KRÖNIKA: Slutbetyg på de svenska herrarnas majorår

Pratar vi blågula herrar i ledarboll under finalvarv i majors fanns det bara Jesper Parneviks äventyr på Royal Troon 1997 och Henrik Stenson på Oakland Hills 2008  att minnas innan detta år.

Men plötsligt släppte den pausknapp som varit nedtryckt under långa perioder. 

Det började med Peter Hanson på Augusta National under första söndagen i april. En aningen skakig tillställning där Hanson till slut kunde landa en tredjeplats med en viljestark birdie på sista hålet. Erfarenhetspoängen som han kunde sätta in på kontot efter detta varv var dock betydligt fler än siffrorna på den väl tilltagna prischecken.

Sedan följde två småhyggliga majors utan direkt extraordinära svenska insatser. I US Open på Olympic Club var Fredrik Jacobson greppbara två slag bakom ledarna inför sista ronden. Därefter pressade sig Alex Norén upp till en delad niondeplats i ett annars ur svensksynpunkt ganska ljummet The Open Championship på Royal Lytham & St Annes. 

Men ytterligare en höjdpunkt skulle komma.

Under de två första dagarnas spel i PGA Championship lufsade Carl Pettersson runt på The Ocean Course i makligt tempo. Det träffades fairways och det skapades möjligheter på greenerna. Och det svepande stroket med den långa bröstputtern inkasserade vissa av dem när Big Dog inledningsvis parkerade sig på förstaplatsen. Han blev också historiens fjärde svensk att gå i ledarboll under sista varvet av en major.  Även om vi kanske i efterhand mest kommer att minnas de två pliktslagen, som Carl sedan använder som bränsle i ett både spelmässigt och mentalt starkt birdiesvep. 

Det här ska dock inte utmynna i en totalt euforisk hejaklackstext över den svenska herrgolfens prestationer. Vi har fortfarande inte kommit närmare än Jesper Parneviks avslutning på Turnberry för 18 år sedan. Fast möjligheterna till en första svensk islossning har nu i alla fall börjat dyka upp med en tätare frekvens. Och det är ett faktum som berättigar den här i textform hjärtliga dunken i ryggen på Peter Hanson och Carl Pettersson. 

Det svenska herrmajoråret 2012 får alltså tre av fem mycket välfyllda hinkar med nyklippt paspalum-gräs i slutbetyg. En fyra skulle delats ut om någon av de svenska gubbarna i ledarboll gått några skott under par. Och för en femma krävs trots allt inget annat än seger.

Om den kommer under nästa år har jag givetvis ingen susning om. Det är så förbaskat mycket som ska stämma vid rätt tillfälle för att bärga en major. Fråga bara Luke Donald, Lee Westwood och Colin Montgomerie. Men det är heller inte omöjligt, oavsett geografisk tillhörighet.  Fråga bara YE Yang eller Mike Weir. Ingen magisk formel finns att förmedla. Några puttar här, lite flyt där, en ohyggligt stark grundnivå i spelet och en skalle som inte imploderar brukar räcka väldigt långt. 

Det kanske inte sker i morgon. Men förr eller senare kommer tillfället när precis alla dessa bitar faller på plats hos någon av de svenska herrarna.