Jim Suckling har gjort en lång golfresa från Liverpool via Danmark till Sverige. Foto: Mickael Tannus

Följa

Intervju: Jim Suckling

1947 sändes tv för första gången i Sverige. Samma år började Jim Suckling arbeta som pro. Han håller på än i dag och den svenske britten har tillbringat ett helt liv i golfens tjänst.

Text: CM Hellsten • 2010-03-24 Uppdaterad 2010-03-24

Fakta Jim Suckling

Född: 1931.
Första klubb som assistant pro: Wallasey GC 1947.
Arbetsplatser i Skandinavien: Head pro på Asserbo GC (Danmark) 1956–1958. Kom till Sverige 1959: Båstad GK, Jönköpings GK, Ågesta GK, Lagans GK, Visby GK, Vasatorps GK, Björklidens GK, Allerum GK.
Utmärkelser: Utsågs till PGA Teacher of the Year 2006. Hedersmedlem i svenska PGA och Vasatorps GK.

Den starka vinden sveper in från sundet och ruskar tag i tredje greenens flagga som vajar kraftigt. Ett lastfartyg på väg mot okänd destination rör sig trött och långsamt ute på Kattegatt. En kvinna i rosa anorak rastar sin okopplade Golden Retriever längs högra sidan av hålet på Vikens golfbana. Vid den svarta lilla stugan står en kort äldre glasögonprydd man, propert klädd i beiga manchesterbyxor, vindjacka och marinblå cardigan med bruna knappar. Det är kyligt i blåsten och under de varma plaggen bär han ytterligare lager i form av en mörkgrön v-ringad lammullströja, en randig piké samt en t-shirt. En stilig tweedkeps täcker den gråa hjässan, i händerna har han en golfklubba och en picknickkorg. Han ser ut som en äkta gentleman.
– Välkommen. Det här är mitt retreat — min andningsplats, säger James “Jim” Suckling på sin charmiga svengelska.

“Steak & kidney pie”
Han är britt. Mor kom från Skottland, gifte sig med hans far från England och därför kallar sig Jim för britt, inte engelsman. Det var dock länge sedan som han lämnade Storbritannien, och Sverige har varit hans hem de senaste 50 åren.
Vi går in i den lilla boden som är Helsingborgs GK:s klubbhus.
– Är du hungrig? Bra! Jag har tagit med mig lite “steak & kidney pie” men utan kidney eftersom de flesta svenskar inte äter njure, säger Jim.
Han plockar fram de vita, varma formarna från picknickkorgen, tar av foliepappret och ställer ner maten på små linnedukar som han lagt på bordet för att tjäna som underlägg. Jim ställer upp en termos med te och två koppar, öppnar en flaska Ramlösa och säger varsågod. Vi äter och Jim pratar, med stängd mun, om sitt liv som golfpro. Det är fascinerande att bara sitta och lyssna på alla hans historier och innan jag ens hunnit ställa min första fråga har han berättat i en timme och 57 minuter.

Ryder Cup-spelare
Som ung hemma i Liverpool har Jim Suckling bestämt sig för att han vill ha ett utomhusjobb. Trädgårdsmästare eller skogsarbetare spelar egentligen ingen roll. 1947 börjar han studera på en lantbruksskola men hoppar snart av och går i stället upp till den lokala golfklubben Wallasey GC, där läkaren Frank Stableford i maj 1932 uppfunnit spelformen poängbogey. Han knackar på inne i shopen och frågar instruktören William “Bill” Davis om han kan få arbeta hos honom.
Han säger nej. Efter två veckor är Jim tillbaka men får samma svar igen och vid det tredje besöket tröttnar Bill Davis och säger:
“Jag behöver ingen assistent – men vi kan gå ut och spela lite.”
16-årige Jim Suckling har mest slagit bollar nere på stranden mellan ebb och flod då han och kompisarna sticker ner pinnar i den relativt kompakta sanden och skapar sina egna hål. Där nere på beachen lär han sig att inte ta torvor och träffa bollarna rent.
Jim accepterar erbjudandet:
– Jag hade en ganska bra golfsving men jag visste inte att Mr Davis hade spelat Ryder Cup 1931 och 1933… och nu skulle vi spela match – jag har aldrig i mitt liv fått så mycket stryk. Den stora skillnaden var att han slog golfslag – jag slog golfbollar. Den ronden ändrade hela mitt sätt att tänka golf, säger Jim när han mellan tuggorna minns tillbaka.
När de kommer in säger Bill Davis att Jim kan få arbeta hos honom men han får ingen lön utan i stället tvingas pappa Suckling betala sex pence i månaden för att sonen dricker te på arbetsplatsen. Jim jobbar gratis i två år innan han blir inkallad till värnplikten.
– Jag frågade Mr Davis: När vi spelade rundan förra veckan – hur slog du de där höga slagen i medvind och de låga i motvind? Det enda svar jag fick var: Kan du kasta en golfboll lågt? Ja. Kan du kasta en golfboll högt? Ja. Bra – gör då samma sak fast med en golfklubba. Jag gick ut och prövade och kom rätt snart underfund med hur jag skulle slå.

