När du blir äldre, slår du kortare, missar givna chanser, undviker vattenhinder… och betraktar puttar längre än en meter med misstänksamhet.
Men du suckar inte, åmar dig inte eller beklagar dig och ej heller söker du undanflykter eller en förklaring till varför du rör dig så långsamt.
”Jag går långsamt nu, för jag är så road av naturen, av sällskapet och alla utmaningar på banan”, säger du istället.
”Därför vill jag njuta av situationen i en takt jag trivs med och jag värdesätter varje sekund av ronden. Var ligger för övrigt min boll?”
Själv har jag börjat inse hur livet spjärnar emot. Jag hittar numer till Vårdcentralen utan kompass och glömmer varje dag var jag lagt mina glasögon.
Samtidigt är jag omgiven av mina bästa vänner. Någon av dessa har tidigare vunnit internationella segrar, andra har gjort bra ifrån sig på alla möjliga vis och tillsammans representerar vi mänsklighetens elit.
(Som läsaren förstår vore det lika skrytsamt, som opassande att nämna namn, yrken eller på vad sätt någon lyckats.)
Äldre?
Gammal?
Sam Snead vann par 3-tävlingen på Augusta National när han var närmare 90 år gammal. Paul Runyan spelade i samma tävling 90 år gammal.
High five!
Att bli äldre eller gammal är, i mina ögon inget att stå efter.
Det gör ont.
Det tar tid.
Du når fåtalet hål på rätt antal slag även om du spelar från de främre utslagen.
Men så är det då detta spel med sitt innehåll. Ett förlustelsens spel, som lockar dig med dofterna av det nyklippta gräset, tonerna av den glada kärrsångaren eller näktergalen en morgon i maj, just en sådan dag då de muntra vågorna utmed strandpromenaden berättar att isen är borta, vi har tagit hand om den.
Vem bryr sig om hur vi spelar, bara vi spelar bättre än motståndarna, att vi fylls av tävlandets möjligheter.
Rätt vad det är hamnar vi inför avgörandet. Livet tystnar omkring dig.
Bollen ligger bra, men kanske kunde den ha legat bättre?
Du vet att du måste sänka. Du glömmer åren. Du glömmer krämporna. Du glömmer allt utom att du tävlar… inte mot Kjell, Lars, Göran, Janne eller Anders.
Du tävlar mot dig själv och är 16 år gammal, som du var när du för första gången spelade en rond på par. Du fylls av en okontrollerad glädje och styrka.
Du kan inte missa.
Du blir aldrig gammal.
Aldrig.
PS. Var är mina glasögon?
