Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 7, 2024. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
VI ÄR PÅ JAKT efter en röst som hörts i otaliga svenska vardagsrum, en röst som satt en tydlig prägel på sportjournalistiken. Patrick Ekwall, med sin karakteristiska stämma och orädda stil, är välkänd för de flesta.
Efter att ha letat en stund på Bromma Golf hör vi till slut den skånska stämman på avstånd och hittar honom i en mer anonym miljö – inne i svingbåset, avskild från de andra träningsvilliga golfarna.
Där står han, avskärmad från blickar, omgiven av väggarna som skapar en slags trygghet i det offentliga rummet. Det är som om han har sökt sig till denna vrå för att undvika att någon ska upptäcka honom.
– Jag står här för att jag är så kass, erkänner Patrick Ekwall med ett snett leende.
– Jag tänker att folk tänker: ”Fan, så dålig han är.” Så barnslig man är egentligen.
I våra kontaktväxlingar inför ronden har han varit noga med att betona sin nybörjarstatus inom golfen.
”Du måste ha koll på att jag är suuuuuuupernybörjare och glad om jag träffar bollen”, skrev han i sitt första svarsmejl.
Och några timmar innan vi möttes upp på Bromma Golf skickade han ett sms för att ytterligare understryka sin poäng:
”Jag måste slå 50–60 bollar innan, för att jag överhuvudtaget ska träffa bollen sen. Jag är jävligt mycket nybörjare.”
Iförd sina splitternya skor från Travis Matthew – en av många sponsorer som stöttar hans välgörenhetssatsning ”Ekwall Rullar” – tar han sig an dagens utmaning.
Hans resa mot det gröna kortet beskrivs utåt sett som ”fylld av duffar, toppar och en och annan felträff”.
När jag frågar Patrick hur det känns att veta att hundratusentals människor följt hans resa mot grönt kort, om det pressar på, svarar han snabbt:
– Snarare tvärtom. Det gör att jag skärper mig och ser till att fullfölja. Självklart gör jag det för min egen del, men också för att hjälpa Bröstcancerförbundet. Det är en möjlighet att förena insamlingsnytta med nöje. Dessutom är det aldrig fel att lära sig något nytt.
Under välgörenhetskonceptet har han tidigare åkt 4,8 mil på rullskidor och cyklat Vätternrundan, men att lära sig att spela golf beskriver han som knivigast hittills.
– Jag visste att det skulle vara svårt och jag fattar att det är svårt, särskilt med motoriken. Om du börjar som åttaåring sätter sig svingen naturligt. Jag tror att det är samma sak med fotboll – det blir automatiskt enkelt när du har hållit på sedan fem års ålder.
MOLNEN HAR DRAGIT Ihop sig, och det första tunna duggregnet landar på ettans utslagsmatta. Patrick står tyst en stund, rotar fram en järnsjua och rätar till kepsen som han bär bak och fram. Det vilar en koncentration i hans blick.
– Vet du, säger han och kastar en blick mot det mörka molntäcket.
– Oavsett vad för sport det är så spelar vädret ingen roll. Tävlar man så gör man det oavsett, även om det skulle börja regna. Det är väl där tävlingsmänniskan i mig kommer fram.
Han justerar kroppen lite osäkert, som om han fortfarande vänjer sig vid golfens rörelser och försöker hitta en sving som känns naturlig. Så sänker Patrick plötsligt hakan mot vänster axel, precis som hans tränare Johan Almgren sagt åt honom att göra.
En kort och rapp baksving gör jobbet och bollen når nästan hela vägen fram till green, 125 meter bort. Inte illa pinkat för en 52-handicapare som tillåts ha sex slag på hålet för att bärga två poäng.
– Vad händer? Detta kan vara ett av mitt livs bästa slag, säger Patrick Ekwall och blottar sina blixtrande tandrader.
Han har inte hunnit spela särskilt många ronder under sin debutsäsong – de kan räknas på ena handen. Han minns särskilt en 18-hålare på Svartinge.
– Det var en mardröm. Jag spelade med några andra som alla hade under 20 i handicap. De var snälla men det var ändå lite jobbigt. Jag var nervös och spelet gick dåligt. Jag kände mig inte riktigt värdig, som att jag var i vägen. De slog fem eller sex slag på par 4-hål medan jag behövde åtta. Jag bryr mig sällan om vad folk tycker, men just då ville jag verkligen inte förstöra för någon.
Under vår rond med Patrick Ekwall förstör han varken för sig själv eller andra – tvärtom. Poängen följer himlens humör och regnar över honom. På trean gör han par och kröner scorekortet med sex friska poäng.
– Livets andra par, konstaterar han.
NAMN: Patrick Ekwall
ÅLDER: 59 år
FAMILJ: Barnen Wilma, 25 och Tindra, 11. Flickvännen Camilla Coene och två bonusdöttrar
BOR: I Bromma
HEMMAKLUBB: GolfStar
HANDICAP: 44,7
FAVORITBANA: Jag har spelat på två…
STÖRSTA GOLFMERIT: När jag träffade green för första gången
STÖRSTA ÖGONBLICK I KARRIÄREN: Min första anställning på Kvällspostens sportredaktion, som 16-åring, 1981
Mellan slagen pratar vi om spelet, om livet, om karriärens små krumsprång fram och tillbaka. Samtalet tar en något allvarligare ton när Patrick Ekwall kommer in på uppbrottet från TV4 2017. Det var då han, efter 23 år på kanalen, under en frukost på Stureplanskrogen Riche, fick beskedet att hans tid på TV4 var över. Ett besked som kom oväntat och utan förklaring, mitt i en karriär där han alltid varit en framträdande profil.
