Boka in en golfsemester i Bohuslän!

Plötsligt förvandlas landskapet. Inlandets högvuxna skogar och milsvida åkrar syns inte längre till. Nu tar korta, starka och knotiga träd över och sätter färg på en karg och klippig landskapsbild. Åkrarna är mindre och än mer kuperade. När havet uppenbarar sig i horisonten rullas bilrutan ner och doften av gårdagens gräs från otvättade klubbor i bakluckan blandas med en friskare luft med lagom doser av salt och tång.

Väl framme på Strömstads GK sticker havsluften till lite mer i näsan men det går snabbt över och golflusten kickar in.

Bland saltstänkta klippor och branta avsatser har en kollaboration av svenska banarkitekter lyckats mejsla fram en ytterst behaglig parkbana i norra Bohuslän, bara några kilometer från norska gränsen.

Avskalad design på sina håll med få hinder och få visuellt tilldragande inslag, men det gör inget eftersom den dramatiska västkustnaturen i sig själv bygger en mäktig kuliss.

Efter nio omväxlande och kuperade hål möter vi Hilde och Jan Kopstad som bor utanför Oslo. Nu är de ute på sin årliga golftur på svenska västkusten.
– Vi ränner och spelar här vår, sommar och höst. Det blir alltid ett par ronder på Strömstad som nästan känns som vår hemmaklubb, säger Hilde Kopstad.

Att var och varannan människa pratar norska hör till vanligheten på Strömstads GK. Ungefär hälften av medlemmarna och en stor del av gästspelarna är norrmän.
– Norra Bohuslän är ett handelsmecka och vi är såklart en del av det och är beroende av att norrmännen kommer hit och spelar. Men jag skulle inte påstå att vi lever i överflöd och att vi inte behövde kämpa under nedgångsåren på samma sätt som många andra svenska golfklubbar, säger Nicklas Andersson, klubbchef på Strömstads GK. 

Det norska paret Hilde och Jan Kopstad började spela golf för 19 år sedan. Då fanns få banor i Norge och lång väntetid för medlemskap.
– Så medan vi väntade på att få bli medlemmar i en norsk klubb gick vi med i Tanums GK i Sverige och på den tiden föredrog vi faktiskt att spela här, säger Jan Kopstad.
– Nu är norska banor mycket bra men inte då, och det tror jag beror på att vi lärt oss väldigt mycket av svenskar och att många svenskar som kommit till Norge har hjälpt till att utveckla norsk golf, säger Hilde Kopstad.

Förutom att kvaliteten på norska golfbanor höjts har också prisbilden sjunkit, även fast den fortfarande ligger ganska högt med svenska mått mätt. Men paret Kopstads kärlek till Sverige och svenska golfbanor är oförändrad.
– Vi känner oss hemma här och gillar att komma hit för att spela golf i ett fantastiskt vackert landskap som påminner lite om vårt eget men ändå är så annorlunda, säger Hilde Kopstad.

Efter en lång och utmärkt golfdag på Strömstads GK känner vi oss lite möra. Vi finner dock tröst i att energin som förbrukades i branta backar och frodig ruff, hela tiden fylldes på av frisk luft och härliga omgivningar.

Nu väntar en ännu större energipåfyllning i form av avslappning på närliggande Strömstad Spa.

Den moderna och futuristiska anläggningen sticker ut och smälter inte riktigt in i hamnområdet den placerats i. Innanför hotellets stora panoramafönster råder högklassig service och bekvämlighet har i stor utsträckning prioriterats före mys och värme.

Det får vi dock i anläggningens utomordentliga spa. Srömstad Spa kan kräva en norsk plånbok, vilket är förståeligt med tanke på det geografiska läget. Men de extra hundralapparna vi spenderar på mat, spa och boende är inte pengar kastade i Skagerrak.

Om Bohuslän är norrmännens plats för året runt-handel till lågpris är landskapet ofta synonymt med sommar för oss svenskar.

