Följa

Cancern tog benet – men inte drömmarna

Caroline Larsson siktade på ett liv ute på touren, tillsammans med systern Louise. Då kom cancerbeskedet som vände upp och ned på allt. Sjukdomen tog hennes ben, men inte drömmarna.

Tobias Bergman • 2011-11-23

FAKTA/KONDROSARKOM

Sarkom är ett gemensamt namn för elakartade tumörer som utgår från kroppens stödjevävnader, som brosk, skelett, bindväv eller muskler. Det är en grupp av ovanliga cancerformer som drabbar drygt 350 personer varje år, det vill säga mindre än en procent av samtliga cancerfall. Kondrosarkom är samma sak som brosksarkom och smärtor eller värk på den aktuella platsen är vanligen det första symptomet. Det finns både en mycket elakartad och en mindre elakartad form av kondrosarkom. Behandlingen skiljer sig en del åt. Vid den högmaligna formen måste hela tumören och omgivande vävnad opereras bort. I en del fall ges också strålbehandling, medan cytostatika inte brukar ha någon effekt. Lågmaligna kondrosarkom växer inne i rörbenen och ger betydligt mindre risk för metastaser. Därför kan det räcka med att skrapa ut tumören. Kondrosarkom drabbar vanligen äldre människor.

Källa: Cancerfonden.

FAKTA/CAROLINE LARSSON

Bild 1112737

Ålder: 23 år.
Bor: Lägenhet i Karlstad.
Familj: Sambon Martin. Mamma Karin och pappa Anders, lillasyster Louise.
Klubb: Karlstad GK, tidigare Forshaga GK.
Intressen: Träning i olika former. Men också att fika med syrran och umgås med vänner.
Största golfmerit: 4:e och 5:e plats för Karlstad GK i Lag-SM. Fyra individuella segrar i nationella juniortävlingar.
Blogg: www.carolinelarsson.eu

PROLOG. Christchurch, Nya Zeeland, 21 februari 2011.
Nudlarna och den wokade kycklingen har svårt att ligga kvar på tallrikarna, medan tallrikarna i sin tur får allt jobbigare att stanna på bordet. Väggar, golv, tak skakar, skallrar, vibrerar och på andra sidan gatan svajar bibliotekets glänsande panoramafönster betänkligt.
Över ett av den lilla restaurangens få fönsterbord möts blickarna från två skräckslagna ögonpar och det är lillasyster Louise som först sätter ord på vad de båda tänker:
”UT! Vi måste UT!”
Caroline kastar upp ytterdörren, men när hon ska ta sig ur byggnaden kan fötterna liksom inte få något fäste på asfalten. Hon ramlar handlöst i marken och svimmar av fallet. Sekunderna senare är Louise också ute. Det första som möter henne är betongklumparna som flyger genom luften, det andra är hennes medvetslösa storasyster på marken och även om hon fortfarande inte har insett vad det är som händer förstår hon faran. Louise tar tag i Carolines armar och reser henne upp, samtidigt som ett stort och dödligt stycke betong kraschar in i restaurangens yttertak. Allt de två systrarna ser runt sig är hus som rasar, rutor som krackelerar och damm som yr upp när stenar slår i marken. Det finns ingenstans att springa, inga frizoner att fly till.
Plötsligt är det som om någon slår av strömbrytaren och allt stannar upp.
Marken lugnar sig och de byggnader som fortfarande är intakta skakar inte längre.
Först sänker sig den där rofyllda tystnaden över stadskärnan, strax därpå tar alla de ylande larmen och kaossignalerande sirenerna över.
Sist kommer gråten och tankarna.
Nästan 200 människor dör i ett av de värsta jordskalven i Nya Zeelands historia. Två golfspelande systrar, Caroline och Louise Larsson, från värmländska Forshaga gör det inte.
Men minnet kommer att prägla dem resten av livet. Mer än de både förstår, den där tisdagseftermiddagen då kraftiga efterskalv fortsätter att sprida skräck i sydöns största stad.