Fabriksjobb på dagarna
1955 har Jim Suckling sagt upp sig från jobbet som assistant pro och gör en satsning som spelare. Hela vintern jobbar han i en fabrik på dagarna och i en hotellbar på nätterna och när våren kommer köper han en Norton 500 kubiks motorcykel med sidovagn. Han packar ner bagen och en luftmadrass i sidovagnen och åker sedan hela säsongen runt i Storbritannien och tävlar. Han sover i sidovagnen och duschar inne i golfklubbarnas omklädningsrum på morgnarna. Jim har dock svårt att få ihop fyra bra ronder, säsongen är snart slut, pengarna likaså och Jim inser att han måste överge tävlingsgolfen för att överhuvudtaget kunna försörja sig. När portmonnän är som tunnast träffar han av en slump en förmögen dansk, Theo Holst, som han tidigare har gett lektioner. Nu bestämmer de sig för att gå ut och spela nio hål tillsammans. Jim sänker allt och går runt på 29 slag.
Spelar du alltid så här bra? undrar dansken. Jim förklarar sin situation att han desperat behöver ett jobb och då berättar herr Holst om att hans klubb Asserbo GC hemma i Frederiksvaerk faktiskt behöver en ny instruktör.

Kände sig som en miljonär
Mitt emot mig släpper Jim Suckling besticken, som touchar porslinsformen och klingar till. Han pekar med ena handen åt höger, blickar ut genom fönstret och ser hur blåsvädret där ute kastar några regndroppar mot rutan. Jim tar ett djupt andetag, för att under tiden liksom färdas tillbaka längs minnenas aveny, och efter en stunds tystnad säger han:
– Asserbo ligger nästan rakt över sundet härifrån, fast inåt landet. Jag åkte till Danmark framåt våren 1956 och glömmer det aldrig. Första dagen gick jag ut tidigt på morgonen och gav lektioner och stod där ute i tio timmar med bara en kort lunchpaus. Jag bodde i klubbhuset och när jag kom in i rummet på kvällen så låste jag dörren och började räkna pengarna. Jag fick tio danska kronor per lektion och i England hade jag aldrig tjänat mer än 6 pund i veckan – nu hade jag plötsligt 200 kronor på en enda dag och jag kände mig som en miljonär.

Till Båstad
Den klassiska engelska maträtten som Jim haft med sig till vårt möte är snart uppäten. Jim tar en kopp te, drycken värmer strupen och han dröjer sig med tankens kraft kvar i Danmark och berättar om en annan lunch som han åt 1958. Den skulle komma att påverka resten av hans liv.
Jim sitter på Asserbos uteservering och äter mat mellan två lektioner. På bordet bredvid ligger ett exemplar av Golf Monthly som han bläddrar igenom och fastnar för en annons från en golfklubb vid namn Båstad i Sverige, de söker efter en golfpro. Han ringer upp klubben, besöker banan och börjar jobba våren 1959.
Jim Suckling har nu nått Sverige, landet som ska bli hans nya hem.
– Det fanns inte arbete året om för en pro på den tiden för då spelade bara 20 personer golf under vintern i Båstad så jag körde parallellt på Jönköpings GK, som då var en niohålsbana som ägdes av tändsticksbolaget. Höst och vår var jag på Jönköping och så snart sommarlovet och industrisemestern startade blev det Båstad. Jag jobbade hårt i sex månader så att jag kunde ta ledigt under vinterhalvåret.
Vad gjorde du då?
– Ett år stack jag ner till Paris och gick på Sorbonne för att fräscha upp min franska. Året innan gick jag ut på E4:an i Värnamo och målet var att åka på tummen ner till Aten. Så där höll jag på. Det var så mycket lättare på den tiden, inte skulle man våga lifta genom Europa i dag?

