Matchspel var från golfens begynnelse och under lång tid den dominerande spelformen. Tyvärr är det alldeles för få som spelar en renodlad match mot varandra nuförtiden. Men det borde vi göra.
Att psyka och få sin motspelare ur balans är en konstform. Vissa har lyckats med bravur utan att det märkts, medan andra har retat gallfeber på motståndare, caddies och publik. Severiano Ballesteros sägs ha varit en illmarig mästare som rasslade med peggar, nycklar och mynt i fickan när motspelaren stod över sin boll. Under ett Ryder Cup blev Paul Azinger så frustrerad att han skällde ut Seve – som bara log och förnekade allt.
Suzann Pettersen var kanske inte lika elak, men drog sig inte för att trycka ner sina motståndare – långt ner i skorna.
Andra har anammat en enklare men effektiv metod: att visa sitt stora självförtroende utåt. På senare tid är Justin Thomas ett bra exempel.
Det finns spelare som, trots att de varit sämre golfare, ändå framstått som oslagbara – vilket fått de bättre spelarna att prestera sämre än normalt. Ian Poulter är kanske det bästa exemplet. Hans motståndare har sagt att det kändes som att spela mot en vägg.
Även Caroline Hedwall kunde enträget spela sig till segrar som på förhand sett omöjliga ut. Ibland genom total dominans som ingen kunde förutspå, eller genom uthållighet och oväntade vändningar.
Henrik Stenson valde ett iskallt, lugnt uppträdande som kröp under skinnet på motståndarna.
Colin Montgomerie var känd för att sucka högt efter dåliga slag – inte sina egna, utan motståndarens. När en boll missades med någon meter kunde det komma ett ljudligt ”Oooohhh…” från skotten.
Enligt flera spelare var detta extremt störande, men aldrig tillräckligt tydligt för att kunna anmälas.
Ryder Cups främste poängplockare genom tiderna – Sergio García – bjöd ofta på en emotionell berg-och-dalbana som var svår att värja sig mot. Gick det emot honom, drog han ofta med motståndaren ner i fallet. Gick det bra kunde han höja sitt momentum till nivåer som ingen kunde matcha. Spanjoren såg till att ”äga” historien om matchen – när han vann och även de matcher han förlorade. Det var sällan motståndarens insats eller humör som stod i fokus efteråt.
I matchspel är det mentala spelet betydligt viktigare än man först kan tro. Här är sju harmlösa psykningar som – förhoppningsvis – får motståndaren ur balans.
1. Skänk lång putt först
I matchspel får spelarna skänka puttar till varandra, och här finns stora möjligheter att förvirra motståndaren. En klassisk metod är att skänka en putt som är runt en meter. När motspelaren senare ställs inför en putt som är något kortare än den du skänkte, men fortfarande inte självklar, håller du tyst – och låter hen putta.
2. Gå till fel boll
Tiger Woods favoritknep var att snabbt lämna tee och gå först fram till den första bollen – som han låtsades var sin en stund – för att sedan tyst ”upptäcka” att hans egen låg längre fram. Att skapa osäkerhet är alltid effektivt.
3. Spela snabbt… eller långsamt
En vältajmad tempohöjning är svår att hantera i många sporter – även i golf. Om du ökar promenadtempot mellan slagen kan motspelaren bli stressad. Men se upp: ett motdrag kan vara att sänka tempot rejält, vilket i sin tur kan störa dig.
4. Korsa spellinjen
Att trampa i någons puttlinje hör inte hemma i golf – även om det händer, till och med i Ryder Cup och Solheim Cup. Men det finns en snarlik variant: när motspelaren förbereder sitt slag från fairway (kollar avstånd, väljer klubba, provsvingar), så korsar du diskret spellinjen. Din närvaro kommer att noteras.
5. Stå med fel klubba på tee
Motspelaren har honnören. Du plockar medvetet upp fel klubba när ni går upp på tee. Förhoppningen är att motspelaren ska börja tveka på sitt eget klubbval. Slår hen ett dåligt utslag, byter du klubba. Blir det ett bra slag, behåller du din klubba – för att inte verka osäker.
6. Småprata vid fel tillfälle
En oväntad fråga i fel ögonblick som inte handlar om golf eller det ni gör, kan få även rutinerade spelare att tappa flow.
7. Var ”i vägen”
Att lyckas med detta utan att väcka motståndarens vrede eller att saken leder till diskussion, kräver finess. Det gäller att hela tiden stå tillräckligt nära när hen ska slå – utan att det blir uppenbart. Att stå direkt bakom eller i den förlängda puttlinjen är inte okej. Bättre är att placera sig på den sida dit motståndaren förväntas slå. Till exempel kan du stå en bit framför, på den sida där skruven ska komma ifrån. För högerspelare: Förväntad fade = stå till vänster. Draw = stå till höger.
Du behöver inte vara helt i vägen eller stå i riskzonen – bara markera din närvaro hela tiden. Att runt greenerna ställa sig i områden som motspelaren sannolikt ser som ”bra att missa på” är ofta ett vinnande drag. Genom att du – eller din bag – står just där, förvandlas området subtilt till ”dåligt att missa på”.
