5de46a809dbdf

Blogg

BERGMAN: “Ingen jag unnar det mer”

KRÖNIKA: Henrik Stenson skrev golfhistoria. Göran Zachrisson berättade om den. Och samtidigt föddes en ny, svensk golfgeneration framför tv-apparaterna, skriver Svensk Golfs chefredaktör Tobias Bergman.

Text: • 2016-07-18 Uppdaterad 2016-07-18
BERGMAN:

Vi slog oss ned i tv-soffan, tog mannen med den viskande rösten i handen och gav oss ännu en gång ut på en promenad med okänd destination.

Den lena stämman lotsade oss tryggt igenom ett vansinnigt golfinferno vi aldrig skådat, höjdes möjligen en oktav eller två när i någon birdieputt rullade i från lång distans och lät på gränsen till upprymd när vi lyckades undvika ännu ett blindskär på vägen utmed det 16:e hålets green och slutet närmade sig i fjärran.

Men det var först när den brast efter det sista hålet som vi förstod att vi äntligen var framme vid det mål som gäckat oss så länge.

För en gångs skull hittade inte Göran Zachrisson de rätta orden och även om han gjorde det så kunde man knappt höra dem eftersom det stockade sig i halsen, medan Henrik Stenson lämnade Royal Troons 18:e green som Champion Golfer of the Year.  

Det finns få (om någon!) som har betytt så mycket för golfens utveckling i Sverige som just Göran Zachrisson och därför är jag så oerhört glad att han inte bara fick uppleva den här dagen, utan också möjligheten att berätta om det klassiska ögonblicket i tv.

Men det finns heller ingen jag unnar mer att vara huvudrollsinnehavaren än just Henrik Stenson.

Förutom att han länge har varit vår bäste spelare på herrsidan, så är han dessutom en helskön kille med både humor och glimt i ögat och utgör på så sätt en bra ambassadör för spelet.

Stenson har varit med i världstoppen i många år nu, men trots att hans karriär har varit både lång och framgångsrik har han varit tvungen att övervinna många hinder på vägen för att ta sig dit han är i dag.

Det finns många som har tvivlat på honom, och ibland har jag varit en av dem.

Hjärnspöken, demoner och svingfobier har blivit övermäktiga motståndare för många skickliga golfare genom åren och Stenson har definitivt haft sin beskärda del av problemfyllda svackor, men alltid kämpat sig ur dem och kommit tillbaka starkare än någonsin tidigare. Men från att vara en av världens bästa golfspelare till att faktiskt också bli en majorvinnare kan steget vara långt – fråga bara killar som Colin Montgomerie, Lee Westwood, Sergio Garcia eller Luke Donald, som alla har varit ägare av det blytunga epitetet “världens bästa spelare som inte har vunnit någon major.”

Stenson var på väg att bli en av dem.

Men jag tror att grunden till den här segern lades för ett par år sedan, då Henrik satte sig ned med sitt team och mentale coachen Torsten Hansson i spetsen och beslutade sig för att lägga fokus på att sätta sig i position i majors, snarare än att jaga segrar. De definierade det som att Henrik troligtvis skulle kunna spela 20-25 majors till och rimligen sätta sig i slagläge i några av dem, vilket förhoppningsvis också kunde leda till den efterlängtade segern.

Den inställningen tog säkert bort mycket av pressen – och hjälpte honom till den position han hade spelat sig till inför söndagen.

Vad det var som gjorde att han till slut också lyckades vinna kan ni läsa om i Oskar Åsgårds eminenta krönika, eftersom han var på plats.

Själv följde jag händelserna från tv-soffan.

Och kanske är det där jag hittar de viktigaste konsekvenserna av segern.

När Henrik Stenson ska slå ut på det så viktiga och svåra 11:e och undvika såväl järnvägsräls som stickig ärttörne så går min sexåriga tjej upp på parkettgolvet och viftar till i luften.
“Nu ska Stenson bara göra så här.”
Medan åttaåringen är som uppslukad framför bilderna från Royal Troon.

Hon pepprar konstant med frågor om birdies, vad -19 betyder och hur många slag Henrik Stenson har på sig för att vinna tävlingen när han belåtet leende vandrar upp till den sista greenen.
När han bara förbrukar ett enda knyter hon lyckligt näven och småstudsar i fåtöljen.

Jag lovar att tillfällen att intressera sig för golf inte har saknats i det här huset, men det här var definitivt den första gången spelet fångade mina små döttrar och gjorde dem nyfikna – och troligtvis också många andra.

Jag har ganska lätt att förstå det.

För om golf vanligtvis kan vara både segt, tidskrävande och komplext, med många aktörer inblandade och spelare som har gått i mål timmar före någon annan och väntar i klubbhuset på att deras resultat ska slås så var det här något helt annat.

Här fanns en tydlig motståndare, ett greppbart resultatläge, en mållinje och alla händelser av värde kunde egentligen registreras med en och samma kamera och dessutom hade Viasat kunnige och duktige Anders Sjöstrand ute på banan med initierade rapporter, vilket skruvade upp temperaturen ytterligare.  

Allt utspelade sig dessutom på bästa sändningstid (och inte nio timmar bort på den amerikanska västkusten) under semesterperioden och i en semiöppen kanal som 70 procent av de svenska hushållen har tillgång till och en bra bevakning av många rikstäckande medier inför finalronden hade också byggt upp intresset.

Därför är det nog rättvist att säga att det här var den bästa möjlighet till marknadsföring spelet någonsin har haft i Sverige och jag är väldigt glad att det var just Henrik Stenson som fick chansen att bli PR-generalen.

Nu har han gjort sitt och lämnar över till SGF och andra intressenter inom golfvärlden att förvalta hans prestation på ett klokt sätt och maximera nyttan av segern.

Det finns egentligen bara en enda sak som bekymrar mig.

Många potentiella golfare kommer att slå sina första slag den kommande veckan och månaden, i tron att det är ungefär så tv-spelsenkelt som Henrik Stenson och Phil Mickelson gjorde det på Royal Troon under söndagen.

Det finns en risk att de blir besvikna.


Text: • 2016-07-18
BloggGöran ZachrissonHenrik StensonThe OpenTournytt
Scroll to Top