Trots att flera år har gått är Patrick fortfarande starkt förknippad med kanalen.
– Folk hör av sig och undrar om jag kan ändra saker på kanalen. För en generation tittare är jag väl än idag något av ansiktet utåt för fyran.
Var det jobbigt att vara så pass förknippad med TV4 när du skiftade karriär?
– Både ja och nej. Direkt efteråt fick jag inga andra tv-uppdrag, och det var en konstig känsla. Det är väl lite som om Jacob Hård skulle gå över till fyran – det skulle kännas märkligt. Men det löste sig rätt snabbt ändå. Jag gillar utmaningar och nu investerar jag i mig själv genom att skriva böcker. Det är inte lika ekonomiskt lukrativt som de bästa dagarna på TV4, men det är okej. Jag klarar mig.
Patrick berättar att han har kontrakt på tre böcker, varav två redan är klara.
– Det är det som gäller nu. Jag gillar mixen av allt jag gör – poddar med Mats Olsson, föreläsningar, moderatorjobb, och att vara ambassadör för Bröstcancerfonden.
Det är ett engagemang som går djupt för Patrick; minnet av hans fru Hannah har varit en stark drivkraft i hans arbete för Bröstcancerförbundet, där han hittills dragit in nästan fyra miljoner kronor till forskningen.
– Det svåra är att få tiden att räcka till för allt – särskilt för golfen…
PÅ BANAN ÄR Patrick Ekwall noga med att insupa kunskaper om ditten och datten.
När jag, i brist på en riktig markeringsknapp eller ett mynt, istället använder en slarvigt placerad peg för att markera bollen på fyrans green, spärrar han upp ögonen och frågar:
– Är det där verkligen tillåtet?
Läs också:
Han ler och fortsätter med en reflektion:
– Jag har haft en förutfattad mening om golfvärlden. När jag väl kom in märkte jag att det är svårt att bli en del av det innan du kan prata språket. Det handlar inte bara om orden, utan också om hur du beter dig – hur du packar din golfbag, var du ställer vagnen. Det finns en barriär. Men sen är alla väldigt vänliga och trevliga. Många är dessutom rätt bra ”om det inte vore för att”… ja, det är alltid något som är fel – klubborna, bollarna, banorna. Det har jag noterat, det är lite special faktiskt.
Patrick Ekwall är fokuserad och låter sig inte störas av den ovanliga ljudkulissen på banan. Att spela golf här, intill både en flygplats och en halkbana, innebär att tystnaden ersätts av ett konstant muller från flygplan som lyfter och landar. Därtill blandas ljudet av däck som skriker mot asfalt när bilar manövrerar på halkbanan.
Det är en ljudbild som är långt ifrån den vanliga stillheten, men Patrick behåller sin skärpa och spelar vidare utan att låta sig distraheras. Samtidigt poängterar han gång på gång golfens svårighetsgrad:
– Det är så tekniskt svårt att det inte är sant. Många säger att jag borde ha nytta av min bollkänsla, men när har jag egentligen glädje av det? Tja, inte när jag slår ut i alla fall, och inte när jag ska slå inspel från 100 meter.
59-årige Patrick Ekwall håller sig aktiv både med padel och med fotboll i division 6-laget FC Sampierdarenese.
– Vi har den äldsta truppen i hela Sverige, och jag är äldst i laget. Jag har alltid varit ganska långsam. Dessutom är jag inte lika smidig som förr och definitivt inte lika modig. Jag ger mig inte in i konstiga närkamper. Men det är kul att röra på sig.
I matchen på Bromma streckar Patrick Ekwall två hål. Det gör inte så mycket med tanke på att han samlar ihop 24 poäng på resterande sju hål.
– Så det innebär alltså att jag har sänkt mig? frågar han med vetgirig blick.
– Det var som fan. Det är lite svårt att tävla mot sig själv – men jag vinner gärna mot dig. Jag kommer från fotbollsvärlden och man vill ju gärna besegra någon.
I FIKET EFTERÅT hjälper vi till att registrera sänkningen. 44,7 blir hans nya spelhandicap. Patrick skakar på huvudet och ler:
– Synd på de två pisshålen, men annars gick det rätt bra. Men till och med du slog ju i vattnet på ett hål. Alla gör fel. På OS-golfen skickade (Ludvig) Åberg bolljäveln rakt i vattnet på ettan – och han kan ju verkligen spela.
Har du fått mersmak? 24 poäng på nio hål – det måste ge självförtroende?
– Ja, jo, jag skulle kunna tänka mig att fortsätta med golf, om jag bara blev lite bättre. Åren börjar ta ut sin rätt, men jag har nog för höga krav på mig själv. Jag vill inte se dum ut – du vet, när man missar bollar eller slår dem åt helvete.
Men fortsätter du så här är dagarna i svingbåset snart förbi, eller?
– Haha. Vi får se. Jag trivs ändå bäst där inne.
