Ett Skottland bortom links

“HA KUL, HÅLL DIG BORTA från bunkrarna men ha kul när du hamnar i dem.” Startern på Gleneagles har en inövad lycka till-fras och den underförstådda meningen självklar: Du kommer hamna i bunkrarna, det kommer kosta dig slag, det kommer ske flera gånger och det hjälper inte att bli ilsken. Du är i Skottland, det duggregnar och så ska det vara när du spelar golf här.​

LÄTT MORGONDIMMA RÖR SIG över följsamma bergskullar. Gröna ängar korsas av nedgångna stenmurar. Vinden griper tag i skogsdungar och kluster av ljung och ginst. Solen har lyckats tränga igenom molntäckets svagaste punkter och kastar spridda strålar över fälten. Småkyliga brisar för med sig enstaka regndroppar.

Den här gråmulna morgonen, i gränslandet mellan de skotska hög- och lågländerna, är perfekt för en rond på en historisk bana. Utsikten över dalen som Gleneagles Resort huserar i är helt fantastisk. Känslan att vara här? Underbar.

Golf i Skottland är främst förknippad med links. Golfens rötter och att spela med havet som granne över sanddyner omgiven av ständig vind, gör att många sätter linksbanor som St Andrews, Carnoustie och Kingsbarns högst upp på listan. Skotska inlandsbanor är långt ifrån lika begärliga. Gleneagles och Loch Lomond hör till ett fåtal högt rankade undantag, men utbudet är rikt och håller överlag oklanderlig hög kvalitet till ett mer förmånligt pris jämfört med de mer namnkunniga linksbanorna.

VÅR RESA BÖRJAR i hjärtat av Skottland på den mest berömda och storslagna anläggningen Gleneagles, som stått värd för Ryder Cup och i höst stundar Solheim Cup. Gleneagles är en av världens mest berömda turistanläggningar. Personalstyrkan är hela 1000 man stark och hit kommer turister från världens alla hörn.

Mästerskap som Solheim Cup och Ryder Cup spelas på Jack Nicklaus-ritade PGA Centenary Course. Vi spelar den äldsta och mest anrika, Kings Course, oftast högst rankad bland skotska inlandsbanor – och där greenfeen kostar mellan 800 till 2900 kr. En grupp japanska affärsmän finns fram framför på det första hålet och får sin första dos av Gleneagles ytterst välplacerade bunkrar som tre av dem parkerar sig i.

– Ser ni bergstopparna?
Matthew Reid, assisterande pro och vår spelpartner för dagen, berättar att om topparna ses genom dimman kommer det att börja regna. Om man inte ser dem har det redan börjat regna. När vi slår ut på ettan skymtar vi åtminstone den lägsta toppen. Kings Course ritades av välrenommerade arkitekten och femfaldige The Open-mästaren James Braid och stod klar för spel 1919.
– Braid byggde ofta golfbanor i två steg. Först la han ut hålen med tees, fairwaylinjer och greener, men inga hinder. Sen när det spelats en period gick han ut och kollade var det fanns flest uppslagen torv och där byggdes sedan bunkrarna, berättar Matthew Reid när vi ska slå in mot ettans rejält upphöjda green över den greenbunker som japanerna tidigare haft så svårt i.

Kings Course är en mästerlig hedbana. Spelmässigt och estetiskt. På varje tee måste du tänka till och välja strategi, ibland gör vindstyrkan valet enklare. Som på fyran, ett av banans bästa parfyror, där du i medvind kan och bör slå förbi fairwaybunkrarna. I motvind gör du gott i att spela kort. Fyran är ett utmärkt exempel på Braids andemening i designen – spelar du säkert från tee, blir det lite svårare, tar du risker belönas du rejält vid bra slag men straffas enormt vid dåliga. Som på signaturhålet femman, par 3, med ett vulkanliknande greenområde med green i kratern. Här blir fortsättningen, för alla som inte träffar green på ett slag, en krävande uppgift.​

Det är rejäla höjdskillnader på Kings Course. Bunkrarna är djupa, lätträffade och besvärliga att ta sig ur. Samtidigt är de hjälpsamma och stoppar bollar på väg ut i frodig högruff eller snåriga buskage. När det kuperade landskapet studeras är det svårt att tänka sig att banan byggdes med handkraft. Hink, spade, kratta och räfsa. Enda avlastningen var arbetshästar som fick dra tunga lass.

