Neumann: ”Att vi får debutera 30 år efter att jag vann US Open gör det extra speciellt”

Solen har precis orkat upp över de mäktiga bergen som omger Mission Hills Country Club i Kaliforniens ökenlandskap. Precis som 363 gånger om året blir det en fantastisk dag rent vädermässigt.
I Palm Springs-området regnar det blott två dygn om året.

Annandag påsk, 2018. Aldrig tidigare har majorn ANA Inspiration avgjorts på en måndag och de långväga besökarna som inte kunde boka om sina flygbiljetter blir snuvade på konfekten. En hel del åskådare finns dock på plats när duellen återupptas strax efter gryningen, det är mestadels lokalinvånare som inte vill missa det här unika ögonblicket.

En kvinna går i publikleden. Hon bor granne med golfbanan och kunde ta en kort promenad och få ett golfdrama i världsklass serverad till sig som frukost. Hennes ansikte pryds av en behaglig solbränna och på huvudet sitter en skärm för att slippa bli bländad av strålarna och behöva hålla upp handen som skydd. Istället kan hon använda händerna för att applådera och hon får sannerligen många tillfällen att göra det. Den här majorn verkar aldrig ta slut, men på det åttonde (!) särspelshålet sänker Pernilla Lindberg en mäktig tiometersputt för birdie som till slut avgör turneringen.
För kvinnan på andra sidan repen är stunden speciell.
Hon heter Liselotte Neumann.

För 30 år sedan vann hon Sveriges allra första majortitel – den som kickstartade det storslagna svenska golfundret och som tre decennier senare har resulterat i 16 majorsegrar, varav 15 på damsidan, och ett internationellt erkännande som en stor golfnation.

Hm… Efter en lång och snöfylld vinter i Sverige där enda chansen att svinga en klubba varit på en ishockeyrink är det dags att med en elvatimmarsflight och jetlag i kroppen spela premiärronden – mot Sveriges första majorvinnare.

Hur många slag kan en stackars ringrostig 14-handicappare kräva med tanke på motståndarens meritlista och att hon i praktiken har en av världens bästa golfbanor i trädgården?
– Du får sju slag, säger Liselotte “Lotta” Neumann.

Det var väl inte riktigt den utdelningen jag hoppades på när förhandlingen inleddes men det gör bara utmaningen ännu mer intressant.
Vi står på Dinah Shore Tournament Course öppningshål. Det är bara dagar kvar till det att Pernilla Lindberg och de andra deltagarna börjar checka in. Läktarna finns redan på plats, både här på ettans tee och nere vid det berömda avslutningshålet där majorvinnaren tar ett segerdopp i “Poppie’s Pond”, vattenhindret intill greenen. Eftersom Svensk Golfs intervjuserie En rond med spelas över nio hål kommer det att krävas ett särspelshål mer än vad Pernilla Lindberg och Inbee Park genomgick för att undertecknad och Lotta Neumann ska få duellera på 18:e.

Hon slår ut först och prickar naturligtvis fairway. Min drive drar sig åt samma håll som jag spelar från och träffar golfbilsvägen till vänster. En turlig studs gör dock att bollen undviker de vita out-of-boundspinnarna och istället ger ett 30-tal extra meter i rätt riktning. Till slut stannar bollen faktiskt i höjd med Neumanns. Vi delar hål 1.

Vid tvåans tee står redan två fyrbollar så vi får gott om tid att förflytta oss 30 år i tiden och återvända till Baltimore Country Club, sommaren 1988.
Hur ofta tänker du tillbaka på din historiska US Open-triumf?
– Rätt så ofta, speciellt när jag går runt i huset. Det finns kort uppsatta på väggarna och i mitt hemmagym finns en gammal Mizunoaffisch där jag står och håller i bucklan. Varje gång jag ser bilderna så minns jag tillbaka.

Finns det något ställe i huset där du i-n-t-e har US Open-memorabilia?
– Ja, sovrummet och köket.

Var förvarar du pokalen?
– Jag fick faktiskt tyvärr aldrig någon replika. På den tiden tänkte jag inte så mycket på det men nu önskar jag att jag hade köpt den. Det sägs att den kostar 10 000 dollar och inte ens dagens vinnare får en replika – även nu får spelarna behålla bucklan i ett år och sedan ska den tillbaka till USGA.

Hur såg din trofétour ut?
– Jag tog förstås med den till klubbhuset på Finspångs GK och så hade vi den hemma hos mamma och pappa. Sedan åkte vi med pokalen till banken – vi var ju rädda att någon skulle komma och stjäla den i bostaden…

Trots att det har gått tre decennier sedan Lotta Neumann vann US Open händer det än i dag att fans skickar saker som de vill att hon ska signera och under de Legends-tävlingar (damernas seniortour) som hon spelar kommer det då och då fram åskådare som bevittnade turneringen på plats i juli 1988.

Lotta Neumann har varit tillbaka på Baltimore Country Club vid två tillfällen, 2009 med caddien Mark Scott, som bar bagen under majorsegern, och så på egen hand 2015. Anläggningen har en kopia av pokalen, som hon fick låna för att ta en ny segerbild. Efteråt bjöd klubben på crabcakes och öl.

