KRÖNIKA: “Sverige kommer att ha en medaljchans i OS”

“Jag befinner mig i Rio de Janeiro, värdstaden för OS 2016. Under informationsmötet dagen innan jag ska besöka OS-banan får jag en mild varning av damen som hanterar informationen till oss besökare – att mannen som ska visa mig runt är lite “kantig” så jag ska kanske inte förvänta mig att han strålar av entusiasm över att visa mig runt.

“Kantig”.

Vad innebär det undrar jag tyst för mig själv?

Låter inte positivt.

Kommer jag få se ett enda hål på den nya OS-banan i Rio får jag nog vara glad, tänker jag i mitt stilla sinne. Men döm ingen på förhand har mina föräldrar tutat i mig sedan barnsben, så jag ger det en chans.

“Tror inte det fanns rek-resor i början av 1900-talet”

Jag är alltså på så kallad rek-resa i Rio tillsammans med 21 förbundskaptener och SOK-staben.

Min första – och även golfens första antar jag. Tror inte det fanns rek-resor i början av 1900-talet men det ska jag låta vara osagt.

Hur som helst lotsas vi runt i OS-byn, olika arenor där det i skrivande stund jobbas för fullt för att presentera ett OS i toppklass.

Syftet med resan är att få en bra överblick av förutsättningarna för Rio 2016 samt att plocka hem och vidarebefordra specifik information till övriga ledare och aktiva.

Ända sedan beslutet togs att golfen äntligen var tillbaka i OS så har SOK systematiskt och professionellt sett till att alla inblandade ska vara så förberedda det går innan man peggar upp, ställer sig i startblocken eller servar igång en tennismatch.

Att då vara en av de första som får se den nya banan ingår självklart i den förberedelsen.

Jag ska inte säga att jag sov dåligt natten innan mitt besök, däremot kände jag mig lite sådär som jag gjorde dagen innan julafton när jag var barn.

Pirrigt förväntansfull, med ett stänk av oro.

“Kantig” gnagde.

Jag vill ju inte åka hela vägen till Rio för två dagars besök för att komma hem och säga att jag sett klubbhuset, ettans tee och artonde hålets green.

Väl på plats möts vi upp av den “kantige” mannen som visar sig heta Neil.

Neil är superintendent och har i tre års tid jobbat dygnet runt för att presentera en bana i toppskick.

Han frågar uppfordrande vad vi vill?

(Vi, är en delegation på fem personer inklusive ett TV-team på uppdrag av SGF).  Jag ler brett och svarar att “vi vill se och känna på banan, H–E–L–A banan”. Han pekar på en golfbil modell större, ber oss sätta oss där och vänta tills han kommer.

 “Vem som är “The Big Cheese?”

När han återvänder sätter han sig i bilen och det första han frågar är vem som är “The Big Cheese?”.

Det vill säga, vem är: The Most Important Person.

“Couldn’t you tell?”, ler jag ännu bredare och nu ser han nog till och med mina visdomständer.

Är detta rätt taktik undrar jag i mitt stilla sinne?

Neil visar sig vara en fantastisk värd och en mycket professionell yrkesman.

Han visar oss runt hela banan, berättar hur arkitekten Gil Hanse har tänkt, strategin för var och ett av de 18 hålen.

 “Han har lärt upp varenda en av medarbetarna från grunden”

Parallellt berättar han hur han och ett team med 20 medarbetare (som innan de började arbeta för honom, aldrig satt sin fot på en golfbana) jobbar för att ge oss en OS–bana i toppskick. Han har lärt upp varenda en av medarbetarna från grunden, han berättar hur han får jaga rätt utrustning och rätt maskiner för att få det bästa gjort. Jag kan inte tänka mig en mer kompetent och lämplig person på det jobb han har. Han måste vara stolt för banan är fin, riktigt fin och min spontana reaktion är att det kommer bli en tuff utmaning för alla spelare. Tack, Neil!

Att OS är långt ifrån en vanlig tävling förstod jag och mina kollegor tidigt, samtidigt är det viktigt att man inte börjar göra en massa saker annorlunda bara för att det inte är som vanligt.

Det är balansen för oss ledare och aktiva, vi ska göra det vi kan och är bra på  men också förbereda oss för något nytt.

Det kommer vara nytt för alla som peggar upp i Rio, inget snack om den saken. Banan är grön och består av 18 hål, bollen är rund, men mycket runt omkring kommer vara annorlunda den vardag våra spelare lever i.

 “15 000 personer flyttar in i OS-byn”

Under rundvandringen på banan skymtar jag OS-byn där våra idrottare och teamet ska bo, 14 minuter med buss i en speciell OS-fil (vid tiden för mitt besök är den inte klar men i augusti finns den och cirka 15 000 personer flyttar in i OS-byn).

Sverige kommer att ha en medaljchans i OS. Vi har jobbat länge och är nu mitt uppe i förberedelserna som går ut på att ge oss själva bästa möjliga chans att få fira svensk golfs första OS-medaljer i vår idrottsgren.

Vi får se om våra proffs kan matcha ett guld och ett silver som Sverige – genom Marcus Kinhult och Linnea Ström – tog i Ungdoms–OS 2014.

---

Text: Katarina Vangdal • 2016-01-27
Artiklar • Katarina Vangdal