Foto: Mickael Tannus

Golfsverige

Ett landskap som lever för golfen

Både banorna och människorna lockar oss till ett av landets största golfdistrikt. Småland samlar banor där både hav och skog möte i stillsamt traditionell eller modernt dramatisk förpackning.

Text: Eric Franzén • 2020-12-15

Artikeln publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 6/2020. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Flaggan på tolfte hålet har blåst ur koppen och ligger raklång på green. Vinden river och sliter i kläderna samtidigt som himlen fortsätter att fyllas av kitesurfarnas yvigt dansande kraftdrakar. Det här kommer att bli ytterligare en lång dag för banchefen Andreas Nilsson. Vid sidan av heltidstimmarna på LinksGolf Öland renoverar han upp den tidigare Ica-butikens lokaler i Degerhamn, som ligger cirka tio minuter från banan i Grönhögen. Det är han och några vänner som gått samman och snart är redo att öppna sin självscanningsbutik för livsmedel. Siktet är inte främst inställt på att tjäna stora pengar. Snarare handlar det om att se till att det finns möjlighet att köpa mjölk till kaffet eller yoghurt till frukosten i en relativt glesbefolkad by.

– Man får gå in på alla håll och hjälpas åt här. Det finns ingen hitflyttning av yngre. Det är jag och tre ungdomar till som är kvar. Och ingen av oss har barn. Så det är en utdöende plats om det inte skulle ligga något sådant som golfbanan här. Den betyder hur mycket som helst. Alla behöver kunna dra nytta av turismen och golfspelandet här nere, konstaterar han.

Den lokala nyttan var inte lika tydlig för övriga Golfsverige under det tidiga 00-talets överhettade golfboom. Grönhögen var då en brevlådeklubb av storlek XXL, med en tidig och enkel inkarnation av sin bana. Andreas växte upp en bättre träffad drive eller två från denna, och tillsammans med kompisarna i trakten avverkades hundratals rundor när golfintresset kickade in med full kraft.
– Jag började spela här som junior, runt 1995. Det var andra året som banan hade 18 hål, men det var lite Kalle Anka. Det fanns en hel del korta hål och något dogleg som var 90 grader där du slog runt en out of bounds-gräns. Men det var en bra bana att börja på. Man hade inte så mycket att göra här nere när man var ung. Jag har alltid gillat det här stället faktiskt. Men Pierre Fulkes version från 2004 är ganska mycket bättre måste jag erkänna.


DELAD GLÄDJE På LinksGolf Öland förenas hål 4 och 12 på samma dubbelgreen. Foto: Peter Cordén

Ja, det var i mitten av 00-talet som den i stort sett hemmasnickrade banan förädlades till en omtumlande linksupplevelse i Kalmarsunds direkta närhet, där Pierre Fulke gick loss med en byggbudget på tio miljoner kronor. För den som har de mest puristiska glasögonen framskjutna på nästippen kommer visserligen inte slutresultatet att benämnas som en linksbana. Detta eftersom hålen inte lagts ut på den magra sandjord som linksmark enligt definition ska vila på. Men sett till det som vi gör med klubba och boll ute på hålen saknas det inte gemensamma nämnare med de brittiska öarnas förlagor. Främst genom de greenområden där du mer än gärna kan låta puttern göra jobbet även en bra bit utanför puttytorna. Att banan uppfördes på mark som till stor del består av spillrester från ett gammalt kalkbrott innebar också att länsstyrelsen lät Fulke jobba ostört innanför de normalt 300 meter från havet som strandskyddet egentligen omfattar.

När det blivit dags att kasta sig ut på banan under denna måndagseftermiddag noterar jag att den fasta kolumnen på scorekortet pryds av siffran 74. Par är visserligen ett högst relativt begrepp i den extremt lynniga vinden. Inledningen består av två greppbara hål som pratar linksgolf i ett välkomnande tonläge. När putten för en fumlig bogey petats i på ettan väntar ett av Sveriges mest bildsköna golfhål. Framför mig finns ett kort par 4 längs med Kalmarsund där synfältet domineras av de tre bunkrar som avgränsar fairway.

Andreas Nilsson har tidigare under dagen pekat ut den optimala linjen mellan busken vid vattnet och den vänstra bunkern. Det händer att han kliver upp på tee och handgripligen visar hur det drygt 300 meter långa hålet ska dyrkas upp.
– Jag och ägaren Tomas Örwen var ute på en av våra inspektionsrundor och såg tre gästspelare stå och klia sig i huvudet på tee. Vi stannade till och frågade om de visste hur man spelar tvåan? Nej, svarade de. Jag klev fram, tömde arbetsbyxorna på alla verktyg i en liten hög och lånade en driver av dem. Sedan dammade jag upp bollen två meter från pinnen, summerar han minnet nöjt.


