Tiden går fort och bruset i golfvärlden är stort. För inte alltför länge sedan skapade dessa herrar rubriker genom minnesvärda segrar. I dag är de dessvärre till stor del förpassade till glömskans vrå hos de senaste generationerna av golfare. Något som vi vill ändra på, eller åtminstone se till att en strimma ljus kastas över deras mäktiga prestationer.
Mark Brooks, 1961–
Land: USA
Blev proffs: 1983
Meriter: PGA Championship-mästare 1996. Sju PGA Tour-titlar.
Vi ska inte säga att PGA Tour var en trött sak under 80-talet, och fram till mitten av 90-talet. Men Tiger Woods hade inte gjort entré än och även om stjärnor som Greg Norman och John Daly väckte intresse så bestod touren mest av Mark Brooks-typer som drog runt i tysthet och helt plötsligt vann några tävlingar och en major. Få i golfvärlden la Brooks seger i PGA Championship på minnet och sträcker vi blicken utanför golfen har inte någon en aning om vem karln är.
Bruce Lietzke, 1951–2018
Land: USA
Blev proffs: 1974
Meriter: 13 PGA Tour-titlar.
Lietzke var nära att vinna en majortävling flera gånger, men lyckades aldrig nå hela vägen fram. Han spelade inte lika många tävlingar som många andra men lyckades ändå vinna hela 13 gånger. Han var också välkänd för att inte lägga ner särskilt många träningstimmar utan föredrog att spendera merparten av sin tid med familjen.
Lanny Wadkins, 1949–
Land: USA
Blev proffs: 1971
Meriter: PGA Championship-mästare 1977. 21 PGA Tour-titlar.
Det är inte helt lätt att bli ihågkommen när du spelar under den tid då bland andra Tom Watson, Jack Nicklaus, Gary Player och Lee Trevino var i farten. Wadkins skrapade ihop 21 segrar mellan 1972 och 1992. Han var sedan USA:s Ryder Cup-kapten under 1998 på Oak Hill där Europa vann med en poäng.
Calvin Peete, 1943–2015
Land: USA
Blev proffs: 1975
Meriter: 12 PGA Tour-titlar.
Började spela golf först i 20-årsåldern och var fram till Tiger Woods den mest framgångsrike svarta spelaren på PGA Tour. Varför inte Peete fick samma genomslag som Tiger Woods råder det delade meningar om. Att Peete inte var lika aggressiv i sitt spel som Tiger, kan ha haft med saken att göra. Peete svingade omänskligt kontrollerat och bollarna flög mestadels helt spikrakt, inte minst från tee där Peete toppade PGA Tours statistik för träffade fairways tio år i rad. Han hade även flest greenträffar av alla under samma period. Tävlingsvinsterna skedde mellan 1979 och 1986.
Dave Stockton, 1941–
Land: USA
Blev proffs: 1964
Meriter: Tvåfaldig PGA Championship-mästare (1970 och 1976). 10 PGA Tour-titlar.
När blivande tränarprofilen Dave Stockton vann PGA Championship 1970 var Arnold Palmer tvåa, Jack Nicklaus sexa och Raymond Floyd åtta … nu kanske någon tycker att Floyd också ska vara med på den här listan, men nej, fyrfaldige majorvinnaren Floyd är alldeles för (!) välkänd för att platsa …
När Stockton vann PGA Championship för andra gången 1976 var Raymond Floyd tvåa, Jack Nicklaus fyra och Ben Crenshaw åtta.
Att spelare som Stockton glöms bort gör oss oroliga att vi om 50 år inte längre kommer minnas tvåfaldiga PGA Championship-mästaren Justin Thomas.
Andy North, 1950–
Land: USA
Blev proffs: 1972
Meriter: Tvåfaldig U.S. Open-mästare (1978, 1985)
Norths vinnarscore i U.S. Open 1978 på Cherry Hills var ett över par. På Oakland Hills 1985 slutade han ett under par och var enda spelaren under par i den U.S. Open-upplagan.
Andy North vann bara tre gånger på PGA Tour, men två av dessa var alltså i U.S. Open och upplagorna han segrade i tillhör de allra tuffaste. Trots det är det väldigt sällan som som namnet Andy North dyker upp i något resonemang i golfvärldens större mediekanaler.
Barry Lane, 1960–2022
Land: England
Blev proffs: 1976
Meriter: Fem DP World Tour-titlar.
När konkurrenterna heter Seve Ballesteros, Bernhard Langer, Ian Woosnam och Nick Faldo är det ingen som minns den som lurade längre ner på ledartavlorna och då och då ploppade upp för att vinna fem gånger mellan åren 1988 och 2004.
Det hjälper inte heller att du var med och förlorade tre av tre matcher i Ryder Cup 1993 när USA vann mot Europa på Belfry.
Engelsmannen Lane var dock ett välkänt ansikte bland kollegorna ute på touren och gick sedan vidare och vann sju gånger på seniortouren. Barry Lane hade för övrigt hus i Bohuslän och var medlem i Skaftö GK, där han antog en mentorsroll för klubbens satsande spelare.
Eamonn Darcy, 1952–
Land: Irland
Blev proffs: 1968
Meriter: Fyra DP World Tour-titlar
Det blev ”bara” fyra tävlingsvinster för irländaren Darcy som hade extremt svårt att knyta ihop säcken när det gällde som mest. Han slutade tvåa hela 13 gånger och förlorade fyra av fyra särspel under DPWT-karriären. Han spelade även i fyra Ryder Cup där han 1987 på Muirfield, i sin allra sista match, lyckades vinna mot Ben Crenshaw och ta sin efterlängtade första Ryder Cup-poäng. Europa vann Ryder Cup det året med 15-13 och Darcys matchfacit stannade på 1 vinst, 8 förluster och två delningar.
Gordon Brand Jnr, 1958–2019
Land: Skottland
Blev proffs: 1981
Meriter: Åtta DP World Tour-titlar
Precis som Darcy smög Brand i bakgrunden och stack upp huvudet åtta gånger, bland annat på Ullna 1987 där han besegrade Magnus P Atlevi i särspel och vann Scandinavian Enterprise Open. Brand fick en hjärtattack efter ett inspelsvarv inför 2019 års Staysure PGA Senior Championship. Han avled i ambulansen.
Phillip Price, 1966–
Land: Wales
Blev proffs: 1989
Meriter: Tre DP World Tour-titlar
Inför söndagens singelmatcher i Ryder Cup 2002 på Belfry var ställningen 8-8. USA:s kapten Curtis Strange hade en taktik och satte sina bästa spelare i de sista matcherna.
Sam Torrance tänkte lite annorlunda och skickade ut de bästa européerna först. Det lämnade Phillip Price med uppgiften att ta hand om världstvåan Phil Mickelson i den näst sista matchen.
Den då 35-årige Price var Ryder Cup-debutant och rankad 119 i världen. Han hade bara spelat en match tidigare i veckan där han och Pierre Fulke förlorade i foursome mot David Toms och just Phil Mickelson.
Torrance taktik fungerade och Europa vann 4,5 poäng i de sex första matcherna.
Näst längst bak i fältet stod Price för en bländande puttning som satte Mickelson i gungning och på det 16:e hålet avgjorde Price med en lång birdieputt. Mickelson kunde inte svara och Price vann med 3/2.
Några minuter senare delade Paul McGinley mot Jim Furyk och Europa säkrade segern.
Bakom Price och Mickelson gick Jesper Parnevik och Tiger Woods. De delade på poängen.