Det har äntligen blivit vår tur. En 14-handicappare kan knappt skönja fairway för all tjock ruff där bollen naturligtvis landar. Majorvinnaren tar fram ett spikrakt utslag från sin repertoar och är ett par minuter bort från att vara ett upp i matchen.

Lotta Neumann hade bara spelat ett US Open före 1988 och majorn var hennes blott sjätte tävling på amerikansk mark. Inför mästerskapet var målet bara att klara kvalgränsen. Laura Davies var titelhållare och de hade spelat en hel del tillsammans i Europa. Neumann kände att om Laura kunde vinna, så kunde hon också det. Direkt från första ronden spelade svenskan bra, ledde från start till mål och resten är ett skönt stycke svensk golfhistoria.
– Jag visste nog inte riktigt hur stort det var att vinna US Open. Morgonen därpå skulle jag vara med i rikstäckande livesända TV-programmet “Good Morning America” men höll på att försova mig. En limousine kom till hotellet. Chauffören knackade på dörren och han fick stanna för kaffe och en munk på vägen till banan där jag skulle vara med på länk. Där stod jag med en lammullströja på mig, det var 30 grader varmt och en kameraassistent riktade en skärm för att se till att allt ljus landade rätt i mitt ansikte.

Hur skulle du säga att US Open-segern har förändrat ditt liv?
– Just när det hände fick jag flera sponsorkontrakt som jag inte hade fått annars. Jag fick många uppdrag och mycket tid gick till sånt utanför golfen, men samtidigt var det så himla kul att bli uppmärksammad. US Open är någonting som jag kommer att bära med mig resten av livet.

Hade du en manager då?
– Ja, Björn Wagnson i Katrineholm, som jobbade med Ingemar Stenmark, men direkt efter US Open skrev jag på för IMG.

Varför?
– Det var en rekommendation från Wagnson eftersom jag skulle flytta till USA och behövde någon som såg över affärerna här borta. Det var himla skönt när jag flyttade hit att jag bara kunde fokusera på golfen, IMG hjälpte mig med att fixa bostad i Tampa och “Green card” i USA. IMG var också inblandat i många tävlingar och såg till att jag fick flera inbjudningar att spela i Japan. När man är ung rookie och kommer ut på touren är det viktigt att kunna känna trygghet och bara behöva tänka på golfen. En annan sak som var oerhört viktig för mig var att inte behöva känna pressen att prestera varje vecka och få in tillräckligt med pengar för att kunna betala räkningarna och köpa flygbiljett till nästa tävling. På så sätt var det skönt att ha den stora US Open-segern och en riktigt bra buffert ekonomiskt.

På hål 3 hamnar Lotta Neumanns inspel i greenbunkern men tar sig upp och ner därifrån. Själv puttar jag en gång för mycket och missar således en delning. Greenerna är lika snabba som bilarna på en tysk autobahn och jag inser att den bästa puttningsträningen inför matchen hade varit hockeyrinkens is. De glashala greenerna ger en intressant inblick i hur en mästerskapsbana prepareras inför en major och Pernilla Lindbergs framfart på samma greener om ett par dagar är än mer imponerande. Två upp i matchen.

Hur har du själv upplevt att din seger banade väg för svensk golf?
– Golfen blev mer uppmärksammad och satte Sverige på kartan. Sedan har jag hört Annika Sörenstam säga att hon satt och tittade på US Open 1988 och blev supermotiverad. Om jag haft någonting att göra med alla hennes framgångar så är det bara att tacka och ta emot. Det är ju så i sport, dörrar öppnas när spelare inspirerar andra spelare – kan hon, så kan jag. Det var ju så jag själv tänkte efter att ha sett Laura Davies vinna US Open 1987.

Laura Davies tävlar fortfarande på LPGA och veckorna före ANA Inspiration jagar 54-åringen segern i tourtävlingen i Phoenix men når inte hela vägen fram. Vid seger hade engelskan satt nytt rekord som den äldsta vinnaren någonsin. Lotta Neumann är inte avundsjuk. Hon tyckte att det blev för jobbigt med allt resande och slitet på träningspassen.

Däremot kan hon sakna själv tävlingsmomentet. Det är en av anledningarna till att Neumann spelar de sporadiska tävlingarna på Legends Tour, damernas motsvarighet till herrarnas Champions Tour där Jesper Parnevik huserar. Damtouren har dock inte riktigt tagit fart, men kanske kan sommarens allra första upplaga av US Senior Women’s Open ge touren ett lyft.

12–15 juli får Lotta Neumann nämligen chansen att vinna ännu ett US Open.
– Det ska bli superkul. Att vi får debutera 30 år efter att jag vann US Open gör det extra speciellt och det är klart att minnena från Baltimore kommer att finnas med under årets tävlingsvecka. Jag åker dit för att vinna och min caddie från 1988 Mark Scott har lovat att ställa upp.

