8 golfslag vi alltid ger oss på (men inte borde)

Ingen minns en fegis. Men ett scorekort glömmer aldrig dina våghalsiga chansningar som slutade i den ena katastrofen efter den andra.
Här är åtta golfslag som glada amatörer älskar att plocka fram vid ”rätt” tillfälle.

Stinger från tee

Du har sett Tiger Woods och Gary Woodland ta fram sina lägst loftade järn på tee och se dem skicka iväg projektiler som håller sig under vind, lövverk, mitt mellan trädkorridorerna och deras bollar verkar aldrig sluta rulla. Det här kan du också och har kommit fram till banans smalaste fairway. Visst är det lite motvind däruppe? Du tar fram järntvåan som din pro motvilligt sålde till dig och laddar upp. Du tänker högt: Brant sving, mycket fart och händerna framför bollen! Du spänner kroppen, klubban huggs ner mot bollen, händerna är långt förbi höften vid det här laget och klubbhuvudets 18 ursprungliga grader är nu nere på en. Hastigheten är förvisso god och bollen lämnar tee. Det gör även den baguette-stora torvan som du grävt upp bakom bollen.

Floppen

Phil Mickelson som tränat på dessa slag varje dag sedan mitten av 70-talet (och ändå bara plockar fram dem när han verkligen måste) är din förebild och allt han gör ska du också göra. Din mer spelskicklige golfkompis anar vad som kommer hända och försöker ge dig ett förhandstips: ”Härifrån kan du faktiskt putta”. Men du har redan bestämt dig, du ska ta alla smålut mellan bollen och hål ur spel. Att rullchippa eller putta är alldeles för riskfyllt, tycker du. Här behövs rejäl höjd i slaget! Du ställer upp dig bredbent. Du öppnar upp klubban (självklart har den 64 grader loft från början) till max och börjar provsvinga häftigt. Nu är du redo. Att din kompis ställt sig överdrivet snett bakom dig märker du inte. Du svingar och träffar bollen med sulan. Bollen lämnar aldrig marken utan rullar snabbt ner i greenbunkern som du inte trodde var i spel. Din golfkompis kan inte hålla sig: ”Det är ju rätt svårt att hamna under bollen med klubban sådär, speciellt från foregreen…”

Släphook med driver

År efter år sitter du och studerar utslagen på Augusta Nationals 13:e under The Masters. Du får rysningar varje gång någon startar bollen långt höger och skruvar den lågt och mästerligt runt hörnet. Det är ju på det här sättet jag ska slunga mig runt bunkern på Ryas åttonde (dogleg vänster). Provsvingen kändes bra. Nu är du redo. Det viktiga är att inte starta mot bunkern utan lita på att skruven kommer… Du startar den bra men någon vidare kroppsrotation blev det inte och bollen går spikrakt mot strandpromenaden utan tillstymmelse att vända in mot svängen.

Monsterslicen runt trädet

Tiger Woods kan göra detta på beställning med en järnnia från bunkern. Bubba Watson kan göra det närsomhelst från varsomhelst med vadsomhelst. Det behöver inte ens vara något i vägen. Nu ligger din boll tjockt i ruffen men du känner att du kan komma åt den med en järnåtta. Sliceskruven från tee som satte dig i detta bekymmer kan du såklart återskapa igen. Du siktar vid sidan om trädet med god marginal, ett par skärande provsvingar. Du slår och bollen får bra höjd och startar rakt. Det blir dagens rakaste faktiskt och landar bakom en sten på andra sida fairway. Därifrån kan jag hooka runt med en wedge, tänker du…

Mysfade till svårplacerad flagga

Du står på Bro Hofs sjua, du har mätt att det är 143 meter till flaggan som står i hörnan till vänster. Att proffsen skulle undvika den flaggan till varje pris och sikta mitt på green, ta sitt par och gå vidare i livet gäller inte dig. Det är för att de står längre bak och spelar om stora summor pengar. Du är tillräckligt skicklig för att limma och ha en tap-in för birdie, kanske är det också dags för din första HIO. Men att låta en svag draw föra bollen in mot flaggan vill du inte. Nej, det kan bli för mycket rull då och vattnet sätts i spel. Du ska trä nålsögat med en mysfade och siktar till och med utanför green för att lyckas med detta. Du slår och bollen får istället en hookskruv och landar mitt i vattnet.

Tajt linje från tee

Du är stort fan av djärva spellinjer och säger ”tiger line” ofta (ett uttryck som för övrigt inte har något med Tiger Woods spelstil att göra, utan med största sannolikhet härstammar från djurets sätt att anfalla sitt offer). Du vill alltid kapa meter från tee och felmarginaler är för fegisar. Driver är alltid enda alternativet. Du planerar utslagen efter din högsta förmåga. Spikraka bollbanor och perfekta bollträffar är det enda du tror på. Efter ronden konstaterar du att det dussin bollar du köpte i shopen är nere på sista trepacket. Skam den som ger sig.

Backspinn med lobwedge från 65 meter

Att du kan detta är det ingen i golfgänget som ifrågasätter. Men de förstår inte varför du gör det så ofta. Alla vill, men vågar inte fråga varför eftersom du har lägst handicap i bollen. Du älskar att briljera med detta och när det går lite knackigt i spelet överdriver du ännu mer. Du har sett det på teve, men om du tittat lite närmre så hade du sett att proffsen oftast vill ha kontroll på bollen och få den att stanna snabbt efter två studsar, de vill inte att bollen spinner för mycket och börjar rulla hejdlöst bakåt. Nonsens tänker du och landar pin high och spinner tillbaka 10 meter till foregreen.

Tiger Woods-returer på green

Ju högre hastighet du har på putten, desto mindre kommer lutningen att påverka bollens rörelser. Därför ska du prompt göra som Tiger Woods gjort så framgångsrikt under alla sina år. Bevisligen har det också fungerat då han 2002 till 2005 hade 1 540 puttar inom tre fot, 91 centimeter. Med hög hastighet och gott självförtroende satte han alla dem utom tre. Därför ska du göra samma sak. Linjera bollen, göra en övningsputt och ha som sista tanke att du ska slå bort lutningen och sätta den mitt i hål. Och visst, det fungerar – oftast. Men till skillnad från Tiger Woods ger du dig själv en tre meter lång retur ett par gånger per rond. Även den ska du slå med rejäl kraft för att få bort lutningen. Även den missar du lite för ofta…

---

Text: Svensk Golf • 2021-07-05
19:e hålet • 19:e hålet