I dagens digitala värld glömmer man lätt att det mesta fungerade utmärkt även före GIT, Golf-ID, Sweetspot, GameBook med flera.
De som åker på golfresor till brittiska öarna kan bli glatt påminda om dessa antika system. Även idag finns det klubbar där gästernas namn kollas i en klassisk liggare, där någon kritat ner till synes oläsliga anteckningar – men som killen i repan läser utan problem, trots att han inte skrivit dem själv.
Här är sju saker som mer eller mindre försvunnit på svenska golfklubbar:
Bollrännan
Lägg i en boll. När den är längst ner är det din tur att gå till tee. Och självklart väntade du tills framförvarande parti tagit ur flaggan på första green innan du slog ut.
Under en kort period gjordes även försök att modernisera bollrännan – och peggrännan gjorde entré. Där fanns plats för fyra peggar, och man satte i så många peggar som det fanns spelare i sällskapet. Tanken var att ensamspelare skulle kunna sätta i sin peg i en grupp där det fanns plats, i stället för att blockera en hel bollränneplats. Tanken var god, men det fuskades rejält – tvåbollar satte ofta i fyra peggar ändå. Designen var dessutom sisådär, och banans mekaniker fick ofta rycka ut för att lösa upp kärvande block.
Än idag finns det klubbar som använder bollrännan och peggrännan vissa tider och dagar – tack för det!
Ringa och boka starttid
Innan MinGolf (och under en längre övergångsperiod än planerat) ringde man till kansliet och frågade om det fanns en starttid på lördag klockan 10. Det fanns det aldrig. Sedan föreslog receptionisten ett antal tider, och fem minuter senare hade fyrbollen delats upp i två: 08.12 med Ulla och Lennart samt 13.22 med Janne och Hasse.
Man kunde såklart också gå till receptionen direkt och se hur de skickliga kanslisterna tolkade sina kollegors krumelurer och kritade in sina egna.
Och chansen att få en starttid i närtid var märkligt nog större vid ett fysiskt besök än via telefon.
Floridabollar
Ja, vi vet – det går fortfarande att plocka ihop ett dussin bollar i olika vita kulörer ur ett kärl och lägga i en plastpåse. Men för 25 år sedan var detta det sättet att köpa golfbollar på.
Visst har det alltid funnits trepack bakom pro:n i shopen – men dessa köpte ingen, förutom inför årets viktigaste tävling. Alla andra köpte floridabollar ur kärlet som luktade dammvatten.
De bollberg med dussinpaket som fyller dagens shopar var det inte tal om. Eller jo, det fanns ett berg – men då var det Pinnacle eller Pinnacle Lady som gällde, till ett pris som bara marginellt översteg floridabollarna.
Livsfarliga, men härdande rangemattor
Först i trä, sedan i galvaniserad plåt. Nuförtiden är de flesta ranger utrustade med mjuka fyrkantiga konstgräsmattor. Så var det inte förr.
Då stod vi på rangemattor i halvfarliga, ostadiga bautakonstruktioner där slagytan (ofta i gräsinspirerat material som inte alls liknade gräs) var minimal och nött, så att det knappt gick att få bollen att ligga still.
Risken att fastna med klubban i gummimattan man stod på, eller i de vassa bollhållarna i plåt, var överhängande. Därför lärde vi oss att träffa bollen ”rent”. Toppade slag var vanligare än duffar, för vi lärde oss den hårda vägen att dåtidens rangemattor inte var duffsäkra.
Dagens mjuka mattor vaggar in oss i falsk trygghet – kanske är det därför vi duffar och slår sönder tees och fairways i högre utsträckning idag?
Boxar med sand på par 3-hål…
… eller som banarbetarna kallade dem: bankommitténs bidrag till att öka antalet getingbon på banan.
Det finns fortfarande sådana här lösningar på många golfbanor, där spelarna förväntas fylla igen uppslagen torv med sand, ibland blandad med gräsfrö. Men på många håll har man gett upp.
Få lagade, och de som gjorde det lade ofta i för lite eller för mycket sand. Banarbetarna tröttnade på att riva loss gräset som börjat växa i lådorna, och på att fäktas med getingbon som mer eller mindre var standard.
Till slut insåg de att det ändå krävdes ordentlig lagning ett par gånger per säsong – oavsett vad spelarna gjorde.
”Flygande” krattor
Idag har de flesta krattor i bunkrarna en båge i änden så att de enkelt kan lyftas – oftast med klubban. Förr fanns inte dessa bågar och det ansågs ”jobbigt” att böja sig efter krattan, så någon kom på idén att ställa ut metallställningar i bunkrarna där krattorna kunde vila. Jättebra, tyckte alla – utom banarbetarna.
Ställningsidén till och med vidareutvecklades, nu för att hålla hela krattan borta från sanden så att den inte skulle vara i vägen för spelet. Någon kläckte då idén om en ny sorts ställning där krattan kunde hänga ”fritt” – en halvmeter upp i luften!
Det här gjorde allting betydligt mer komplicerat och föranledde förmodligen dagens enkla bågform eller de båglösa, traditionella lösningarna. Det var nämligen ytterst få spelare som förstod hur krattan skulle placeras för att ligga kvar i denna ”briljanta” ställning.
Om ställningen dessutom var felvänd, så att balansen krävde att krattan pekade mot spelriktningen, ja – då slutade det ändå med att krattan föll i sanden eller lutades mot ställningen. Och den var sällan tillräckligt stadig för att hålla en kratta vilande mot sig. Så när spelarens balansakt var avklarad och klubban stoppades tillbaka i bagen, började krattan sakta glida av denna ”briljanta” lösning.
Scorekort och handicapkort
Dagens utskrivna scorekort med namn, handicap, spelhandicap, slag på hålen och så vidare är på väg bort och ersätts successivt av appar.
Men flera klubbar har också börjat återgå till klassiska, tomma scorekort. Där gäller det att själv veta vad man heter, vad man har i handicap, vilka hål man har slag på, och vad UT och IN betyder.
Så gjorde man förr. Efter rundan satte man sig i restaurangen, räknade, plockade fram sitt handicapkort, vecklade ut det, vände på det, skrev in oläsliga siffror och bokstäver och bad medspelaren att signera sänkningen på 0,2 slag. När säsongen var över skickade man in sitt handicapkort (som alltid var osannolikt slitet och vattenskadat) till klubben, och till nästa säsong fick man ett nytt och fräscht – redo att stoppas i samma fack som den läckande vattenflaskan.
Automatiska uträkningar i MinGolf har onekligen gjort allt enklare – även om det ibland kan vara krångligt det också.
Bonus:
Vagnar hade bara två hjul och drogs bakom en. Att komma på att man kunde sätta ett hjul till på vagnen och börja skjuta dem framför sig, satt långt inne.
Bärbagar hade inte stödben. De första stödbenen monterades i efterhand på bagen – sedan kom någon på hur man tillverkade bagar med integrerade stödben.
Och ryggsäckslösningen med två korsande selar? Den har väl alltid funnits? Nej nej. En obekväm enkelsele i pläder och fuskpäls var det enda som gällde fram till mitten av 90-talet.
Mattor i alla utrymmen på klubben var standard. Spiklösa golfskor och mjukspikar är moderna påfund. Förr var klubbarna tvungna att förklara för byggarna att det enda som kunde läggas på golven var tjocka, täta mattor som tålde spikskor – utan att någon fastnade i dem.
Men mattor på toaletterna – där gick gränsen. Det är därför många golfklubbar som inte har renoverat det här millenniet fortfarande blankslitna klinkergolv under stolen och handfatet i sina toaletter.