Bild 1112731

Det är en dyster septembertisdag och som om det inte räckte faller ännu mer vatten över ett redan hårt regnplågat Värmland. Men under taket på Fredrik Eliassons trivsamma lilla studio på Karlstad GK når inga droppar och de välriktade bollar som smeks ut över övningsfältet får stämningen att stegras och humöret att höjas runt rangemattan.
Slagen åtföljs oftast av en uppmuntrande kommentar och en kort ordväxling.
Caroline slår, Louise berömmer.
Det brukade oftast vara tvärtom.
21-åriga Louise har alltid varit den mest målinriktade, fokuserade och bästa av de två systrarna. Hennes talang och inställning tog henne hela vägen ut på Europatouren 2011, medan den något mer obeslutsamma och livsnjutande Caroline, 23, hade som mål att följa med i samma riktning inom något år. Som en förberedelse för den egna satsningen bestämde sig Caroline för att slå följe med Louise under hennes rookieår på touren och gå caddie och samtidigt få möjligheten att resa. De hade prövat samma konstellation under kvalet till LET i december med lyckat resultat och eftersom de trivs i varandras sällskap och är bästa vänner kändes det som ett välkomponerat framgångsrecept.
– Jag älskade verkligen stämningen där ute och det gjorde mig väldigt peppad att satsa själv. Dessutom tyckte jag att det skulle bli nyttigt att bli bekväm med livet där ute, säger Caroline.
De kom inte längre än till Nya Zeeland och premiärtävlingen.
Även om den dramatiska händelsen i sig upplevdes både obehaglig och skräckfylld, så var det inte den som satte stopp för deras gemensamma planer att erövra världen under året. Tanken var att äventyret skulle fortsätta i Marocko i mars.
Den lilla knölen i Carolines högra knä, som opererats två gånger under det senaste året, förändrade allt.