Här hyr vi stugor, helst på en klippa men om den möjligheten glider oss ur händerna ser vi åtminstone till att vi kommer till klipporna och det blänkande havet för bad och behagligt solljus.

Barn badar och skrattar, föräldrar njuter av frisk luft och morföräldrar försöker inkarnera en Evert Taube-inspirerad sommar eller nynnar på Jussi Björlings “Till havs”.

Marstrand, Smögen, Lysekil och alla andra sommar-oaser som samsas längs västkusten. De bör alla upplevas men det är nästintill omöjligt att hinna med dem under en svensk sommar. Kanske är det därför “bästkusten” var, är och kommer förbli ofantligt populär. Semester-firarna vill återvända för att se mer och återupptäcka.

– Västkusten är verkligen ett sommarparadis och banan och hela Fjällbacka vaknar till liv under sommaren och det är bra för klubben, säger medlemmen och inflyttade smålänningen Kjell Golander som gör oss sällskap när vi spelar Fjällbacka GK.

Läget vid Anråsälven är som gjuten för en golfbana. Olikt Strömstads GK har arkitekterna inte blandat in de branta klipporna i sin layout i samma utsträckning, utan har snarare använt dem som ståtliga komponenter vid sidan av spelfältet för att skapa en såväl rogivande som dramatisk inramning.

Majoriteten av spelet sker i en dalsänka nedanför stupen på relativt platta åkermarker men ett och annat utslag sker från hög höjd och det uppskattar vi.
– Det är en fantastisk bana som jag aldrig tröttnar på. Jag har hängt här i många år nu och snart kanske de infödda kan börja betrakta mig som en av sina, om inte Camilla Läckberg hinner ta död på mig innan förstås, säger Kjell Golander som anammat den torra humorn med illa dolda poänger.

Som för många var det sommarvädret, öarna och havet som lockade Kjell Golander med familj hit. Och golfen förstås, men den njuter han bäst av senare på säsongen.

– Visst kan det bli tjockt på banan om somrarna men jag skulle inte säga att vi behöver trängas. Sen försvinner sommargästerna och det är faktiskt på sensommarkvällarna och hösten jag njuter som bäst här. Att spela avslutningshålen då med alla vattenhinder, havet, Fjällbacka och solnedgången framför mig är underbart.

När vi sedan avnjuter en godare middag på Restau-rang Matildas brygga nere vid vattnet i Fjällbacka får vi tavlan presenterad för oss. Till ljudet av klirrande glas och småbåtar som kränger lätt i vågorna sänker sig solen över västerhavet och kastar ett rosaskimrande ljus på den mysiga stadsbilden av träfasader och sadeltak. Varför romanfigurer skulle vilja ta dö på varandra här känns oförståeligt…   

– Har du ont i ryggen, grabben, frågar Bertil Mathiasson och lägger sin hand på min axel.

Det blir tydligt att jag gjort ett tafatt försök att dölja smärtan som smugit sig in efter flera dagar av golfspel.

– Det är ingen ursäkt i den här bollen ska du veta, redaktörn, fortsätter Mathiasson.

– Jag har opererat in två nya knän, Sten har opererat ryggen och Birger har haft en stroke och opererat det ena och det andra. Men om du har så där ont borde du också börja spela mer från röd tee, säger han och styr vagnen med fjärrkontrollen nerför backen mot Orusts GK:s åttonde green.

Det tar inte mer än ett par hål innan “isbjörnarna” Sten Wessberg, Birger Lagerström och Bertil Mathiasson får mig att känna mig som en i gänget. Isbjörnarna förkroppsligar den familjära stämningen som råder på Orust GK. Men de är samtidigt tydliga med att jag är gäst. Gliringarna haglar och med glimten i ögat gör de klart att alla är välkomna så länge de finner sig i sammanhanget.

