Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 9, 2024. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Det blåser kraftigt från Mälaren när Sophie Ekman och hennes tränare, Viktor Gustavsson, kliver ut på hål 15 på Bro Hof.
De har en spellektion på schemat, och vinden sveper över de öppna ytorna där de toppdressade greenerna blänker i dagsljuset.
Sophie verkar oberörd av blåsten som sliter i kläder och hår. Bollen skär genom vinden i en låg, stram båge, rullar mot hålkanten, slickar den, och stannar två meter från hålet. Nära hole-in-one – men hon rör knappt en min.
Viktor, som står några meter bort och betraktar, skrockar imponerat.
– Jag ser att du inte har legat på latsidan.
Han vet hur mycket tid och energi Sophie har lagt ner för att komma hit, hur varje slag är resultatet av dedikation och hård träning.
När de traskar upp på greenen placerar hon sitt vänsterknä mot marken och läser av hur det lutar. Varje millimeter räknas.
Viktor plockar upp mobilkameran och börjar filma.
– Hon är en legend på min Instagram. Senaste videon jag lade upp med henne fick 150 000 views. Hon har en förmåga att kunna bjuda på sig själv.
Sophie reser sig långsamt och riktar in sig. Sedan rullar hon obarmhärtigt i birdieputten. Viktor ler nöjt.
– Du ser ju… Hon har höga krav på sig själv och viljan att bli bättre. Ibland får jag påminna henne om att sluta gnälla på sig själv. Hon kan sätta käppar i hjulet med alla sina tankar. Ibland har hon sett någon koreanska på Instagram som svingar på ett visst sätt, och då blir det kaos.
När de går vidare till nästa hål kan Viktor inte låta bli att kommentera det höga tempot.
– Jag kallar henne för Ekman Express.
Det kan gå för fort.
Under svåra förhållanden på Bro Hof går Sophie Ekman –1 på Bro Hofs fyra avslutande hål, av många betraktat som förrädiskt svåra med svenska mått mätt.
– Hon är en sådan som alltid är bäst under press. Hon får golf att se lätt ut. Sophies styrka är att vara bra när det gäller. Hon vill vara där i hetluften när det hettar till, då andra blir nervösa.
I somras vann Sophie Ekman, som fyller 80 i november, SM i D75-klassen. Hon gjorde det på sin gamla hemmabana i Nyköping – i stormliknande vindar – på totalresultatet 189 slag (96+93).
– Det var en enorm blåst men jag upplevde att jag kom in i ett vakuum. Det var nästan som en nära-döden-upplevelse. Allt blev svart och det enda jag kunde fokusera på var att slå nästa slag. Det är en häftig känsla att bli så fokuserad. Allt bara flöt på, säger hon.
När vi i klubbhuset tar skydd från vinden på Bro Hof pratar Sophie Ekman med en sådan hastighet och entusiasm att det nästan är svårt att hänga med. Omkring henne finns ett hav av böcker och pärmar som vittnar om ett långt liv fyllt av både professionella och personliga åtaganden.
– Det är bara att driva på, säger hon med ett leende, och det är precis vad hon har gjort under hela sitt liv.
Hon minns sin första DM-seger 1982 som om det var igår.
– Jag har alltid kämpat för att bli bättre, oavsett hur motigt det har varit. Motgångar är en del av resan.
Det är ett mantra som hon inte bara tillämpat inom golfen. Hon har varit skolläkare i över fyra decennier, är hedersdoktor på Karolinska institutet, har drivit framgångsrika folkhälsokampanjer och grundat Stiftelsen Läkare Mot Aids Forskningsfond.
Genom åren har hon exempelvis samlat in över 30 miljoner kronor till aids-forskning.
– Det föddes ur en vilja att göra skillnad, förklarar hon.
Men det är golfen som är hennes verkliga passion. Hennes första golfpro, George Deverell, lärde henne filosofin ”Swing it up, swing it on,” och att slappna av och låta klubban göra jobbet.
– Det var en helt annan tid när jag började spela. Det var otänkbart att killar skulle spela med tjejer, men jag gav aldrig upp. Det har varit segt, men jag har gett mig den på att jag ska bli bättre.
Åldern har inte hindrat henne från att fortsätta utvecklas. Hon är väl medveten om att många golfare i hennes ålder börjar dra ner på träning och tävling.
– Många slutar för att kroppen inte längre orkar. De klagar på krämpor, försämrad fysisk form, att svingen inte längre är vad den varit. Men jag vägrar acceptera det.
För Sophie, med 11,6 i hcp, är träningen en naturlig del av vardagen. Hon tränar tyngdlyftning på Bosön tre timmar i veckan för att förbättra sin explosivitet och styrka på golfbanan.