ARBETSHÄST Banchefen Andreas Nilsson framför
en av de bunkrar som torvats med nya konst- gräskanter. FOTO: ERIC FRANZÉN

Av de dryga 15 år som Pierre Fulkes skapelse varit öppen för spel har både anläggningen och spelupplevelsen utvecklats successivt. Under nuvarande ägaren Tomas Örwens regi har fokus också riktats mot att skapa fler boendemöjligheter i banans direkta närhet – både i form av hotellrum och stugor. Grönhögen heter idag LinksGolf Öland, och drivs med mottot att återkommande besökare varje år ska mötas av någon slags förbättring eller utveckling.
– Sträckningen var tidigare par 33 ut och par 39 in. Första halvan var de korta hålen som är lite mer prickskyttegolf och spelades i medvind medan andra nio spelas med långa hål i motvind. Vi lade därför om sträckningen till 2019 så att det blev par 35 och 37 istället och har mixat lite med motvindshål på båda niohålsslingorna. Inför i år tog vi steget och förlängde två hål till par 5. Så vi hamnade på par 74. Banan är förlängd runt 140 meter och med ny och vänligare slope, säger Andreas Nilsson.

Den dagsaktuella versionen av LinksGolf Öland övertygar i många avseenden. Sträckningen har fått en bättre rytm där exempelvis hål 11, det relativt korta och vackra par 5 som tidigare spelades som hål 13, nu leder oss tillbaka ned mot havet strax efter vändningen. Spelytorna har också landat helt rätt i den klädsamt råa och hårda finish där tajt turf samsas med ett och annat inslag från öns naturliga vegetation.
– Banan ligger egentligen bara på berget, och där det behövs är det pålagt med lite matjord på toppen. Men annars är det nästan bara skifferkross. Det märker man framförallt nere vid sjösidan där hål 2, 4 och 14 finns, och där det blir väldigt hårt i marken. Skär man upp fairway lite har du bara fem till sex centimeter sedan är det i princip bara en bergsplatta. Det blir bra studs på grejerna där, skrattar Andreas.


VIND OCH HAV Oavsett jordmånen frodas många av linksgolfens element på denna plats. FOTO: PETER CORDÉN

Att banan nu begåvats med sammanlagt sex par 5-hål visar sig åtminstone fungera bra i måndagens tuffa vind. Där gör de jobbet som mentala andningspauser mellan de par 4 som trollar med spelet i med- och motvinden. Min bil står ensam kvar på parkeringen vid klubbhuset efter att ett darrigt järn och två ännu skakigare puttar pressats fram på det avslutande par 3-hålet.

Andreas har lämnat sin arbetsplats för dagen. När livsmedelsbutiken är öppnad ska han försöka hålla sig på behörigt avstånd från det löpande arbetet där.

Timmarna utanför LinksGolf Öland, där Andreas och hans far utgör två tredjedelar av den nuvarande banstyrkan, kommer ändå att fyllas. Exempelvis vid sidlinjen på den plan där han tränar traktens fotbollslag i division sex. Eller framför datorn där han hjälper sin fru med den blodbank i Filippinerna som de driver ihop.

Tanken på ett något lugnare tempo är ingenting som existerar i Andreas tankevärld.
– Jag gillar verkligen inte att sitta still, försäkrar han mig strax innan vi skiljs åt.


INBÄDDAT Merparten av hålen på Kalmars Gamla bana löper i egna skogsrum. Foto: Mickael Tannus

En polett stoppas ned i automatens avlånga springa och plasthinken fylls med en brokig blandning av gula och någorlunda vita bollar. Dessa hälls ut framför en av rangens få lediga mattor. Handsken träs på och den 60-gradiga wedgen provsvingas försiktigt. Oavsett resultatet av de 30 till 40 meter långa slagen urskiljer sig balansen, rytmen och det distinkta tillslaget markant ur mängden av medelgolfare som står och värmer upp inför sällskapsspel eller ytterligare en tävling i Kalmarveckans program.

Detta är Joakim Haeggmans första golfslag för året. Att de sker först i juli månad kan spåras till en olycklig knäskada i skidbacken. Denna satte punkt för den stundande seniortoursäsongen, som senare ändå ställdes in helt på grund av coronapandemin.
– Skadan kom i februari och är olik det jag råkat ut för tidigare. Jag har brutit benet, revben och sånt. Det här är mjukdelsskador där ledband och korsband slitits av ihop med en spricka i menisken, säger Joakim Haeggman.

