Du får välja precis vem du vill. Levande eller död. Aktiva spelare eller gamla legendarer. Ingen behöver tacka nej, ingen har ett fullbokat schema och alla är på sitt bästa humör. Åtminstone när vi slår ut på första tee.
Men vem väljer du?
Den bästa golfaren genom tiderna är inte nödvändigtvis den bästa foursomepartnern. Och de tre spelare du helst skulle vilja se på Augusta National är kanske inte samma trio du skulle vilja tillbringa en långhelg med i Skottland.
Jag har funderat på saken och satt ihop tio olika scenarier. Vissa val är självklara, andra kräver en förklaring. Och i något fall hoppas jag faktiskt att det ska gå riktigt dåligt för mina medspelare.
Här är mina val. Vilka är dina?
Foursome
Mitt val: Seve Ballesteros
Jag träffar sällan fairway från tee och det hade känts bättre att ha en magiker vid min sida. Särskilt en magiker som fick energi av att hamna i till synes omöjliga lägen.
Seve hade dessutom själv en förmåga att slå snett. Det hade känts betydligt bättre att hamna bakom ett träd tillsammans med honom än att behöva slå nästa slag från en perfekt placerad boll mitt i fairway. Det sistnämnda kan faktiskt vara mer nervöst.
Och det är just därför Henrik Stenson, en av de rakaste spelarna från tee genom tiderna, och jag förmodligen hade varit det sämsta foursomeparet någonsin. Han hade inte stått ut med min oduglighet från fairway, medan Seve förmodligen hade gett mig en positiv nick när jag berättat om mina planer på att slå under de första grenarna för att sedan hooka runt nästa träd.
Fyrboll/bästboll
Mitt val: Annika Sörenstam
Tillsammans kan vi nog se till att inte tappa slag på något hål. Jag litar på att Sörenstam drar det största lasset i den kategorin och är ganska övertygad om att hon dessutom löser ett antal birdies åt oss.
Med den vetskapen ser jag framför mig hur jag spelar fullständigt bekymmersfritt. Inga krav och ingen press.
Jag misstänker också att jag skulle plocka upp bollen betydligt oftare än jag puttar i den.
Men det gör ingenting. Jag har ju valt världens kanske mest pålitliga golfpartner.
Kompisgäng på golfresa i Skottland
Mitt val: Rory McIlroy, Shane Lowry och Ludvig Åberg
När man spelar golf i Skottland, i synnerhet i fyrboll, gäller det att spela snabbt som attan.
Den här trion lär inte dra benen efter sig. De är dessutom relativt raka från tee, vilket kommer att underlätta speltempot eftersom minst en av dem då borde ha tid att hjälpa mig att leta efter min boll.
Sedan är det ju bra, eller möjligen dåligt, om Lowry sköter beställningarna efter rundorna. Längtan till baren lär åtminstone bidra till att hålla uppe speltempot.
Jag utgår från 36 hål om dagen. Därefter ett antal timmar i klubbhusets bar.
Om Åberg inte orkar med tre raka kvällar i baren kan jag tänka mig att följa med honom för 18 snabba hål på Blairgowrie och ansluta till de andra lite senare.
Scramble
Mitt val: Alex Norén, Inbee Park och Tiger Woods
Det är inte längd från tee eller fantastiska järnslag som är vägen till framgång i scramble. Puttning och förmågan att lösa situationer är viktigare, speciellt om man har ett antal obligatoriska utslag var.
Och eftersom vi måste välja fyra av mina utslag behöver vi definitivt både Noréns kreativitet och Tigers skicklighet för att reda ut det hela.
Scramble känns dessutom som ett format där Norén verkligen kan spela ut hela sitt register. Här finns inga begränsningar. Bara möjligheter att hitta på något som ingen annan ens hade övervägt. Om han misslyckas har nog Park placerat en boll mitt i fairway, där Norén kan börja om från noll.
Norén, och framför allt Tiger Woods, är också extremt skickliga puttare.
Och Inbee Park? Hon spelade golf som på räls och var en ännu bättre puttare än Tiger Woods.
Jag känner att 49 slag brutto inte är någon omöjlighet med dessa tre i bollen.
Jag utgår från att jag står för fyra obligatoriska utslag och de där birdieputtarna från 50 centimeter som jag räknar med att de andra kommer att leverera.
Klassikern! Den ultimata fyrbollen
Mitt val: Arnold Palmer, Ben Hogan och Göran Zachrisson
Tänk att få se Ben Hogan svinga en golfklubba i 18 hål. Inte på gamla filmklipp, inte i någon instruktionsbok, utan på riktigt.