– Drömmen är att slå längre. Jag vet att jag inte har samma kraft som när jag var yngre, men jag kan fortfarande förbättra min teknik.
Mitt i sina livfulla resonemang och fängslande livshistorier landar Sophie Ekman plötsligt i en anekdot som skärper blicken och drar ner på tempot. Hon böjer sig framåt och börjar bläddra bland sina pärmar och urklipp, innan hon hittar det hon söker – ett tidningsurklipp från Expressen 1989.
– Jag har sparat det här länge, säger hon och visar artikeln.
Hon berättar om hur hon en gång räddade livet på en tolvårig pojke som träffats av en golfboll i huvudet.
– Om det inte vore för mig hade han varit död. Man borde använda hjälm, bollarna kan nå 200 kilometer i timmen. Alla skador borde registreras. Jag begriper inte varför det inte sker idag.
Trots att hon nu är närmare 80 och har spelat golf i mer än ett halvt sekel känner Sophie fortfarande samma passion som när hon först började.
– Det är aldrig för sent att bli bättre. Jag har kommit på att jag kanske är spelberoende.
Golf har inte bara format Sophie som idrottare, utan också som människa.
– När jag är på golfbanan släpper jag allt det andra. Det är en friskhet och hurtighet som tilltalar mig, en frihet från de tiotusentals tankar som annars snurrar i mitt huvud.
Hennes filosofi på banan – och i livet – är: det som är bra, är bra.
– Och det som är dåligt struntar man att prata om, förtydligar hon.
Det är en filosofi som har burit henne genom livet, från framgångarna som skolläkare och fundraiser till hennes obevekliga strävan på golfbanan.
När vi senare går tillbaka ut i vinden på Bro Hof för att avsluta rundan står det klart att denna inställning präglar varje slag Sophie gör.
På det sista hålet, medan vinden fortsätter att blåsa från Mälaren, stannar Viktor upp och betraktar henne när hon förbereder sig.
– Du svingar tekniskt sett bättre nu än innan SM. Du ser ut som vilken tourspelare som helst; de slår bara lite längre.
Sophie rycker på axlarna och ler.
– Viktor tror på mig och mitt golfspel. Det betyder mycket för mig.
Med ett snabbt grepp om ratten svänger Sophie Ekman in med sin golfbil och parkerar den smidigt utanför slottet. Ekman Express saktar aldrig ner. Dagens spellektion må vara över, men man kan vara säker på att hon snart är tillbaka, redo för nästa utmaning, för nästa slag. För Sophie Ekman är golfen inte bara ett spel, det är en livsstil – en passion som aldrig tycks avta, oavsett hur starkt vinden blåser.
● ● ●
När Gunilla Berggren pratar om golf är det med en glimt i ögat och en ungdomlig entusiasm som skulle kunna lura vem som helst att tro att hon just börjat sin resa inom sporten.
Men faktum är att Gunilla, som i år fyller 82, har spelat golf i över tre decennier och fortfarande strävar efter att bli bättre.
– Jag har alltid tyckt mycket om golf, och det är konstigt att jag aldrig tröttnat eftersom jag hållit på så länge, säger hon.
Gunillas resa inom golfen började på allvar när hon var 45 år gammal. Det var då hon såg en granne komma dragandes på en golfvagn i Tormestorp, samtidigt som en ny bana öppnat i Skyrup.
– På den tiden hade jag småbarn och jobbade som sjuksköterska med konstiga arbetstider, så det dröjde innan jag kunde börja spela.
När hon så småningom fick kontorstider som avdelningschef var det dags att börja spela på allvar.
– Jag hade inga vänner som spelade, men jag tyckte det såg så roligt ut att jag ville testa.
Trots att hon idag spelar två-tre gånger i veckan och deltar i alla möjliga tävlingar känner Gunilla att det fortfarande finns utrymme för förbättring.
– Jag var nyligen i shopen och frågade om man kan köpa nya klubbor, trots att jag är 82. Självklart, tyckte de, och jag räknar med att jag ska kunna spela minst fem år till. Mina nuvarande klubbor har jag haft i sju år och jag spelar så ofta att det känns som att det är dags för nya.
Gunilla är en person som inte drar sig för att prova nytt, något som tydligt avspeglas i både hennes liv och golfspel.
– Jag har alltid velat testa saker. När jag tog min första golflektion i Skyrup 1987 frågade tränaren vad vi i gruppen hade gjort innan. De flesta hade hållit på med någon bollsport, men jag hade dansat klassisk balett tills jag var 14 år. Nu på äldre dagar gör jag mycket yoga, vilket hjälper mig med kroppskontrollen, och det är bra för golfen.