De korta wedgarna på rangen innebär en viktig delseger för honom på den långa vägen tillbaka mot den europeiska seniortouren, Staysure Tour, där Haeggman debuterade under fjolåret. Men också ett tacksamt avbrott från de inrutade vardagarna med ett morgonpass i sjukhusbassängen, lunch och ytterligare rehabträning i gymmet på eftermiddagen.


HEMMAPLAN Joakim Haeggman läker knäskadan på klubben som gav honom en plats i livet. Foto: Mickael Tannus

Vi träffas på ett solglittrande och högsommargrönt Kalmar GK, som är nästa anhalt i vår resa i Sveriges tredje största landskap. Den karga, öppna Ölandsnaturen och havet har ersatts med inlandets skogsmark. Småland är också ett av landets största golfdistrikt och består av drygt 40 klubbar där allt från enkla niohålsbanor vid campingplatser till stora anläggningar som Kalmar, Ekerum, Hooks och Isaberg samlas.

Innan Joakim Haeggman rakade hem tre segrar på Europatouren och blev förste svensk att spela Ryder Cup gjorde han själv otaliga resor bland klubbarna här.
– Jag som inte hade golfande föräldrar satte mig ofta på ett tåg och blev hämtad i Växjö eller Värnamo och bodde hemma hos nån kompis. När vi spelade här i Kalmar så hade vi nog både fem och sex spelare hemma. Mamma körde stora grötfrukosten och pastamiddagen. Det var så vi tog oss fram och det var så det var. Det skapade en familj och ett driv framåt. Man hade en kompis i varje hörna och en förälder som tog hand om en i varje by.

Och vad betydde Kalmar GK för dig?
– Allt, utbrister han med eftertryck. Jag växte upp här. Då bodde jag tre kilometer bort och hamnade här, där man fick en massa vänner och kompisar som man inte hade annars och ett ställe att vara på. Vi var ett litet gäng som tur var både med killar och tjejer, vilket gjorde att vi var väldigt mycket här. En plats i livet helt enkelt.

Med den sista meningen ringandes i öronen ger jag mig ut på sträckningen som klubben rätt och slätt nu döpt till Gamla banan. Det första hålet är ett av Smålands och Sveriges mest profilerade. Ett finstämt par 3 som spelas rakt över vattnet i en stillsam vik av Kalmarsund. Greppa rätt klubba, lägg bollen någonstans på greenen och gå vidare till tvåan utan följdfrågor, lyder grundreceptet för detta korthål, som långt bakåt i tiden var banans sjunde hål.


IKONISK ÖPPNING Det korta par 3-hål som inleder Gamla banan spelas tvärs över Kalmarsund. Foto: Mickael Tannus

Tvåan är ett mer tydligt smakprov för vad som väntar under den resterande delen av ronden. På Gamla banan radas det upp tekniska golfhål med varierande grad av dogleg, som mejslats fram i inneslutande skogsrum. Man kan se banan som en typisk produkt av sin tid. Både med hänseende till att grunden lades i slutet av 1940-talet där Rafael Sundblom och medlemmen Gösta Gerdsiö stakade ut den första niohålsslingan, men också genom att klubben, likt många andra banor från samma era, sedan uppdaterat sina greenområden under 00-talet.
– Gamla banan är en genuin skapelse och har lite av den här känslan som finns på gamla Örebro och Halmstad. Alla träden som planterades ihop med de gamla ekarna har vuxit upp idag, och det är bitvis ganska trångt. Men på ett mysigt sätt. Den kräver sitt spel för att komma i mål och det har den alltid gjort. Men sedan Fulke renoverade den är greenerna klart tuffare än tidigare, säger Joakim Haeggman.

Hål 13 är en av punkterna där tonläget skruvas upp markant. Ett par 3 som för dagen spelades nära 180 meter från gul tee, rakt in i vinden och med vattenhinder och bunkrar som lurpassar runt det väldesignade greenområdet. Frågar vi Joakim Haeggman så är det dags för den Gamla banans allra största stund.
– Jag älskar det 13:e hålet. Ett par 3 och ett svårt golfhål som kräver väldigt mycket – och som ändå i sin enkelhet och med ett vattenhinder utmanar dig gång efter gång.

