Färdplanen var visserligen diffus liksom ankomsttiden, men ambitionerna offensiva och destinationen tydlig.
Nordea Masters skulle återigen bli Europatourens näst största golftävling.
Skottar, fransmän och tyskar förväntades, precis som i tävlingens begynnelse i början av 90-talet, passeras och springas ifrån. Hyperexpansiva golfnationer med glödande ekonomier i öst och mellanöst skulle också hållas på avstånd, oavsett hur mycket cash som hostades upp.
The Open Championship, majortävling sedan 152 år tillbaka, var den enda vecka på tourprogrammet som skulle ha högre prioritet än Stockholm och Bro Hof när spelarna lade sina scheman inför säsongen och mätte tävlingarnas eurohögar med varandra .
Åh vad jag älskar den typen av kaxig framtoning och offensiva utspel.
I en golfvärld där såväl utövare som alla som omgärdar sporten är noggranna med att knäppa på sig båda hängslen, livrem och supertighta stuprörsjeans innan munnen öppnas så gjorde Nordea Masters förgrundsgestalter Björn Örås och Fredrik Hellkvist precis tvärtom. De hade en dröm – och lät alla ta del av omfattningen av den fylliga kostym de tänkte sätta på sig. Kanske var det en del av den planerade retoriken för att skapa buzz kring den tävling som fört en allt mer anonym tillvaro åren dessförinnan, kanske var det ett sätt att sända en signal till sponsorer att de borde hoppa på det framgångståg som precis var på väg att avgå.
Den offensiva signalen var också befriande och kom så lägligt med tanke på att golfen behövde positiv uppmärksamhet, i takt med att utövarna minskat och klubbar fått det allt tuffare.
Problemet är bara ett.
Det har också genererat oerhörda och kanske orimliga förväntningar på tävlingen och ställer helt andra krav på leverans, från den publik som betalar 400 kronor för att titta på golf under en dag.
För nu sitter jag här med en startlista, där namnen på tre av världens 25 bästa spelare står skrivna, och rynkar lite på näsan eftersom jag hade förväntningar på ännu mer i den tredje upplagan av ”nya” Masters och startfältet väcker fler frågor om tävlingens framtid än vad det ger svar.
Vilket annat tourstopp som helst skulle givetvis vara belåtet med att ha stjärnor som Lee Westwood, Sergio Garcia och Peter Hanson på plats. Och om jag hade sett tävlingen i ljuset av att det faktiskt är över 30 tävlingar på ET-programmet med högre prissumma så hade jag tyckt att det var alldeles fantastiskt att man lyckats få hit såna profiler. Men nu gör jag ju inte det, eftersom Mastersledningen har blåst upp förväntningarna nåt så hiskeligt att allt annat än fem av världens tio bästa spelare (européerna) kompletterat med ett par högoktaniga jänkare skulle kännas som en besvikelse.
Nu har visserligen Örås och Hellkvist reviderat tidplanen och sagt att visionen – som fortfarande står fast – är tänkt på längre sikt. Men hos både publik, sponsorer och media kan tålamodet vara kortare. Om media märker att tävlingen inte genererar lika mycket publikt intresse som förr blir den betydligt lättare att prioritera bort för ekonomiskt hårt trängda sportredaktioner. Risken finns att de kritiska frågorna börjar dugga allt tätare hos sponsorerna om den mediala exponeringen blir tunnare – och jag vågar knappt tänka tanken på vad som händer om beundransvärda huvudsponsorn Nordea inte känner att tävlingen är på väg åt den riktning man stakat ut tillsammans med Mastersledningen.
Nu tror jag i och för sig att årets upplaga kommer att bli både bra och sevärd ändå.
Den brukar ju bli det.
Publikbollen med Westwood, Hanson och Norén känns häftig, att kolla in hur Sergio kompar med Anders Timells sällskap är också spännande och dessutom finns ett koppel fräscha och roliga svensknamn (Blixt, Sjöholm, Lagergren) att pejla in.
Men räcker det?
Tja, tveklöst för den nivå tävlingen är på i dag.
Men till Örås och Hellkvists vision är det ännu långt och jag hoppas innerligt att det inom en snar framtid dyker upp något ospelat kort ur rockärmar eller plånböcker, som kan blåsa liv i de storvulna drömmar som vi gemensamt hjälps åt att nära.
Annars får vi nog helt enkelt vara glada för att ha en tävling på ET-schemat, stolta över att kunna visa upp en så fantastisk golfbana som Bro Hof och vackert finna oss i att kunna betala för ett par-tre roliga världsartister om året att fästa ögonen på.
Och det är väl inte det sämsta, även om vi givetvis hellre drömmer oss tillbaka till svunna tider?