Isbjörnarna kan sin hemmaklubb utan och innan och spelar i stort sett varje dag. De fyller mallen för hur den fördomsfulle tänker sig att saltstänkta och golfande Orustbor ska vara och bete sig.

Jargongen är hjärtlig men en gnutta barsk.

– Bra, Wessberg, du kan ju, skrockar Birger Lagerström på bred dialekt när hans vän slår upp sig nära hål.

– Tack, Birger, men där du ligger kan du nog inte räkna med att komma närmre, kontrar Sten Wessberg.

– Ojojoj, han är stöddig också, hörde du det redaktörn, här får man passa sig, replikerar Bertil Mathiasson.

Stockholmaren, redaktören, går alldeles tyst och njuter av dramat.

Få banor kan ståta med en lika naturskön bana som Orust GK. Klipplandskapet känner vi igen från andra Bohusbanor, närheten till havet likaså, men här leder arkitekten Lars Andreasson oss genom flera olika karaktärer på en varierande och välbalanserad sträckning.

Parkhål samsas med skogs- och ängspartier och i stort sett alla delar av spelet krävs och sätts på prov, utan att banan för den delen är särskilt svårspelad eller lång.

Isbjörnarna har varit med från början. De har lärt sig att bemästra den hårda havsvinden och med låga och penetrerande bollbanor lägger de sig oftast på rätt klipphöjd och på bekvämt inspelsavstånd från green. De visar upp ett perfekt recept för hur de knixiga dogleghålen mellan bergknallar och tall ska tas.

– Om jag minns rätt gick vi alla tre runt här och plockade sten 1985 innan banan såddes, efter det har vi suttit i kommittéer, styrelsen och engagerat oss i klubben på olika sätt, säger Birger Lagerström.

2015 råkade han ut för en stroke och att han skulle kunna spela golf igen kändes väldigt avlägset men efter en tid kunde han följa med kamraterna till klubben igen och slog några slag här och där. Nu är Lagerström så gott som återställd och har återigen inga som helst problem att driva ut sina kamrater med en låg draw som smyger runt de välplacerade hindren i fairway.

– Redan innan Birger råkade ut för det hade vi börjat spela lite från röd tee, nu spelar vi bara därifrån för det är mycket roligare och banan upplevs lite annorlunda. Vi har alla haft singelhandicap men nu börjar orken ta slut och vi slår inte i närheten lika långt längre, säger Bertil Mathiasson och limmar ett inspel från 80 meter med en hybridsjua.

När gästspelaren sedan väljer fel klubba för ändamålet och missar den optimala träffzonen kommer en högljudd pik från andra sidan fairway.

– Aj, aj, aj, redaktören. Därifrån kommer du få det jobbigt.

Birger Lagerströms djupa västkustdialekt svider men känns samtidigt väldigt trygg.

Trions sätt att föra sig förstärker bilden av hur livet är här. Väldigt lättsamt, men också ytterst allvarligt och med stor omtanke för allt och alla.

Medan isbjörnarna lunkar ner mot åttans green där farleden mellan Orust och Malön står som fond stannar jag till en stund. Vattenytan ligger för ovanlighetens skull alldeles stilla, gräset glittrande grönt och klipporna värms upp i den höga sommarsolen. Från båtarna i fritidshamnen hörs dova samtal. Det vankas lunch.

Det är inte svårt att förstå varför Sten, Birger och Bertil aldrig tröttnar på den underbara omgivningen, sin hemmabana eller varandra. Här kommer de spela och gnabbas så länge de orkar.

De chippar in sina bollar på green och resonerar sedan sarkastiskt kring varandras puttlinjer och debatterar vem som ska ta ur flaggstången. Ett vackert sceneri över en härlig golfdag i Sommarsverige.

---

Text: Olof Åsgård • 2017-06-29
Artiklar • Fjällbacka GK • Lyckorna GK • Orust GK • Skaftö GK • Strömstad GK • Svenska golfbanor • Torreby GK