Vilken av alla de otaliga ronder du spelat på Gamla banan sticker ut mest i huvudet?
– Det är nog när vi bara spelade 16 hål och jag var elva under par. Jag hade kommit hem från en Europatourtävling och var som sagt elva under vid 18, eftersom vi hade hoppat runt lite på banan. Då undrar man lite varför jag inte spelade 18 hål eftersom det är det närmaste jag någonsin varit en 59:a. Sedan när jag fick vinna KM här efter en skada under 2004 var det stort. Jag kände att jag var på väg tillbaka och det var viktigt.


SKARPT LÄGE Hål 13 på Kalmars Gamla bana ställer tuffa krav på järnspelet. Foto: Mickael Tannus

Oavsett om det luktar 58 eller 85 i kortet utgör den Gamla banans avslutning en vilsam kontrast till många av de moderna banornas mer markerade crescendon. Här fortsätter vi tålmodigt att lirka fram bollen längs två relativt korta par 4-hål. Under de sista avsnitten skymtar också klubbens övningsområde fram. För dagen är det fyllt av medelgolfare som jagar drömmen om att lyfta sitt spel. Senare i år hoppas Joakim Haeggman göra dem sällskap där.

Det är främst möjligheten att vinna på den allra högsta seniornivån i Europa som utgör motivationen för att ställa sig på gräset, hälla ut bollarna och göra jobbet.
– Jag har haft glädjen att både vinna som junior, på Teen Tour och SM. Jag har vunnit på Europa- och Asientouren. Ja, på sydamerikanska touren och Challengetouren. Att vinna på seniortouren skulle vara nästa steg i det. Jag har inte vunnit massor med gånger men det vore kul att vinna någon eller ett par stycken tävlingar där och jag ser att det är spelare på den nivån som jag varit på som lyckats fantastiskt på seniortouren. Men absolut. Det är ingen lätt uppgift som väntar.


HÅL 18, VÄXJÖ GK På tee ute i Helgasjön kan ingen höra dig skrika när utslaget försvinner in bland träden vid sidan av fairway. Foto: Mickael Tannus

Drömmen om att uppnå ett tydligt mål inom golfen lever också hos Johan Marvig. Vi sitter i banarbetarnas lunchrum och sippar på en kopp bryggkaffe medan mörka regn- och åskmoln hopar sig på himlen ovanför Växjö GK. Med drygt 1 i handicap och en spelarkarriär som stannade vid en reservplats under klubbens sejour i den allra högsta seriedivisionen valde Johan att gräva utanför de rent resultatmässiga siffrorna för att ingjuta lite ny glöd i golfen.

Inte för att det direkt behövdes. Vid sidan av timmarna som assisterande head greenkeeper på Växjö GK avverkar han vanligen runt två till tre rundor i veckan här, under veckorna som dottern inte bor hos honom. Häromdagen utnyttjade han en lucka mellan kvällens regnskurar för att traska runt med sina hickoryklubbor.
– Jag gillar golf. Det är en otroligt vacker miljö. Jag älskar att gå upp på morgonen och se solen gå upp, och skuggorna över golfbanan. Att se fukten försvinna. Likadant på kvällarna. Det är helt underbart att gå här. Både morgon- och kvällsrundorna är toppen, försäkrar han.

Växjö GK upptar tveklöst den största platsen i Marvigs bultande golfhjärta. Men det finns i allra högsta grad också utrymme för andra banor. För några år sedan bestämde han sig för att spela samtliga linksbanor på de brittiska öarna. Närmare bestämt 210 stycken enligt den plan som han metodiskt utgår ifrån.
– Drömmen föddes när jag var i 20-årsåldern, innan internet fanns. Farsan var på Ballybunion och Lahinch på Irland då och berättade om detta. Det lät så fantastiskt och har hängt med lite under åren. Men jag gillar kulturen och inställningen till livet på de brittiska öarna. Sedan är det ingen nackdel att vara greenkeeper och ha utbyte med en del banor.


GOLFHJÄRTA Hemma hos Johan Marvig smids det alltid planer för en kommande linksresa. Foto: Mickael Tannus

Banorna började bockas av på allvar för några år sedan. Åtskilliga mil i hyrbil, låga järnslag, tveksamma klubbhusluncher och planerande timmar framför datorn är ett delmål bokfört och klart.
– Irland är check och bock. Det är 56 eller 58 banor där, om jag kommer ihåg rätt. Jag tror att jag gjorde dem på fem resor. På den sista svängen blev det lite knöligt när jag hade två banor kvar uppe i Nordirland plus Ballybunion. Så det var 180 mil och 16 rundor golf som avverkades på en vecka. Ballybunion Old blev den sista banan. Den var stängd för greenfeegäster när jag var på västkusten innan och betade av Waterville, Tralee och Lahinch.