Jag utgår från att Arnold Palmer, utan större ansträngning, hade fått mig att känna mig som en självklar del av sällskapet redan innan vi slagit ut. Det var ju en av hans stora förmågor – att få människor att trivas.
Och så Göran Zachrisson.
Att få höra hans anekdoter, utvikningar och sanningar om livet, golfen och varför man aldrig ska köra västerut på E18 en sommareftermiddag hade förmodligen varit minst lika underhållande som själva spelet.
Drömgrupp innanför repen
Mitt val: Tommy Bolt, Sergio Garcia och Tyrrell Hatton
Som ackrediterad journalist har man möjlighet att följa spelet innanför repen under tourtävlingar.
Jag har valt de här tre spelarna, inte i första hand för deras skicklighet, utan för att jag för en gångs skull vill få uppleva ett rejält vredesutbrott på golfbanan med egna ögon.
Oddsen borde vara ganska låga för att någon av dem exploderar. Och det är inte omöjligt att ett utbrott skulle dra med sig de två andra i mörkret.
Tommy Bolt?
”Terrible Tommy” vann U.S. Open 1958 och var ökänd för sitt humör och sin förmåga att kasta golfklubbor.
Han lär ha sagt:
”När du kastar en klubba, kasta den alltid framför dig så att du slipper gå tillbaka och hämta den.”
Det var inte ovanligt att åskådare följde honom enbart för att se honom tappa humöret.
18 hål på Augusta National
Mitt val: Jack Nicklaus, Tiger Woods och Rory McIlroy
De här tre vet hur man spelar Augusta National.
Nicklaus har sex gröna kavajer, Tiger fem och McIlroy en. Den sistnämnde har förvisso inte lika många som de andra två, men som han har kämpat bland träden genom åren.
Det här kanske säger mer om min förmodat höga score än om deras förmåga att lära ut golf, men jag tror faktiskt att jag skulle kunna kapa minst tio slag bara genom att studera hur de tar sig an banan.
Några hål här och några hål där en eftermiddag i golfbil på hemmaklubben
Mitt val: Henrik Stenson
Det känns spontant inte som att Henrik Stenson är typen som älskar att dyka upp i god tid till en förmiddagsrond som tar drygt fem timmar en lördag i juli.
Att i stället kryssa fram mellan långsamma grupper i en golfbil under en hösteftermiddag, spela några sporadiska hål och slå ett par sköna slag känns betydligt mer som hans grej.
Inget scorekort, inga måsten och ingen särskild ordning på hålen.
Och då kanske det till och med hinns med en kaffe efteråt.
Den tror jag att han skippar efter fem timmar den där lördagen i juli.
Fyra högtalare och varsin golfbil i Spanien
Mitt val: Justin Thomas, Rickie Fowler och Jordan Spieth
Jag ser framför mig hur det bettas friskt om precis allt som dyker upp. Närmast flaggan, längsta drive, flest birdies och vem som får betala lunchen. Spelformerna ändras inför varje ny rond och ingen verkar riktigt komma ihåg vem som är skyldig vem pengar.
Fyra golfbilar, fyra högtalare och musik som hörs över halva anläggningen.
Det kan bli hur kul som helst. Eller så tröttnar jag på den malliga amerikanska collegegrabbigheten redan efter 18 hål på Mijas.
Mardrömsgruppen
Mitt val: Hideki Matsuyama, Nick Price och David Duval
Nick Price betraktas av många som en av golfens trevligaste personer, och jag ser verkligen fram emot att prata lite med honom efter ronden. Men när han spelar golf ska han tydligen vara helt okontaktbar.
Duval och Matsuyama lär inte heller vilja prata om väder och vind i onödan.
Jag ser därför framför mig 18 osociala hål, följt av tafatta handslag på sista green och en snabb avfärd i varsin bil. Om inte Price vill stanna och snacka lite, förstås.
Å andra sidan kanske det är precis de här spelarna jag behöver för att börja fokusera bättre på mitt eget spel.
Nu är det din tur!
Du behöver förstås inte hålla med om ett enda av mina val. Kanske skulle du hellre spela foursome med Linn Grant, åka till Skottland med Jesper Parnevik eller låta Bryson DeChambeau sätta er i position i en scramble.
Det finns inga rätt eller fel svar. Och det behöver inte ens handla om att spela bra golf.
Vilka skulle du välja? Plocka ut dina egna drömspelare i kategorierna ovan och berätta gärna varför i kommentarsfältet. Jag är nästan mer nyfiken på motiveringarna än på själva namnen.