Hur mycket tränar du inför senior-US Open?
– Jag kommer att ändra upplägg inför tävlingen och lägga ner lite mer tid. Både i gymmet och på banan. Jag har en personlig tränare som bor norr om San Diego. Den sista månaden innan kommer att bli rätt så intensiv, framför allt är det närspelet som måste vässas – 30-, 40-metersslagen. Det svåra är att träna, träna, träna när jag inte får något kvitto på att det jag gör är rätt. Det blir väl det svåraste med US Senior att komma dit när man inte tävlat och känt nerverna och pressen när du har ett slag som gäller. Samtidigt som Laura Davies och Juli Inkster kommer dit direkt från LPGA.

Vad driver dig att fortfarande tävla?
– Tävlingsmänniskan inom mig. Jag vet hur det känns att få gå ner för sista hålet och ha segern inom räckhåll, sätta sista putten för vinst. Den känslan kommer aldrig att försvinna. Jag har dock blivit en bättre förlorare och är inte så hård mot mig själv längre. Jag kan inte vara frustrerad eftersom jag inte tränar tillräckligt mycket – hade jag tränat åtta timmar om dagen hade jag varit jäkligt frustrerad över att ha missat den där putten, säger Neumann och syftar på hål fyra där jag kontrar i vår match. 

Det är en ynnest att få betrakta Lotta Neumanns välbevarade sving på nära håll, den har åldrats med värdighet även om explosiviteten av naturliga skäl mattats av en aning med åren. De få gånger som precisionen sviktar visar hon att hon fortfarande behärskar konsten att göra en “up-and-down” för par.

På femte hålets green visar hon upp en puttning som kanske kan leda till nya US Open-framgångar i sommar. Vi träffar båda greenen och väl där stänker hon bestämt i sin sexmetersputt. Plötsligt blev min putt från fyra meter dubbelt så lång och är i slutändan en koppsnurr från att dela hålet. Återigen två upp.

2013 skrev du ny historia och blev första kapten att leda Europa till Solheim Cup-seger i USA – var placerar du in den bedriften?
– Den hamnar högt eftersom det kändes som en slags avslutning på karriären. Jag hade spelat Solheim Cup, varit juniorkapten, vicekapten och fick som kapten se laget vinna för första gången på bortaplan – det kan inte bli så mycket bättre. Ett av mina allra bästa minnen – topp-5.

Sedan tre år finns det ingen LET-tävling i Sverige. På din tid fanns det ett par stycken varje säsong. Hade du lyckats slå igenom utan en proffstävling på hemmaplan?
– Svårt att svara på, men det var en sådan jättegrej att få spela tävlingar i Sverige och det är grymt synd att det inte finns någon nu. Dels för de som inte får chansen att spela, dels för de som inte har en tävling att åka och titta på. Vi spelade i Göteborg, Haninge, Örebro och så nere på Mölle – där jag var med som amatör och vann en cykel.

Hål sex på Mission Hills Dinah Shore Tournament Course är ett av banans nyckelhål där förhoppningar om en majorseger kan krascha i vattnet som lurar längs hela vänstersidan och framför den luriga greenen.

Vår batalj avgörs dock inte här, hålet delas och vi fortsätter till sjuan.
Hur ser Lotta Neumanns tillvaro ut i dag?
– En vanlig vardag är jag ute med mina två hundar, en labrador och en Jack Russelterrier. Jag älskar djur. Det är perfekt med hundar när man vandrar uppe i bergen eller är ute på banan.

Får ni ha hundar på Mission Hills?
– Egentligen inte.

Men om man vunnit US Open så…
– Går det bra. Annars tycker jag om att pula med huset, grejer som man inte hade tid att göra när man var ute på touren. Jag tycker om att laga mat och handla fina råvaror. Jag gillar lax och god pasta och kring jul, påsk och midsommar gör jag svenska rätter som köttbullar och Janssons Frestelse. Får jag tag i Västerbottenost lagar jag gärna också pajer. Ikea har osten men då måste jag åka till Los Angeles eller San Diego.

Hur mycket träning hinner du med?
– Golf och gym tre gånger i veckan, jag gillar att hajka och kör spinning en till två gånger i veckan. Yoga har jag börjat med de senaste åren. Det är skönt för kroppen och jag tycker att jag haft nytta av yogan i golfen när det gäller axlar, överkropp och andningen – hoppas att det hjälper under US Senior när jag börjar känna stressen…

Lotta Neumann belönades med 70 000 dollar efter sin US Open-titel 1988. När sydkoreanskan Sung Hyun Park vann den senaste upplagan av samma major fick hon en check på 900 000 dollar.

Är du hemma rent ekonomiskt?
– Jag har lyckats investera mina prispengar och får förhoppningsvis in lite från Legends som täcker kostnader. Det var väldigt viktigt för mig att ha bra försäkringar och investeringar. Många spelare från min tid ute på touren tvingas idag jobba som till exempel coacher på college.

Matchen mellan Svensk Golf och Lotta Neumann handlar inte om pengar överhuvudtaget utan om något betydligt viktigare – att som vinnare få sina klubbor tvättade av förloraren.
I “Poppie’s Pond”.
Majorvinnaren åker hem med ren utrustning.

---

Text: CM Hellsten • 2018-06-01
Tournytt • Liselotte Neumann