Bild 1108075

Golfprojektet Vasatorp
Det är tydligen av någon outgrundlig anledning förbjudet att elda i den öppna spisen inne i klubbhuset. Synd. Det hade behövts under intervjun då både jag och Jim behållit våra tjocka kläder på i den kalla lokalen. Hans keps och min mössa har dock förstås av ren hövlighet åkt av. Jim hostar, tar fram en näsduk och snyter sig, annars ger han ett välmående intryck och framstår som en ytterst vital 78-åring.
Herrarnas onsdagsgolf har tagit slut och de frusna männen kommer in i stugan för att värma sig, men trots att det är relativt kyligt i det lite dragiga klubbhuset är det ändå behagligare här inne och dessutom slipper de bli blöta. De flesta som passerar vårt bord, i hörnet till höger om ingången, stannar till och hälsar artigt på Jim Suckling. Under sin tid i Båstad ger Jim en lektion till en direktör från Skanska som är inblandad i det framtida golfprojektet Vasatorp. Mannen bjuder ner Jim till Helsingborg för ett styrelsemöte och sällskapet ställer en fråga:
“Tror du verkligen att det finns underlag för en till golfbana i Helsingborg?”
Det är Jim övertygad om och på mötet erbjuds han jobbet pro – så snart banan är klar. Det dröjer dock ytterligare några år och Jim måste därför hitta ett annat jobb för tillfället.

Lektioner på krogen
Under tiden blir det stopp på Visby GK ute vid Kronholmen samt Ljungbys Lagan och så en sväng till huvudstaden och Ågesta GK. Där bor Jim i den gamla trädgårdsmästarens hus och Suckling blir en succé i Stockholm, medlemmarna gillar verkligen sin engelske instruktör. ´
En dag i september kommer en av klubbens ledamöter fram till Jim:
“Vi har haft ett styrelsemöte och vi tycker att du ger så många lektioner och jobbar hårt som fan. Det går så bra på drivingrangen att vi tycker du borde sänka priset på dina lektioner från 15 kronor till 12”.
Jim fattar ingenting.
Han blir förbannad.
Och säger upp sig omedelbart. Innerst inne vill han ändå tillbaka till Skåne, stressen i storstan är inget för honom, men vad ska han nu göra under resten av hösten och vintern?
Det blir krogen.
– Jag stannade i Stockholm fram till våren och hyrde in mig på ett ölsjapp på Södermalm där jag hängde upp ett nät i ett rum bakom baren. Jag höjde mina lektionspriser med fem kronor och det gjorde jag bara för att jävlas med klubben. Det var rätt roligt, jag kunde vara mitt i en lektion när dörren öppnades och en full gäst med en öl i handen kom in och tittade.

Symaskinsförsäljare
Jim Suckling har en angenäm röst. Han pratar lågmält med en svag men ändå tydlig engelsk accent. Ibland glider meningarna, kanske oavsiktligt in på engelska då hans ord helt enkelt blir lättare att formulera på modersmålet. Han skrattar gärna åt sig själv och de intressanta upplevelser som han varit med om genom åren.
Tillbaka i Skåne är han nu utan jobb. Då läser han i en tidning att fabriken Husqvarna söker efter symaskinsförsäljare i Göteborgstrakten och efter en treveckors kurs i Småland är Jim redo att åka runt i 031-området och knacka dörrar. Det går inget vidare. På en månad säljer han blott två symaskiner.
– Jag var en urusel försäljare även när det gällde golfartiklar. Det kom in folk i shopen på Vasatorp och ville ha ett Pingset för 8 000 kronor men jag var ärlig och sa att det fanns ett annat set som var lika bra men som bara kostade 2 000 kronor. Jag talade kunderna ut ur affären – nu begriper jag det, men då var jag bara dum.

162 slag på ett hål
Det är tidigt 70-tal och nu öppnar Vasatorp. Jim flyttar till Helsingborg och ställer upp sin husvagn som får fungera som kontor och shop och den unga klubben får i slutet av decenniet arrangera tre upplagor av SEO, föregångaren till Scandinavian Masters. 1978 vinner Seve Ballesteros, 1979 tar Sandy Lyle hem tävlingen och 1980 segrar Greg Norman. När hela Europas blickar är riktade mot den skånska anläggningen har Jim Suckling äntligen kunnat flytta in sin shop i en riktig byggnad och han följer de stora stjärnorna på nära håll.
14 år har nu gått sedan Jim Suckling började på Vasatorp. Han är en pionjär och känner att han har gjort sitt, han vill hitta nya utmaningar. Jim är inbjuden till Stockholm för att hålla ett föredrag om golfhistoria och efteråt kommer en person fram och berättar att han representerar Björkliden och undrar om Jim känner till någon pro som kan tänkas vara intresserad av ett sommarjobb uppe på den lappländska niohålaren.
– “Thats me”, svarade jag honom. Jag hade alltid velat se Norrland och nu kunde jag få någon som betalade mig för att göra det. Jag var där uppe under två somrar och Björkliden var en fantastisk upplevelse. Jag tror att jag kan ha spelat Sveriges längsta hål – nio kilometer. Jag tog nämligen helikoptern från fjällhotellet upp till Låkta som är den högst belägna fjällstationen i Sverige och spelade ner mot nians green. Till slut hålade jag ut efter 162 slag…