Ja, du läste rätt. Nästan 60 banor stökades av på fem resor. Samma ursinniga tempo var tänkt att hållas under resterande resor i England, Wales och Skottland. Den minutiöst utarbetade planen skulle leda till att den allra sista putten rullades i under hösten 2021. Men så kom coronapandemin med stängda gränser och andra hinder.
– Jag skulle till Skottland i slutet av maj, men har bokat om allting till samma vecka under nästa år. Jag hade planerat att spela 16 eller 17 banor under en vecka. Alltså minst 36 hål om dagen. Det har till och med varit 54 hål några gånger under de här resorna. Jag åker själv, men man träffar ju folk längs vägen.

Vi ställer in kaffekopparna i diskmaskinen, blickar upp mot de gråa molnen på himlen och skiljs åt. Johan ska ut på banan och jobba vidare. Jag ska ut och spela på de ytor som han och kollegorna putsat på sedan gryningen.
– Jag gillar yrket. Att klippa fairway och att klippa tees och att ha de här raka linjerna. Noggrannheten och detaljerna. Det är mycket det jag tar med mig när jag varit och spelat andra banor. Man går och tittar på vad de gör bra och vad jag kan ta med mig hem, och se vad vi på Växjö redan gör bra vilket också ger energi.


HÅL 6, VÄXJÖ GK Platsen där Helgasjön kopplar greppet om våra sinnen. Foto: Mickael Tannus

Växjö GK tar nästan exakt vid där Gamla banan på Kalmar lämnade mig. För även här inleds ronden med ett korthål. Detta är också en park- och skogsbana av liknande traditionellt snitt, där de första hålen lades ut av Douglas Brasier under 1960-talets början. Ja, och även här har Pierre Fulke kallats in för att uppdatera designen.

När det gulmålade herrgårds- och klubbhuset sakta försvinner bakom mig inleds en både charmig och nyckfull golfvandring. De inledande parkhålen vid infartsvägens stenmur skiftas efter ett tag över till atmosfäriska skogspartier.
– Sjön runt sexans green där nere är underbart vacker, säger Johan Marvig när vi diskuterar vilka delar av banan som han gillar mest.

Att se inspelet stiga mot den mörka himlen framför Helgasjön och det krävande greenområdet är ett av banans mest pulshöjande ögonblick. Rent krasst är sexan också ett dogleghål som är ganska signifikativt för banans tekniska prägel.
Men det återstår fortfarande en rejäl falukorvsmacka i kiosken och ytterligare någon kraftig monsunskur eller två innan det är dags att träda in i den avslutning som verkligen utmärker Växjö GK på golfkartan.
Här väntar några av markområdets kraftigaste höjdskillnader, en snårig regnskogsdjungel och ytterligare ett vackert nedslag vid Helgasjön.


LANDMÄRKE Araby Herrgård utgör Växjö GK:s klubbhus och inrymmer även Araby Wärdshus. Foto: Mickael Tannus

Från utslagsplatsen ute i vattnet, och i retfullt hällregn, spelas hål 18 varenda millimeter av de 379 meter som det mäter från de gula kloten. Johan Marvig gör ett kort gästspel i torra kläder och golfbil under de omtalade avslutningshålen, som han själv beskriver som polariserade.
– Växjö är hål 17 och 18 på något sätt. Många medlemmar hatar ju hålen. Men på många av de andra 16 hålen kan du slå ganska snett och ha chans att göra birdies ändå. På 17 och 18 måste du verkligen vara på fairway och många rundor har förstörts där.

Bogeyn på 18 markerar slutpunkten på nedslaget i Småland. Det återstår aningen mer av Johan Marvigs linksodyssé i den brittiska övärlden. I nuläget räknar han med att spela den allra sista banan under hösten 2023. Inledningsvis var det tänkt att bli The Old Course i St Andrews, men den spelade han i januari.
– Att slutföra Irland var rätt häftigt i sig. Jag spelade med en amerikanare som var mer stressad över det än vad jag var. Han skulle ta bilder på 18 och dona. Men visst. Det var en rätt härlig känsla.

Jag känner mig också ganska tillfredsställd inombords. Under ett år där många av oss varken kan eller vill träda utanför landets gränser finns det många svenska golfpärlor att upptäcka. Jag har spelat tre av dem under lika många dagar. Från linksdoftande 00-talsdramatik till stillsamma skogsrum från 1940-talet. Och ingen av dem kommer att kosta dig mer än 600 kronor under högsäsong.


Text: Eric Franzén • 2020-12-15
Banor och resorBanor & resorGolfsverigeGrönhögen Golf LinksKalmar GKVäxjö GK
Scroll to Top