Ibland ska man nog strunta i alla ”om”, ”men” eller ”varför”.
Ibland kanske man ska låta bli att spekulera i om röda siffror hade varit blå, om bara Poulter hade spelat istället för en skakig Westwood eller om Donald hade fått ersätta en formlös Kaymer.
Ibland ska man bara sträcka händerna i vädret, lyfta på filtkepsen och tacka en övermäktig motståndare för uppvisningen.
Jösses så bra ni gjorde detta, Amerikas förenta stater.
För hur gärna vi än vill knäcka jänkarna, i synnerhet på deras egen bakgård, så måste vi också erkänna och uppskatta en fenomenal uppvisning när vi ser den och det vi fick uppleva på Medinahs tredje bana den här septembereftermiddagen var precis en sådan.
Vi hade med oss 2-2 från förmiddagens foursome och med tanke på hur mycket Europa har dominerat fyrbollarna de senaste matcherna så fanns goda möjligheter att lägga en stadig grund att bygga vidare på i helgen.
Nu sitter jag här, med europeiskt underläge med 3-5, och känner mig en smula tacksam.
För att vi kom undan med 1-3 i baken har vi bara en enda person att tacka för och det var belgaren Nicolas Colaserts, som i sin fenomenala debut knockade Tiger Woods och Steve Stricker helt på egen hand, medan spelpartnern Lee Westwood kunde ägna eftermiddagen åt att gå bredvid och äta kexchoklad. Colsaerts spelade sitt livs golf, sänkte metervis med puttar och kunde till slut checka ut med åtta birdies och en eagle.
I de andra matcherna var Europa inte ens nära.
Man kan försöka förklara det på många sätt, men hur mycket vi än letar finns det inget svensk ord som lyckas göra det tillräckligt.
Däremot finns ett amerikanskt.
Momentum.
Det kan närmast beskrivas som stämningsläget i en match; att ett ögonblick av framgång föder mer framgång och sätter tåget i rullning, samtidigt som högljudda och entusiastiska åskådare kastar sig ombord och skapar ytterligare momentum.
I det här fallet var det Bubba Watson och Webb Simpson som startade alltihop och olyckligtvis var det vår enda svensk som föll offer för det. Amerikanerna gick ut i första boll och gjorde sju birdies på de åtta första hålen. Därmed väckte de den publik som slumrat under förmiddagens och såg dessutom till att färga toppen av ledartavlan tydligt röd. När sedan andrabollen med Bradley och Mickelson gjorde i princip samma sak var det som att allt plötsligt gick jänkarnas väg och det sänktes puttar och limmades järnfyror från alla möjliga och omöjliga lägen.
När vi räknat färdigt alla ringar i de fyra scorekorten så hade USA gjort 35 birdies på 65 hål och var -10, -9, -8 och -7 i de fyra respektive matcherna och det är precis så man vinner fyrbollssessioner.
Vi får förstås fundera över varför flera av Europas största stjärnor underpresterade, i den spelform de har dominerat i så många Ryder Cups, men jag tror inte man behöver leta efter svaret längre än att vi har fått bekräftat för oss att forna världsettor som Westwood och Kaymer inte riktigt är i form.
Eller så kan vi återkomma till att det här var en golfuppvisning som sent ska glömmas och det var USA som stod för den, tillsammans med Nicolas Colsaerts.
Men imorgon är en annan dag.
Så även om det känns tungt just nu så går det faktiskt att finns viss tröst i de siffror som står på den stora resultattavlan intill presscentret.
Där står 5-3.
På något sätt ska vi nog vara glada för det.
