollslaget Arsenal. Och i dag? Nu är det min spelare Beth Allen som får be mig hålla tyst när jag citerar Springsteens memoarer rond efter rond efter rond.
Ett klassiskt exempel på en caddie som fick sin spelare att slappna av när det behövdes som mest är när Fanny Sunesson under finalronden av The Open 1990 noterade hur Nick Faldo blev alltmer påverkad av pressen. Helt plötsligt började hon prata om hans pågående husbygge.
Han förstod precis vad hon höll på med, men var ju tvungen att svara på hennes frågor om möbler, gobelänger, krukor, färgen på vardagsrumsmattan och f-n och hans moster. Det fick honom att sluta tänka på golf mellan slagen. Hur det slutade vet ju de flesta. (Ja, han vann.)