Det är inte bara golfens tekniska utmaningar som lockar Gunilla, utan också det sociala samspelet.
– Vi flyttade till Åhus för 19 år sedan, och utan golfen hade jag nog inte känt så många här. Det är den sociala delen som är så viktig, särskilt under pandemin när golfen blev ett sätt att umgås utomhus och hålla avstånd. Jag tänker ofta när jag spelar att det känns som när jag var liten och lekte ute på gården. För mig är golf en lek, men det är en lek jag tar på allvar.
Gunilla har deltagit i Gangstergolfen, en tradition i Åhus, där hon spelar med ett gäng som går ut tidigt på morgonen.
– Det är ett kul gäng att spela med, och även om jag egentligen inte tycker om att gå upp tidigt längre så är det värt det för att få köra med dem, konstaterar hon.
Det sägs att du en gång har spelat under din egen ålder?
– Det var vintern för två år sedan på just Gangstergolfen. Efter det kallade de mig ”57”. Jag hade totalt 73 slag med vinterhandicap på 16, något slags rekord i sällskapet. Det är klart att det känns speciellt att ha gjort det, även om det var på provisoriska greener.
Med över 30 registrerade rundor förra året var Gunilla en av de mest aktiva spelarna i sin klubb.
– Det är en kombination av det sociala och att jag vill hålla mig frisk. Golf är också friskvård, och jag har sett nyttan av att en äldre kropp rör på sig. Jag jobbade på en rehabavdelning med strokepatienter som sjuksköterska, så jag vet hur viktigt det är att hålla igång. Så länge man vrider upp på rätt sätt och håller kroppen i form kan man spela golf utan problem.
Trots att hon är fast besluten att fortsätta utvecklas, erkänner Gunilla att hon ibland är lite för otålig när det kommer till uppvärmning.
– Jag brukar gå ut direkt och tänka att jag tränar på banan istället, men om jag ska spela tävling så slår jag bollar innan jag går ut. På första tee känner jag fortfarande samma spänning som när jag var yngre. Jag vill slå långt, och det är därför jag nu vill byta till en ny driver så att jag kan slå längre. Jag spelar ju ofta med ett gäng som är tio år yngre, och ibland slår jag längre än dem. Det triggar mig.
Gunilla har köpt ett lektionspaket i år och är fast besluten att fortsätta utvecklas.
– Det ligger i sakens natur om man spelar golf och tävlar. Då vill man ju bli bättre, och man kan faktiskt utvecklas hela tiden. Jag slutar aldrig att lära mig saker. Om jag till exempel slår dåligt i en bunker så behöver jag få hjälp och verktyg för att veta hur jag ska göra för att förbättra mig.
Hon spelar också seriespel med damerna och uppskattar gemenskapen inom laget.
– Seriespel är väldigt trevligt, och man får komma till olika banor och träffa andra damer samtidigt som man spelar för sin klubb. Jag spelar i D70-klassen, men jag tycker att de borde starta en D80 också.
21-handicaparen Gunilla, som för det mesta spelar på sitt handicap, beskriver sig själv som en tävlingsmänniska – och hon är inte rädd för att förlora.
– Jag kan bli förvånad när jag spelar med vänner som blir arga på sig själva när de slår ett dåligt golfslag. Jag tycker man ska vara snäll mot sig själv, för vissa dagar går det inte bra, och då är det bara att konstatera att ”jaha, det är en sån dag idag”. Det tankesättet gör att jag har rätt bra mentalitet för golf. En del av mina kompisar säger att de skulle vilja gå en mental träning hos mig.
När Gunilla får frågan om vad hon skulle säga till någon som är nyfiken på att börja spela golf, men tvekar på grund av ålder, svarar hon utan att tveka:
– Prova på! Jag gick på ett prova-på-tillfälle, och det räckte med att jag smackade till bollen en gång och den flög långt – ”var det jag som gjorde det?” – och då blev jag helt biten. Det finns inget bättre sätt att hålla sig aktiv och träffa nya människor än att spela golf. Handicapsystemet gör dessutom att man kan spela med alla, oavsett hur duktig man är.
Gunilla avslutar med en anekdot som belyser golfens förmåga att förena generationer:
– Jag var ute och spelade med en dam, och då var det två unga pojkar som också gick i vår boll. Efter nio hål frågade jag dem hur gamla de var, för de var så duktiga – och de var elva år. Jag sa att man inte får fråga en dam om åldern, men jag kan berätta att jag är 82 år. De sa: ”Åh, vi trodde att ni var i 60-årsåldern.” Det är rätt skönt. Vi hade en väldigt trevlig golfrunda trots åldersskillnaderna.
