För det lilla skuttet utmed en meter lodrätt, tvärtorvad bunkervägg såg till att säsongen 2016 stängdes ned i ungefär samma skede som högermenisken slog trippla frivolter med saltomortal i samband med landningen. Men ska man å andra sidan någonstans drabbas av en bisarr golfskada så är det nionde hålet på The Island Golf Club, utanför Dublin en trevlig plats att göra det på.
Dessutom får jag ju med den här lite snopna epilogen också mer tid att förbereda mig inför säsongen 2017.
En god vän, som också råkar vara en väldigt skicklig golftränare, säger alltid att den period vi befinner oss i just nu är årets i särklass viktigaste. Det är nu vi ska lägga timmar på golfanpassad fysträning, genomföra omfattande svingförändringar eller peta med smådetaljer som sällan hinns med och vintern är den perfekta tiden att göra det på, eftersom det inte kommer några prestationsrelaterade tankar och stör eller förstör.
Jag håller, för ovanlighetens skull, med honom.
Problemet är bara att jag inte vet var jag ska börja.
För första gången under mina 29 år som golfspelare känner jag mig en aning vilse i spelet och sällan har frågan varför jag spelar känts mer brännande.
I den – i idrottssammanhang överexploaterade – dikten ”I rörelse” skriver Karin Boye vackert om att ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” och sällan blir det mer sant än i golf-hackarens värld.
Men i mitt fall är det nog dessvärre så att jag inte bara har tappat bort målet och meningen, utan funderar lika mycket vad det är för väg jag egentligen befinner mig på och varför?
Förr var det så enkelt. Allt handlade om prestation, resultat och helgens tävling, men i takt med fallande ambition så har jag med tiden förvandlats till en glad och hyfsad sällskapsgolfare som peggar upp i nån bästboll på hemmaklubben med frugan och lirar en eller annan prestigematch med goda vänner.
Gott så.
Dessutom har jag lärt mig att uppskatta naturupplevelsen på ett helt annat sätt än tidigare och möter gärna morgonens första mjuka solstrålar på hemmabanans tredje tee, med en kopp termoskaffe i handen.
Trevligt, det med.
Men räcker det verkligen?
Jag lägger trots allt sammantaget både osannolikt och osunt många timmar på det här spelet och kanske behöver jag mer i retur för att vilja göra det i fortsättningen. Därför har jag bestämt mig för att försöka ta mig an en rejäl utmaning när jag nu går in på mitt 30:e golfår, för att inte riskera att glöden falnar.
Vilken den blir?
Det ska jag fundera ut, tillsammans med mina golfböcker under vinterns mörka kvällar, för jag hoppas få njuta av det här spelet länge till.
Vad vill du själv uppnå 2017?
BERGMANS BIRDIE
Vi blev nästan 10 000 fler golfare under 2016. Spelet växer för tredje året i rad!
BERGMANS BOGEY
50/50-projektet rullar på, men siffrorna för 2016 är en flopp. Andelen kvinnliga golfare fortsätter att sjunka.
