Om en knapp månad sitter vi där igen i sofforna och diskuterar utslagen på Golden Bell. Är vinden verkligen så svårläst? Borde de inte veta vilken klubba som ska användas vid det här laget? Varför slår ingen dit, varför slår ingen hit? Det är väl bara att…

Tolvan på Augusta National GC är kanske det största typexemplet på hål som alla vill spela och som alla dessutom har en tydlig plan för hur de skulle ta sig an. Och vi skulle självklart göra det bättre än proffsen!

Old Course, hål 17, par 4, 453 meter

Att slå över hotellet på Road Hole känns lekande enkelt för proffsen, medan amatörer darrar på benen och imponeras av de snäva linjerna proffsen tar över taknocken. Men den som sitter hemma i soffan har väldigt svårt att förstå varför de sedan har så enorma problem att få till inspelet mot green.

De som har varit på plats och sett hur smal den 17:e greenen är – och hur nära den ligger vägen – förstår precis varför det är svårt även för proffsen. Ju mer till höger du spelar, desto svårare blir vinkeln för inspelet… som då också sker från ruffen. Lägg till att det sällan är hyfsat vindstilla i St Andrews och utmaningen växer ytterligare.

Augusta National GC, hål 12, par 3, 142 meter

Likadant varje år. Samma fyra flaggplaceringar. Få utslag som stannar nära hål och osannolikt många vatten- och bunkerbesök.

Alla som sitter framför teven har någon gång tänkt tanken: ”Hur svårt kan det vara? Det där skulle jag göra så mycket bättre!” Vindens riktning kan dock ändras på en millisekund i luriga Amen Corner. Den som har lite för mycket adrenalin pumpandes i kroppen får vackert böta med ett lagom kul bunkerslag mot vattnet. Minsta tvekan i slaget och du får istället förhandla med Rae’s Creek samt den branta slänten innan greenen.

TPC Sawgrass, hål 17, par 3, 129 meter

Precis som på Augustas tolva tror alla amatörer att det är superenkelt att träffa Sawgrass ö-green. Det borde vara det för proffsen i varje fall.

Men den där ön är lurig, och de olika landningszonerna ställer enorma krav på precisionen. Det räcker inte att sikta mitt på green – hamnar du på fel platå i förhållande till flaggplaceringen, är treputten högst trolig.

Carnoustie, hål 18, par 4, 456 meter

Jean van de Velde visade vägen. Inte den rätta vägen till framgång, utan motsatsen. De som tittade då och de som ser hålet idag har dock på förhand väldigt svårt att förstå hur fransmannen kunde hamna i så stora bekymmer.

18:e på Carnoustie kan betas av utan större problem – för den som tar sig an hålet utan något avsteg från spelplanen. Men om du gör det minsta lilla misstag kastas allt om, och det finns få hål i världen där du behöver kämpa så hårt för att rädda dina missar. I den kampen riskerar du också att förvärra situationen. Precis som den gode Jean gjorde.

Pebble Beach, hål 8, par 4, 361 meter

Avigt utslag längs kusten, följt av ett avigt inspel mot en green som från platån ser betydligt mindre ut än den faktiskt är. Vyerna, lutningarna på fairway och vinden går ofta inte ihop med den skruv som spelarna helst av allt hade velat slå.

Proffsen pratar ofta om att ett hål eller en bana ska passa deras ögon (direktöversättning). Det är därför en och annan bogey eller dubbelbogey behöver skrivas in i scorekorten – de gillar helt enkelt inte vad de ser.

Och här kommer förståsigpåarna in och läxar upp proffsen: ”Du är golfproffs och har slagit rakt hela veckan. Gör det här också!”

Om det vore så enkelt…

Augusta National, hål 13, par 5, 466 meter

Att golfproffs inte kan slå en viss skruv på beställning har många amatörer svårt att acceptera. Utslaget på 13 kräver en rejäl vänsterskruv för att bollen ska ta sig runt krönet. När spelarna slår till synes spikrakt in i skogen utbrister vissa: ”Men hur är det möjligt!?”

Oftast är förklaringen att spelaren försökte slå så långt han bara kunde – och med en vänsterskruv. Längden var det inget fel på, men skruven uteblev. Eftersom skogen till höger är glesare än tv-bilderna visar, handlar det om en kalkylerad risk. Det är betydligt enklare att spela vidare från högerskogen än från vänsterskogen, där diken, out och betydligt tätare skog väntar.

Royal Troon, hål 8, par 3, 112 meter

Ett av de kortaste utslagen på The Open-banorna – och en av de smalaste greenerna. Amatörer som inte varit på plats förstår att det här kan vara knepigt även för proffsen, men vi har svårt att acceptera att deras utslag ibland hamnar så snett eller blir för korta/långa.

De som varit på plats vet att de slag som hamnar i bunkrarna eller närmaste tjockruffen var millimeter från att vara perfekta.

Pebble Beach, hål 7, par 3, 97 meter

Stilla havet i fonden och en lugn, harmonisk sving – ett perfekt recept för ett HIO-skryt. Proffsen leker och är i full kontroll under inspelsdagarna.

Men sedan under tävling blir detta korta och ”enkla” hål plötsligt betydligt mer bekymmersamt. Varför?

Träning och tävling är inte samma sak. Sjuan på Pebble är enkel om spelarna gör rätt, men gör de fel kan det snabbt rinna iväg slag. Att ha klara birdievibbar under inspelsvarven, där misstag inte kostar spelarna miljontals dollar, handlar på tävling om att säkra par och inte tappa slag. Lite obekväm vind i luften och vi ser färre attackerade flaggor under tävlingsdagarna.

Riviera, hål 10, par 4, 288 meter

Hur svårt kan det vara!?!?!?!?!?! En drivbar green på ett inte alltför långt par 4.

Och visst, det görs birdies och en och annan eagle. Men vissa spelare får också slita för att rädda par eller se hur det slarvas in bogeys och dubbelbogeys i kortet.

Strategivalet verkar spela mindre roll – tian är svår för proffsen oavsett om de lägger sig kort eller går för green från tee. Det amatörerna inte kan greppa är att allt verkar bli svårare ju närmare greenen du kommer. Och det är precis så. Därför hamnar spelarna i ett ofrivilligt flipperspel mellan bunkrarna och ser helt bedrövade och handlingsförlamade ut.

TPC Scottsdale, hål 16, par 3, 149 meter

På publikhålens publikhål kräver publiken HIO och aggressiva satsningar direkt mot flaggan. Men de flesta proffs väljer att inte tillgodose åskådarnas behov, utan spelar hålet säkert och lämnar arenan med par.

Tråkigt, tycker publiken. Tråkigt, tycker de hemma framför teven.

Ja, förmodligen för att hålet i sig är ganska tråkigt och intetsägande.

Men att proffsen inte skrapar ihop ett par HIO:s har fansen svårt att acceptera – och vet såklart att om 156 av oss soffexperter fick spela hålet, så hade det blivit minst ett dussin HIO:s.