Bild 1112732

Det var egentligen ett rutinbesök; hon skulle bara gå dit för att få veta att ingreppet som utfördes en vecka efter hemkomsten från Nya Zeeland hade gått bra och att besvären var över nu. Den godartade cancertumören, som visserligen hade skapat smärta i flera år men som hon inte riktigt hade tagit på allvar och struntat i att undersöka, skulle i och med operationen vara ett minne blott.
Men redan i väntrummet på Linköpings Universitetssjukhus läste Caroline Larsson av den märkliga stämningen och när sedan en sjuksyster följde med in på rummet vaknade oron till på allvar.
Läkaren tog till orda.
Han konstaterade att det inte ”såg så himla bra ut på magnetröntgen” och att tumören nu hade antagit skepnaden av en elakartad, som växte aggressivt i framförallt vadmuskulaturen.
Men det stannade inte där.
Den ovanliga cancerformen kondrosarkom, som utgör ungefär en procent av alla cancerfall i Sverige, går varken att behandla med strålning eller cellgifter och alternativet var bara ett – att amputera det högra benet strax ovanför knäet.
– Hela min värld rasade samman. Jag blev jättearg och började skrika åt honom och ifrågasatte om han egentligen visste vad han gjorde. Mitt liv tog slut där och då. Vad har jag nu att leva för, kände jag, berättar Caroline.
Läkaren förklarade återigen att det inte fanns några andra utvägar och att ingreppet måste ske så snart som möjligt, eftersom en ytterligare spridning i kroppen skulle innebära värsta möjliga utgång.
De följande dygnen i Carolines och sambon Martins liv blev kaosartade.
– Min hjärna gick på högvarv i 54 timmar. Jag grät, skrek och grävde ner mig i ett djupt hål. Jag fick verkligen ur mig allt och tillät mig själv att vara ledsen.
Hon minns samtalen till vännerna, föräldrarna och hennes älskade syster, som stod där och tränade på en bana utanför Malmö, när telefonen ringde.
– Jag blev så glad över att det var syrrans nummer på displayen. Med när hon sa att jag skulle sätta mig ner tänkte jag bara ”åh nej”. Sedan började hon berätta och gråta och jag bröt ihop totalt. Det var en hemsk dag, säger Louise.
Tårarna tränger fram ur ögonen medan hon minns tillbaka och hon berättar också hur hon klandrade sig själv för Carolines situation.
– Jag tänkte att det var mitt fel att hon hade väntat för länge. Hon skulle aldrig ha skjutit upp sin operation för att kunna följa med mig på kvalet till Europatouren. Då hade hon kanske…
– Det hade inte spelat någon roll. Du får inte känna så, bryter Caroline in.
De två systrarna tittar på varandra med ömma ansiktsuttryck och berättar om hur Louise skyndade hem efter beskedet för att få vara nära Caroline.
Operationstiden fastställdes till tre veckor senare och de 21 dagar som fanns kvar med båda benen i behåll skulle verkligen maximeras. Caroline umgicks med vänner, var ute och sprang, reste till London, spelade golf. Hon hade en gränslös energi och livsaptit, men det var inte alltid omgivningen hängde med i de yviga svängarna.
– När Carro frågade mig om vi kunde köra ett sista träningspass på två ben blev det för mycket. Det var det jobbigaste jag har gjort i mitt liv. Jag visste faktiskt inte vart jag skulle ta vägen, minns tränaren Fredrik Eliasson.
Bara några dagar före amputationen spelade Caroline Hjo-S Open på Hökensås. Hennes sista tävling med högerbenet i behåll.
– Jag ville visa mig själv att jag inte behöver ligga hemma bara för det här. Målet vara att bara åka dit och ha kul.
Hur upplevde du tävlingen?
– Det var jätteroligt, enbart kul faktiskt. Jag tänkte att det här var min sista tävling innan det nya livet och jag ville njuta av den och den målsättningen lyckades jag med.
På bagen hade hon Louise, och de två lämnade Hökensås med en anständig 18:e plats i bagaget, men också med drömmar om att någon gång kunna återvända ut på touren tillsammans.
En majmorgon, några dagar senare, strök hon handen över knäet för sista gången, vickade lite med tårna innan sömnmedlet kickade in och läkarna kunde skrida till verket.

Bild 1112733

Fem dagar efter operationen pep det till i Fredrik Eliassons telefon. Ett mms från sjukhusets rehabsal fick honom att skratta. Bilden visade Caroline med en golfklubba i händerna och ett leende på läpparna.
Texten löd:
”Lag-SM nästa!”
Han blev glad över att se att hon hade kommit ur sjuksängen och tyckte om det humoristiska anslaget. Visserligen hade Caroline veckorna innan ingreppet visat upp en målmedvetenhet han inte hade sett tidigare. Det ofattbara beskedet hade förstås tagit henne hårt, men på något sätt hade hon lyckats omvandla all den energi som frigjorts till positiv sådan och att säga att han imponerades av förvandlingen vore århundradets understatement.
Men Lag-SM?
Jo, morsning.
Vi säger inget, utan låter hennes hållas, bestämde Fredrik och Carolines pappa Anders i tysthet.
Samtidigt fortsatte Caroline att lägga sitt pussel från sjukhussängen. Hon hade varit nere på botten och vänt, hittade energi och gnista i många saker.
– Många var negativa på sjukhuset och sa att mitt liv skulle bli jobbigt. De skulle väl ha uppmuntrat mig i stället? Jag får ju fortsätta leva, i stället för att dö. Så det var en av de många situationer som tände mig, berättar hon.
Men hur man än vrider och vänder på saken, så går det inte att undvika betydelsen av den där februaritisdagen i Christchurch.
– Jordbävningen hjälpte mig jättemycket. Jag hade redan sett döden i vitögat och var så oerhört glad över livet. Jag fick överleva jordbävningen, så jag behöver inte dö för det här heller.
Amputationen hade gått som den skulle och även om eftersmärtorna var svåra så kunde de hanteras med hjälp av medicinerna.
– Det kändes som att benet var där, fast det inte var det. Nervbanorna spelade spratt med mig. Jag minns att jag sa åt mamma att klia mig på stortån eftersom det kliade så otroligt, men det fanns ju ingen stortå där. Men jag kände mig ganska lugn och var inte i chock över att benet var borta eller så.