Visst har uppdateringar och förbättringar gjorts fortlöpande under åren, men grunden är densamma. De nya ägarna, som tog över anläggningen 2015, har ambitionen att gå mer tillbaka mot Braids ursprungstankar samtidigt som banorna ska anpassas för den moderna golfen.
– Att göra fairways bredare brukar göra de flesta banor enklare att spela. På Gleneagles blir banan svårare. Från början var bunkrarna i fairway, men sedan blev de en del av ruffen. Nu har vi klippt in dem igen vilket gör att de är mer i spel. Alla slår så mycket längre nu och vi har flyttat bak några tees. Men på ställen där det inte går gäller det att hitta andra utmaningar. Men Braids originaldesign var full av svårigheter som försvunnit, så det enda vi egentligen behöver göra är att vrida tillbaka klockan, säger Matthew Reid.

Tilltaget har fallit ut väl. Kings Course är en utmaning, men hur mycket den än straffar dig, hur många bunkrar du än besöker eller hur många gånger du missbedömer vinden så kommer en rond i det sagolika landskapet ge minnen för livet.​

– FINNS DET INGEN FISH AND CHIPS!?
Den amerikanska familjen med finputsade golfskor har precis som vi tänkt att uppleva det skotska köket i lilla staden Auchterarder, en bit från Gleneagles. En kort stund lyfter barnen blicken från mobilerna och noterar att pappa är märkbart besviken på servitrisen. Efter en stunds funderande beställer pappa hamburgare.

Det gör vi också och om det var friterat han var ute efter blev pappa inte besviken. I Skottland kan allt som går att äta, också friteras. En regel som anammas för såväl potatis som tomater.

Proppmätta knappar vi in nästa inlandsdestination på gps:n, Blairgowrie Golf Club. Landskapet är märkbart plattare här än på Gleneagles och vi befinner oss också en bit från bergen. Vyerna är inte lika storslagna men omgivningen med blandskog, blommande ängar och underbart gröna golfytor är minst lika magisk.

Vi spelar Rosemount Course, Blairgowries flaggskepp med en greenfee på 300–1100 kronor. Här råder riktig rumskänsla. Björkar, ljung, tallar och granar omgärdar alla hål.

Fairways är väl tilltagna. Det är en drömbana för de som gillar att dra på med drivern.

Alister MacKenzie, som bland annat ritat Augusta National, la grunden i början av 1900-talet men det varJames Braid som slutförde arbetet 1930. De upphöjda och undulerade greenerna som hårdbevakas av bunkrar känns igen från Gleneagles. Men eftersom Rosemount är längre är fairwaybunkrarna mindre och färre, men ytterst välplacerade.

Rosemounts sparsmakade design bidrar till det lantliga lugnet som vilar över Blairgowrie. Rosemount är fri från moderna och spektakulära bunkerformer. Här finns inga, av människan skapade, visuella och framträdande designinslag. Inga livliga och överdrivet tilltagna kullar med vajande gräs. Här är allt funktionellt och sparsmakat. Det klassiska formspråket tilltalar oss och vi blir snabbt vänner med Rosemount och finner njutning i skogsrummen. På vissa ställen blir kärleken ännu lite starkare, däribland på hål 5, en lång och spikrak par 5 med listig bunkersättning på fairway och runt greenen.

På hål 17 når Rosemount en nivå till. Detta par 3, signerat dr Alister MacKenzie, lät James Braid respektfullt bli att förändra och det för snabbt tankarna till Augustas 12:e. För den som inte är bekant med MacKenzies korthål brukar de ofta se enklare ut än vad de är. Här kan scoren bli allt mellan 1 och 10, oavsett spelnivå och flaggplacering, och speciellt om du låter bollen segla utanför greenområdet. Vi slår mot mitten av green, vilket arkitekten belönar med att låta en lutning skicka ner bollen i banans djupaste bunker. När vi puttat i på 18 och samlar tankarna på Blairgowries stilfulla terrass slår sig medlemmen Marc ner vid vårt bord.
– Hade ni kul? undrar han.
– Ja, verkligen.

Marc har varit medlem i mer än 30 år och spelar alltid nio hål ensam på lördagar. Oftast sista nio på Rosemount.
– Avslutningen är alltid ett nöje oavsett hur det går, säger han.

Vi ställer honom mot väggen, och frågar vad han skulle välja om han tvingas att enbart spela banor av links- eller inlandskaraktär?
– Jag är uppvuxen med links och det blir ett tiotal rundor vid kusten varje år. Men här vet jag vad jag får. Jag har alltid kul på Blairgowrie och resultatet varierar aldrig mer än fem-sex slag. Vid kusten kan jag skjuta 70 en dag och 95 dagen efter beroende på vind och väder. Det är mest kul för de som spelar där ofta. En turist som spelar två-tre linksbanor i sitt liv kommer antingen säga att han är bra på linksgolf, eller usel om det regnade och blåste, konstaterar Marc.

---

Text: Olof Åsgård • 2019-08-12
Artiklar • Banor & resor • Europa • Skottland • Veckoresa • Weekend