Kvar på Allerum
1992 kommer Jim Suckling till den nya banan Allerum utanför Helsingborg. Han är 61 år och tycker att det kan vara en bra arbetsplats fram till pensionen. 27:e augusti 2010 fyller Jim 79 år och han är fortfarande kvar på klubben där han ansvarar för nybörjarutbildningen.
– Pensionärslivet är inget för mig och jag tänker fortsätta jobba så länge jag kan gå – golfen fyller en social bit för mig.
Alla andra har för länge sedan sagt adjö och lämnat rummet där vi nu är helt själva. Den bruna träpanelen på väggarna, de mörka bjälkarna i taket och altandörren med fönster från golv till tak gör att Vikens klubbhus snarare påminner om en sommarstuga. På ett svartvitt foto på väggen till vänster poserar Jims son Sandy efter att ha vunnit en lokal tävling. I dag arbetar Suckling junior som golfdirektör i soliga Jacksonville, Florida.
Jim, du har jobbat som pro i 62 år varav de 50 senaste i Sverige. Vad kostade egentligen en lektion 1947?
– 10 kronor för 30 minuter.
Och priset i dag?
– Är 290 för en halvtimme – “ridiculous isn’t it”.
Har du aldrig varit på väg att flytta hem igen?
– Nej. Jag tycker att golfklubbarna där behandlar kvinnor väldigt dåligt och jag gillar inte alls idén med att “women and dogs are not allowed”. När jag jobbade på Wallasey fick jag aldrig gå in i klubbhuset – inte ens Mr Davis, en gammal Ryder Cup-spelare, fick komma in.
Många äldre människor brukar hävda att det var bättre förr – håller du med?
– Enda skälet till att det skulle vara så är att det var färre som spelade och jag och mina kompisar kunde gå ut och lira från tredje utslagsplatsen till elfte greenen. Vi spelade någon slags cross country-golf och det var väldigt trevligt, vi var inte låsta till den vanliga slingan. Den möjligheten finns inte på många klubbar i dag. Annars tycker jag inte alls att det var bättre förr.
Finns det någon lektion som du minns?
– Under min tid på Gotland gav jag en lektion till en trevlig, kortväxt men ganska så storbystad dam. Vi kan kalla henne… Mrs Rydberg. Det var på den tiden när man ännu inte hade lagt undan titlarna, så jag var Mr Suckling och hon Mrs Rydberg. Efter fem, tio minuter såg jag att det var någonting som störde henne och undrade vad det var. Mrs Rydberg sa: “Då måste jag fråga Mr Suckling — ska jag svinga ÖVER dom eller UNDER dom…” Vad fan ska man svara på en sådan fråga!?
Jämför den typiske nybörjaren 1959 och 2009?
– För femtio år sedan kom nybörjaren för att de skulle utöva en rekreation i ordets rätta bemärkelse. Nu för tiden måste de ju nästan ta ett körkort innan de får komma ut på golfbanan och jag tror att en del blir bortskrämda av det. 1959 köpte man klubbor, pratade med sin pro som följde med ut på banan och såg på när man spelade några hål. Sedan var man en golfare. Mina nybörjare får två lektioner med mig sedan går jag ut och låter dem spela 2 x 9 hål för att inse vad golf är och ha kul. Golfare är inte idrottsmän, det är bara en procent som är det, resten spelar spelet efter sin bästa förmåga — “it’s not your life, it’s not your wife, it’s only a game”.

Vårt samtal är slut, det digitala fickminnet har samlat in tre timmar, 29 minuter och två sekunder av Jim Sucklings golfliv. Han skruvar igen termosen, packar ner matresterna i picknickkorgen och tar på sig sin tweedkeps. Jim släcker lyset, går ut, stänger dörren, ställer sig på verandan och blickar ut över Öresund.
Vi säger good bye och önskar varandra en fortsatt trevlig dag.
Snart inleds en ny säsong.
Och ännu ett år som golfpro för Jim Suckling.

Bild 1108076


Text: CM Hellsten • 2010-03-24
FöljaNyheter
Scroll to Top