Bild 1112734

Hur mycket tänkte du på golfen under den här tiden?
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle tänka. Min reaktion var naturligtvis att jag skulle fortsätta, men jag visste inte hur. Men det var golfen som drog mig upp ur sängen och blev som en slags symbol. Kan jag spela golf, kan jag göra allting. Så tänkte jag.
Den där enfaldiga tanken på att spela Lag-SM på Barsebäck två månader senare hade på något sätt lyckats slå rot i huvudet och blev plötsligt ett viktigt delmål i rehabiliteringen – problemet var ju bara att hon inte visste hur det kändes att svinga en golfklubba på ett ben.
Två veckor senare fick hon svaret.
Det funkade.
Louise höll i hennes höfter för att hon inte skulle ramla och det var hur roligt som helst att slå bollar igen. Järnsjuan gick nästan 100 meter.

Det är mitten av juli och Karlstad Golfklubb kommer till Barsebäck och Svenska Mästerskapen med höga förväntningar. Klubben har ett starkt lag, med Louise Larsson som den absoluta spjutspetsen och ett spelarmaterial som bör räcka för att kunna slåss om medaljerna.
Ändå har Fredrik Eliasson bekymmer och vet inte riktigt hur han ska hantera den situation som väntar.
I truppen finns nämligen Caroline Larsson med.
Vad som, i hans värld, började som ett skämt för två månader sedan har mot alla odds blivit verklighet. Hon har svarat för en anmärkningsvärd rehabilitering, tränat hårt i både gymmet och på golfbanan och tycker sig själv vara redo för att slåss om en plats i laget.
– Om jag hade tagit ut laget med hjärtat hade Caroline givetvis varit det första namnet jag hade skrivit ner. Men nu skulle vi ju spela med bästa laget. Dessutom var jag orolig för följderna. Det var ju trots allt ingen dussinoperation hon hade gått igenom och att gå ut på ett ben och spela Barsebäcks Mastersbana uppsatt för ett SM… Jag menar, det går ju att skjuta 90 där på två ben, även om du är en bra singelhandicappare.

Bild 1112735

Men de sista samtalen med en beslutsam Caroline avgjorde saken och han satte upp henne för en bästboll med lillasyster Louise.
Klockan kvart över ett, onsdagen 13 juli, är ett klockslag Caroline Larsson för alltid kommer att minnas.
Det var då hon slog ut sitt första tävlingsslag efter operationen och hon gjorde det i ett lag-SM tillsammans med sin syster och bästa vän Louise och med goda vännerna Caroline och Jaqueline Hedwall som medspelare.
När känslosvallet efter den symboliska händelsen lagt sig en smula sänkte hon putten för par på Barsebäcks tionde green, deras första hål.
De andra gjorde bogeys.
– Jag kunde inte spela under de första fem hålen. Jag var så exalterad. Jag tänkte att jag skiter i hur det går för mig själv för jag tyckte att det var så roligt att se Carro spela igen, minns Louise som till slut ändå var med och bidrog till den 75-rond, som bara tio par av 36 lyckades överträffa.
Dagen därpå fick systrarna på nytt chansen, den här gången i den betydligt mer utlämnande spelformen foursome. Resultatet? Tre över par – och ett av dagens bästa resultat i tävlingen. Karlstad hamnade till slut på fjärde plats i Lag-SM och Caroline hade varit med och bidragit till framgången.

Bollhinken intill rangemattan i Fredrik Eliassons studio börjar tömmas och egentligen passar det ganska bra. Caroline klarar av att slå 3–4 bollar i följd innan hon måste vila och bör heller inte hålla på för länge med hänsyn till det knä hon har kvar.
Nästan ett halvår har gått sedan operationen och anpassningen till det nya livet har gått bra, även om hjulen ibland har haft en tendens att snurra för snabbt.
– Jag har haft så mycket att göra att det är sjukt. Jag tror inte att det har hänt mer under min livstid tidigare än under de här månaderna. Det är intervjuer, föreläsningar, golftävlingar och annat. Sedan måste jag ju hinna ta hand om mig också. Knäet ska masseras morgon och kväll, jag går till gymmet och till sjukgymnasten… tja, du hör ju själv.
Hur ser livet ut i dag jämfört med före operationen?
– Jag lever ett bättre liv i dag. Jag är lyckligare och uppskattar saker mer. Jag lever ju. Herregud, vad har jag att klaga på?
Hur ser de mörka stunderna ut?
– Det är faktiskt inte så många mörka stunder. Men det händer att jag är trött efter exempelvis en hård träningsvecka. Då kan det vara tufft att gå ut och möta folk. Att bara gå ut genom porten och gå 40 meter till bilen är tufft för man vet att alla har fönster mot parkeringen och kanske tittar. Då vill jag bara vara inne och tillåta mig själv att vara ledsen. Är jag ledsen sitter jag här och gråter, sen är det bra. Är jag arg kanske jag går till gymmet och avreagerar mig.
Vad tänker du kring sjukdomen i dag?
– Frågar du mig om jag har haft cancer skulle jag säga nej. Nu låter det här dumt, men jag har aldrig fått känna på hur det är att ha det om du förstår hur jag menar. Jag visste aldrig om att jag hade det och sedan kom det så plötsligt. Jag behövde ju aldrig några behandlingar eller sånt som man hör om.
Hur orolig är du att cancern ska komma tillbaka?
– Jag läste mycket tidigare. Nu har jag bara lämnat det. Det är ingen idé att oroa sig för då kan man inte leva här och nu. Skulle det komma något mer negativt får jag ta det då i så fall. Jag går på kontroll var tredje månad och det är väl ingen bra känsla att gå dit direkt. Jag får inte så roliga vibbar av det där rummet, eftersom jag bara har fått dåliga besked där.
I vardagen använder sig Caroline av en protes. Det fungerar helt okej för det mesta, även om hon får räkna med att allt tar lite längre tid att göra. När hon spelar golf gör hon det däremot utan protesen, eftersom den inte skulle kunna hantera kroppsrotationen. Det finns däremot andra proteser som är bättre lämpade för ändamålet, men hon har inte haft möjlighet att testa dem ännu. Därför vet hon heller inte riktigt hur hon ska se på sin fortsatte golfsatsning.
– Jag tänker i alla fall spela på Nordea Tour nästa år. Men jag måste vara försiktig. Jag är bara 23 år och har massor som jag vill hinna med. Mitt knä är det viktigaste jag har just nu och att förstöra det vore det dummaste jag kunde göra. Så vi får se. Saken kommer i ett nytt läge när jag har fått en protes. Det vore ju skitkul att någon gång komma ut på Europatouren, men det är inget som jag vill säga. Efter allt som har hänt nu så vet man aldrig vart livet tar en.

Bild 1112736

Hur ser din golf ut i dag?
– Det känns oerhört bra att spela på ett ben. Jag har tappat en del längd, kanske en klubba eller så. Jag toppar och duffar ibland, eftersom jag tappar balansen. Sedan är det svårt med lutande lägen. Men slagen är mycket rakare och jag träffar massor med fairways.
Några omfattande teknikförändringar har hon inte tvingats till, men jobbar en del med bollplaceringen och stansen för att minska belastningen på knäet. Däremot tjatar hennes tränare om att hon borde byta till grafitskaft för att göra det lite lättare. Men där tvekar hon, för nånstans går väl ändå gränsen för en tourlirare…?
– Allvarligt talat, jag menar grafitskaft? Det kan jag väl inte ha. Hur skulle det se ut egentligen?

Foto: (samtliga bilder) Roger Borgelid

Se Caroline svinga
Scroll to Top